"Bittrare än döden" - svensk psykologisk spänning
Uppföljaren till systerduon Camilla Grebe och Åsa Träffs debut, "Någon sorts frid", heter "Bittrare än döden" och här får vi ännu en gång träffa terapeuten Siri.
I centrum av romanen står den här gången kvinnovåld.
Handlingen tar sin början i en förort till Stockholm där femåriga Tilde blir vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds.
Siri och hennes kollega Aina har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer och under vägens gång flätas lilla Tildes öde samman med denna grupp.
Systerduon har ett fängslande sätt att skriva. Styckena är korta och språket flyter som rinnande vatten. Liksom med deras debut hade jag även nu svårt att lägga ifrån mig boken.
Det är en svår balansgång att skriva om ett så pass obehagligt ämne utan att bli alltför ställningstagande och dömande men Grebe/Träff klarar av detta galant och lurar mig på många ställen i texten då jag tror att någonting är förutsägbart men visar sig vara raka motsatsen.
De växlar i berättarperpektiv vilket gör texten ännu mer levande. Möjligtvis kan huvudpersonen Siris personliga bördor ibland bli lite väl mycket men det beror mest på att det är ett så uttjatat begrepp. Riktigt originellt vore att få läsa en roman där huvudrollsinnehavarens inre inte får så stort utrymme.
Men det är bara en personlig parantes från min sida. Helhetsintrycket av "Bittrare än döden" är mer än väl godkänt.
Betyg: 3+ av 5
I centrum av romanen står den här gången kvinnovåld.
Handlingen tar sin början i en förort till Stockholm där femåriga Tilde blir vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds.
Siri och hennes kollega Aina har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer och under vägens gång flätas lilla Tildes öde samman med denna grupp.
Systerduon har ett fängslande sätt att skriva. Styckena är korta och språket flyter som rinnande vatten. Liksom med deras debut hade jag även nu svårt att lägga ifrån mig boken.
Det är en svår balansgång att skriva om ett så pass obehagligt ämne utan att bli alltför ställningstagande och dömande men Grebe/Träff klarar av detta galant och lurar mig på många ställen i texten då jag tror att någonting är förutsägbart men visar sig vara raka motsatsen.
De växlar i berättarperpektiv vilket gör texten ännu mer levande. Möjligtvis kan huvudpersonen Siris personliga bördor ibland bli lite väl mycket men det beror mest på att det är ett så uttjatat begrepp. Riktigt originellt vore att få läsa en roman där huvudrollsinnehavarens inre inte får så stort utrymme.
Men det är bara en personlig parantes från min sida. Helhetsintrycket av "Bittrare än döden" är mer än väl godkänt.
Betyg: 3+ av 5
Kommentarer
Postat av: Rosemari
Hej hopp Kulturfyran är tillbaka, så om du känner för det finns den här:
http://kulturbloggen.com/?p=23437
Trackback
