Tur att man inte är döende
Efter att ha suttit i telefonkö så pass lång tid att jag började oroa mig för nästa mobilräkning, så kom jag äntligen fram till Idrottskliniken. Jag förklarade problemet med hälsenan och hur ont det gjorde (någonstans trodde naiva jag att de då skulle tycka så synd om mig att de skickade en ambulans omgående för att hämta mig och kunna ge mig en skön dos med smärtstillande).
Jag fick tid om exakt fyra veckor!
Fyra veckor i det här sammanhanget är en evighet. Så pass ont gör det. Och ska jag vara nästan oförmögen att röra mig och halta omkring i fyra veckor till? Det kommer ju inte att göra saken bättre med den väntetiden. Snarare lär väl inflammationen då vara obotlig.
Men man kanske ska vara tacksam över att man inte har drabbats av någonting direkt livshotande. Då hade verkligen fyra veckors väntetid känts som ett hån.
Jag fick tid om exakt fyra veckor!
Fyra veckor i det här sammanhanget är en evighet. Så pass ont gör det. Och ska jag vara nästan oförmögen att röra mig och halta omkring i fyra veckor till? Det kommer ju inte att göra saken bättre med den väntetiden. Snarare lär väl inflammationen då vara obotlig.
Men man kanske ska vara tacksam över att man inte har drabbats av någonting direkt livshotande. Då hade verkligen fyra veckors väntetid känts som ett hån.
Kommentarer
Trackback
