Maria L

En man med en ansträngd relation till sin far. En kuvad kvinna som tror på älvor.

När jag har läst hälften av Johan Theorins "Blodläge" kommer jag på mig själv med att fundera över när det kommer att hända någonting. Hela boken är som ett långt förspel inför en grandios final som uteblir.

Thorins två tidigare böcker, "Skumtimmen" och "Nattfåk", bjöd båda på kuslig spänning och var en fröjd att läsa. "Blodläge" är däremot en stor besvikelse. Den enda anledningen till att jag över huvud taget läste klart den var just för att det var Theorin som skrivit den.

Jag lär aldrig känna bokens huvudperson, Per Mörner. Porträttet av honom känns diffust och bristfällig. Intrigen är egentligen fullkomligt obegriplig. Jag får aldrig riktigt grepp om varför personerna i boken reagerar si eller så, eller agerar på ett visst sätt. Theorin lämnar alldeles för mycket i bokens handling till läsarens fantasi.
Mystiken som varit charmig i de två tidigare böckerna, känns nu bara konstlad och tillgjord.

Den stora behållningen i "Blodläge" är Theorins fantastiska förmåga att beskriva miljöer. Det är nästan som om man befinner sig på Öland. Men inte med samma intensitet som tidigare. Texten är seg, och jag tappar ofta koncentrationen när jag läser.

"Blodläge" passerar obemärkt förbi. Theorin kan bättre. Mycket bättre. Det visade han klart och tydligt med sina två tidigare böcker.

Betyg: 1,5 av 5.