Maria L

Varje gång jag kommer i kontakt med svensk sjukvård dyker alltid samma tanke upp i mitt huvud: "Jag är glad att jag inte är döende!".
Nåde er som tänker göra detta till en politisk fråga!!! Jag hade samma problem med den svenska sjukvården när sossepacket satt vid makten också.

När jag sökte hjälp hos Idrottskliniken för min inflammerade hälsena så fick jag först betala 320 kronor för att höra meningen "Du behöver röntgas". 200 kronor fick jag betala för ultraljudsröntgen. 320 kronor ytterligare betalade jag på Idrottskliniken när vi skulle gå igenom röntgenplåtarna och den enda lösningen läkaren gav mig då var en remiss till en sjukgymnast. Ingen medicin för att lindra smärtan. Bara ett konstaterande att "detta kommer att ta tid" (vid besöket på Idrottskliniken hade jag redan gått med min inflammation i tretton månader - för mig är bara det en lång tid).

Efter det har jag lagt ut 1100 kronor hos en naprapat. Det enda resultatet därifrån är ett enormt blåmärke längst hela vaden som aldrig bleknar utan tvärtom blir mörkare för varje dag som går.

Idag körde jag min mamma till Märsta läkarmottagning med hennes brutna arm som behövde ses över. När jag ändå skulle dit tog jag med mig min remiss till en sjukgymnast och min almanacka så jag kunde boka en tid. Märsta läkarmottagning ligger nämligen bäst till för mig. Jag vet inte hur det är med er andra men jag har i alla fall varken tid eller lust att åka land och rike runt för att besöka en sjukgymnast.

Och vet ni vad? De ville inte ta emot mig. De "har inga tider".

Nähej. Så här står jag med en värdelös remiss som kostat mig skjortan och en djävulsk smärta i hälsenan.

Då igen tänkte jag "jag är glad att jag inte är döende". För vad skulle hända då? Det enda alternativet som man verkar ha då är ju att ställa sig framför ett tåg och inte ens det verkar vara en vattentät plan eftersom vi inte kan få tågen att fungera i det här landet under vinterhalvåret.

Den svenska sjukvården kan högaktningsfullt kyssa mig i arslet!