En allvarlig dos av verklighet i Vietnam
Vi svenskar är bortskämda. Vi är så vana vid vår sociala trygghet att de flesta av oss tar den för givet. Vi uppskattar den inte. Den finns bara där som en självklarhet.
Denna något nonchalanta inställning gör att vi emellanåt behöver oss en rejäl realitycheck. Få lite perspektiv på tillvaron, så att vi för en sekund kan stanna upp och inse hur lyckligt lottade vi faktiskt är (nu är det dessvärre inte alla som har den här förmågan, men de flesta av oss har den).
Ibland måste vi stiga ur vår beskyddande bubbla uppe i norr och öppna ögonen (framför allt behöver vi lära oss att ta ställning och agera).
Jag har haft förmånen att genom mitt jobb besöka platser runt om i världen som inte har den höga standard eller trygghet som Sverige har. Detta har gett mig ett antal doser av verklighet i omgångar.
I förra veckan var jag i Saigon i ett dygn (nu vet jag att någon besserwisser kommer att påpeka att Vietnams huvudstad numera heter Ho Chi Minh City, men invånarna själva kallar fortfarande staden för Saigon och dessutom vet flera vilken stad jag då talar om). Jag och en kollega hade redan veckan innan - då jag för första gången besökte staden - bestämt att vi skulle besöka War Remnants museum, krigsmuséet. Just av den enkla anledningen att få lite perpektiv på tillvaron.
Det var en otäck och sorglig upplevelse, men nyttig. Man inser ganska snart - trots den ekonomiska situationen vi nu är i - hur bra vi egentligen har det.
När jag kom hem igår och tittade igenom veckans post, fick jag den här gången inte hjärtklappning över summan jag betalar in till Unionen varje månad i fackavgift och inkomstförsäkring.
Trots att jag vet att jag kommer att få leva helvete och genomlida en hel del byråkrati om jag blir arbetslös igen och vill ha ut mina a-kassepengar, så vet jag ändå att det är ingenting mot vad andra människor i världen får gå igenom för att överleva.
Det är realitycheck.
War remnants museum i Saigon. Byggnaden i sig ger en förvarning om vad som väntar på insidan. Jag tog inga bilder därinne - det kändes inte som tillfället att ta upp kameran var det rätta.
På området utanför muséet fanns flygfordon bevarade.
Man hade även en avdelning som visade hur celler och tortyrredskap såg ut. Om minnet inte sviker mig, så användes denna giljoton sista gången 1963. Det är inte allt för länge sedan.
I dessa nätburar förvarade man fångar.
Tavla med "tortyr teknik".
Kontentan av dagen: Vietnam-kriget var - liksom de flesta andra krig - både smutsigt och onödigt. Jag var inte stolt över den mänskliga rasen när jag gick därifrån.
Denna något nonchalanta inställning gör att vi emellanåt behöver oss en rejäl realitycheck. Få lite perspektiv på tillvaron, så att vi för en sekund kan stanna upp och inse hur lyckligt lottade vi faktiskt är (nu är det dessvärre inte alla som har den här förmågan, men de flesta av oss har den).
Ibland måste vi stiga ur vår beskyddande bubbla uppe i norr och öppna ögonen (framför allt behöver vi lära oss att ta ställning och agera).
Jag har haft förmånen att genom mitt jobb besöka platser runt om i världen som inte har den höga standard eller trygghet som Sverige har. Detta har gett mig ett antal doser av verklighet i omgångar.
I förra veckan var jag i Saigon i ett dygn (nu vet jag att någon besserwisser kommer att påpeka att Vietnams huvudstad numera heter Ho Chi Minh City, men invånarna själva kallar fortfarande staden för Saigon och dessutom vet flera vilken stad jag då talar om). Jag och en kollega hade redan veckan innan - då jag för första gången besökte staden - bestämt att vi skulle besöka War Remnants museum, krigsmuséet. Just av den enkla anledningen att få lite perpektiv på tillvaron.
Det var en otäck och sorglig upplevelse, men nyttig. Man inser ganska snart - trots den ekonomiska situationen vi nu är i - hur bra vi egentligen har det.
När jag kom hem igår och tittade igenom veckans post, fick jag den här gången inte hjärtklappning över summan jag betalar in till Unionen varje månad i fackavgift och inkomstförsäkring.
Trots att jag vet att jag kommer att få leva helvete och genomlida en hel del byråkrati om jag blir arbetslös igen och vill ha ut mina a-kassepengar, så vet jag ändå att det är ingenting mot vad andra människor i världen får gå igenom för att överleva.
Det är realitycheck.
War remnants museum i Saigon. Byggnaden i sig ger en förvarning om vad som väntar på insidan. Jag tog inga bilder därinne - det kändes inte som tillfället att ta upp kameran var det rätta.
På området utanför muséet fanns flygfordon bevarade.
Man hade även en avdelning som visade hur celler och tortyrredskap såg ut. Om minnet inte sviker mig, så användes denna giljoton sista gången 1963. Det är inte allt för länge sedan.
I dessa nätburar förvarade man fångar.
Tavla med "tortyr teknik".
Kontentan av dagen: Vietnam-kriget var - liksom de flesta andra krig - både smutsigt och onödigt. Jag var inte stolt över den mänskliga rasen när jag gick därifrån.
Kommentarer
Postat av: Tress
Håller med dig i allt du skriver! Det är samma sak som jag kände om en mammablogg jag läste, mamman hade strax efter hon fött sin dotter drabbats av en mycket aggresiv cancer och är nu på behandlign för den.Men hur det kommer att sluta vet bara han däruppe.DÅ slutar man att klaga över alla bagateller som man har.Allt man har vet man ju såklart att man ska vara oerhört glad och tacksam över, men ibland behöver man någon eller något som påminner en lite, skakar om.
Ta hand om dig Mia.
Kramar
Trackback
