Maria L

De första tjugo sidorna av Elly Griffiths "Janusstenen" har jag lite problem med att boken är skriven i presens. Men det släpper efter ett tag då jag inser att det inte är något hinder - det är bara ovant. Det är väldigt sällsynt att spänningsromaner skrivs i sådant tempus.
Istället blir jag nästan förtrollad över Griffiths berättelseteknik. Hon använder inga blodiga eller makabra detaljer för att skapa spänning. Hon förlitar sig helt på att intrigen håller ändå och det gör den. Emellanåt har jag svårt att lägga ifrån mig boken. Griffiths har en behaglig rytm i sitt språk, miljöbeskrivningarna är fantastiska och persongestaltningarna är riktigt underhållande.

Genast blir jag väldigt förtjust i bokens huvudperson, arkeologen Ruth Galloway. Hon är så långt ifrån den traditionella bilden av romanhjältinnor man kan tänka sig: en överviktig ensamvarg i fyrtioårsåldern som lite oväntat blivit gravid.
Ruth blir kallad som arkeologisk expert till en utgrävning i Norfolk där man hittat ett skelett. Hennes första teori är att det är ett människooffer till guden Janus. Snart hittar man även kvarlevor efter ett barn vid en byggarbetsplats.
Tillsammans med kriminalkommissarien Harry Nelson börjar Ruth att misstänka en koppling till romersk mytologi.

En extra kryddning till bokens charm är att Nelson är den som är pappa till barnet som Ruth väntar. Men Nelson är lyckligt gift och har redan två döttrar.

"Janusstenen" är en högst originell spänningsroman. Jag kan inte undgå att göra vissa paralleller mellan Elly Griffiths och Ann Cleeves vars böcker utspelar sig på Shetlandsöarna och där miljön utgör en stor del av handlingen.

Betyg: 4+ av 5.