"Alfahannen" - ett överhypat antiklimax
Jag känner mig lite kluven till Katarina Wennstams uppmärksammade och omtalade (samt överhypade) roman "Alfahannen". Jag vill så gärna skriva att den är ett viktigt inlägg när det gäller våld mot kvinnor men kan inte. Den är enkelt skriven på ett torftigt språk och persongestaltningarna är så ytliga att jag inte blir berörd eller känner sympati.
Wennstams intention med boken är förmodligen att skapa en debatt kring det sexuella utnyttjandet av kvinnor i "mansdominerade" yrkesgrupper, men min fundering blir istället vad orsaken är till att kvinnor tenderar att falla för dessa "alfahannar". För de får - som boken också påtalar - alla tänkbara varningssignaler.
I "Alfahannen" är det film- och teatervärlden som står i fokus. Eller rättare sagt, en av Sveriges mest populära manliga skådespelare som fått det makabra namnet Jack Rappe och beskrivs som en kvinnokarl (på det sättet som militanta feminister skulle beskriva en sådan). Han har ett rykte om sig att inte behandla sina unga älskarinnor så väl, men det är inte förrän han utsätts för ett våldsbrott själv som dessa rykten om hans beteende kommer fram.
Den andra huvudrollspersonen är den unga Emma, en lovande nybörjare i branschen. Hon är den senaste i raden av Rappes kvinnor och också den som sedan åtalas för ett dråpförsök mot honom.
I och med att Wennstam inte låter läsaren lära känna bokens gestalter lämnas man kvar med flera frågeställningar: Vad är det som har bidragit till Rappes okänslighet och oförmåga att känna empati? Vad gör honom så oemotståndlig för kvinnor trots att han uppenbarligen behandlar dem illa? Vad är det som får kvinnor att förlåta en sådan person gång på gång?
Handlingen blir nästan ologisk på grund av det fattiga språket. Särskilt spännande blir det aldrig heller. Tvärtom blir boken ett antiklimax. Den faller platt.
Däremot är jag tacksam över att Wennstam har den goda smaken att inte peka ut specifika levande personer - som ryktet säger - för att uppmärksamma sin bok. Även om det förmodligen finns likheter hos Rappe hos många manliga skådespelare så har hon kamouflerat det snyggt. Men det är också det enda med boken som är bra.
Betyg: 2 av 5.
Wennstams intention med boken är förmodligen att skapa en debatt kring det sexuella utnyttjandet av kvinnor i "mansdominerade" yrkesgrupper, men min fundering blir istället vad orsaken är till att kvinnor tenderar att falla för dessa "alfahannar". För de får - som boken också påtalar - alla tänkbara varningssignaler.
I "Alfahannen" är det film- och teatervärlden som står i fokus. Eller rättare sagt, en av Sveriges mest populära manliga skådespelare som fått det makabra namnet Jack Rappe och beskrivs som en kvinnokarl (på det sättet som militanta feminister skulle beskriva en sådan). Han har ett rykte om sig att inte behandla sina unga älskarinnor så väl, men det är inte förrän han utsätts för ett våldsbrott själv som dessa rykten om hans beteende kommer fram.
Den andra huvudrollspersonen är den unga Emma, en lovande nybörjare i branschen. Hon är den senaste i raden av Rappes kvinnor och också den som sedan åtalas för ett dråpförsök mot honom.
I och med att Wennstam inte låter läsaren lära känna bokens gestalter lämnas man kvar med flera frågeställningar: Vad är det som har bidragit till Rappes okänslighet och oförmåga att känna empati? Vad gör honom så oemotståndlig för kvinnor trots att han uppenbarligen behandlar dem illa? Vad är det som får kvinnor att förlåta en sådan person gång på gång?
Handlingen blir nästan ologisk på grund av det fattiga språket. Särskilt spännande blir det aldrig heller. Tvärtom blir boken ett antiklimax. Den faller platt.
Däremot är jag tacksam över att Wennstam har den goda smaken att inte peka ut specifika levande personer - som ryktet säger - för att uppmärksamma sin bok. Även om det förmodligen finns likheter hos Rappe hos många manliga skådespelare så har hon kamouflerat det snyggt. Men det är också det enda med boken som är bra.
Betyg: 2 av 5.
Kommentarer
Trackback
