Kalle Blomkvist för utbrända
Att ta ställning och ge en mental känga till Försäkringskassans omänskliga och fyrkantiga beteende av människor är både befogat och beundransvärt eftersom de förtjänar all tänkbar kritik.
Men när man gör det i en "spänningsroman" bara för sakens skull och utan relevans blir det genast bara patetiskt.
Den egentliga intrigen i Ann Rosmans andra bok, "Själakistan", borde ha varit att en skolklass hittar en död kvinnokropp utan huvud i medeltida kläder nära en fästning i Marstrand. Därpå återfinns ett kvinnohuvud i en trädgård.
Den rättsmedicinska undersökningen visar att den huvudlösa kroppen och det hittade huvudet inte tillhör samma person men att de två kvinnorna sannolikt varit systrar.
Istället får vi följa en person som heter Sara och hennes kamp för att komma tillbaka efter en långtidssjukskrivning på grund av utbrändhet och hennes tröstlösa strid mot Försäkringskassan. Jag tar för givet att Sara har en betydande roll i gåtans lösning under tiden jag läser om henne.
När boken är utläst kan jag konstatera att hennes medverkan för intrigen helt saknar relevans och jag förstår inte riktigt hennes roll alls för handlingen.
Det är precis som om Rosman petat in Sara i boken för att visa sitt ställningstagande mot Försäkringskassan. Det skulle göra sig bättre i en debattartikel. I en deckare blir det bara skrattretande och snarare är det så att effekten av den inbyggda kritiken får motsatt effekt.
Jag kallade Rosmans debut, "Fyrmästarens dotter", för en "Läckberg-ripoff". Även i denna uppföljare har Rosman plankat Läckberg rakt av med de historiska tillbakablickar som blivit Läckbergs signum. Men till skillnad från Läckberg som fortfarande kan hålla sina läsare på halster och skapa spänning, blir Rosmans försök att göra detsamma som Kalle Blomkvist för utbrända.
Det är som sagt bra att någon vill föra deras talan men forumet för det är så fel det kan bli.
Över lag känns "Själakistan" väldig amatörmässig. Språket är banalt och pubertalt, personbeskrivningarna plattare än pannkaka och Rosman får inte ihop intrigen på slutet (kan bero på att hon lägger så stor vikt på det oväsentliga).
Den här boken duger inte ens till att vara ett exempel för vad man inte ska göra i en deckare utan är bara slöseri med träd.
Betyg: 1 av 5.
Men när man gör det i en "spänningsroman" bara för sakens skull och utan relevans blir det genast bara patetiskt.
Den egentliga intrigen i Ann Rosmans andra bok, "Själakistan", borde ha varit att en skolklass hittar en död kvinnokropp utan huvud i medeltida kläder nära en fästning i Marstrand. Därpå återfinns ett kvinnohuvud i en trädgård.
Den rättsmedicinska undersökningen visar att den huvudlösa kroppen och det hittade huvudet inte tillhör samma person men att de två kvinnorna sannolikt varit systrar.
Istället får vi följa en person som heter Sara och hennes kamp för att komma tillbaka efter en långtidssjukskrivning på grund av utbrändhet och hennes tröstlösa strid mot Försäkringskassan. Jag tar för givet att Sara har en betydande roll i gåtans lösning under tiden jag läser om henne.
När boken är utläst kan jag konstatera att hennes medverkan för intrigen helt saknar relevans och jag förstår inte riktigt hennes roll alls för handlingen.
Det är precis som om Rosman petat in Sara i boken för att visa sitt ställningstagande mot Försäkringskassan. Det skulle göra sig bättre i en debattartikel. I en deckare blir det bara skrattretande och snarare är det så att effekten av den inbyggda kritiken får motsatt effekt.
Jag kallade Rosmans debut, "Fyrmästarens dotter", för en "Läckberg-ripoff". Även i denna uppföljare har Rosman plankat Läckberg rakt av med de historiska tillbakablickar som blivit Läckbergs signum. Men till skillnad från Läckberg som fortfarande kan hålla sina läsare på halster och skapa spänning, blir Rosmans försök att göra detsamma som Kalle Blomkvist för utbrända.
Det är som sagt bra att någon vill föra deras talan men forumet för det är så fel det kan bli.
Över lag känns "Själakistan" väldig amatörmässig. Språket är banalt och pubertalt, personbeskrivningarna plattare än pannkaka och Rosman får inte ihop intrigen på slutet (kan bero på att hon lägger så stor vikt på det oväsentliga).
Den här boken duger inte ens till att vara ett exempel för vad man inte ska göra i en deckare utan är bara slöseri med träd.
Betyg: 1 av 5.
Kommentarer
Trackback
