Bokrecension - Åsa Larsson: "Till dess din vrede upphör"
Det har gått en trend de senaste åren i svenska deckare att de döda talar. Den trenden börjar att bli tröttsam. "Till dess din vrede upphör" är Åsa Larssons fjärde bok som utspelar sig i Kiruna med den komplexa åklagaren Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna-Maria Mella i huvudrollerna.
Den första boken i serien - "Solstorm" - tyckte jag både var välskriven och spännande. Sedan har det faktiskt bara känts flummigt och obegripligt.
Upptakten i "Till dess din vrede upphör" är lovande: två ungdomar mördas när de dyker efter ett plan i en sjö. Har de kommit en gammal hemlighet på spåren? Vad är det detta flygplan kan dölja som är värt att mörda för?
Dessvärre blir det aldrig särskilt spännande. Istället blir jag ofta irriterad över hur spretig texten är, över monologen en av de mördade ungdomarna har (som död!) och över Rebecka Martinssons inre strider som man förgäves hoppas att hon ska lösa snabbt så man slipper att läsa om dem.
Den enda person i boken som faktiskt känns mänsklig och trovärdig är polisinspektören Mella, som är någolunda rationell.
Åsa Larsson ska naturligtvis ha en eloge för de fantastiska miljöskildringarna av naturen kring Kiruna men det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe boken igenom. Jag får inte ihop alla lösa trådar på slutet, och när boken är fardigläst står jag kvar med flera obesvarade frågor.
"Till dess din vrede upphör" är en mäktig titel med ett ganska platt innehåll.
Betyg: 2 av 5.
Den första boken i serien - "Solstorm" - tyckte jag både var välskriven och spännande. Sedan har det faktiskt bara känts flummigt och obegripligt.
Upptakten i "Till dess din vrede upphör" är lovande: två ungdomar mördas när de dyker efter ett plan i en sjö. Har de kommit en gammal hemlighet på spåren? Vad är det detta flygplan kan dölja som är värt att mörda för?
Dessvärre blir det aldrig särskilt spännande. Istället blir jag ofta irriterad över hur spretig texten är, över monologen en av de mördade ungdomarna har (som död!) och över Rebecka Martinssons inre strider som man förgäves hoppas att hon ska lösa snabbt så man slipper att läsa om dem.
Den enda person i boken som faktiskt känns mänsklig och trovärdig är polisinspektören Mella, som är någolunda rationell.
Åsa Larsson ska naturligtvis ha en eloge för de fantastiska miljöskildringarna av naturen kring Kiruna men det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe boken igenom. Jag får inte ihop alla lösa trådar på slutet, och när boken är fardigläst står jag kvar med flera obesvarade frågor.
"Till dess din vrede upphör" är en mäktig titel med ett ganska platt innehåll.
Betyg: 2 av 5.
Kommentarer
Trackback
