Maria L

I mina ögon har Patrik Sjöberg alltid varit lite "osvensk". Kaxig och självsäker. Så långt ifrån Jantelagen man kan komma.
Kanske är det just på grund av det som jag - hans attityd till trots - alltid haft ett gott öga till honom. Han har aldrig ursäktat sig, aldrig varit "lagom", aldrig följt strömmen. Som om han alltid har skyddat sig bakom ett enormt ego.

Och visst ser man Patrik Sjöberg med helt andra ögon idag än för ett par veckor sedan?

När Patrik avslöjade i sina memoarer att han blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare i unga år blev bilden av Patrik en helt annan. Helt plötsligt fick den hårda och skyddande fasaden en "förklaring" och genast såg jag honom som en mycket modig man. Det krävs enormt mycket mod och styrka för att våga berätta en sådan sak som han gjorde.

I morse publicerades Patriks mammas berättelse i media (hon var ju under ett par år sambo med tränaren som utnyttjade Patrik).

Hon skriver i DN:

"...Jag borde ju ha förstått, jag borde ha satt stopp för denna relation. Eller kanske inte ändå...
Trots all skit fick Patrik ett fantastiskt liv som idrottare på världselitnivå. Utan Viljo hade hans liv antagligen blivit betydligt mer mediokert..."

Jag mår illa när jag läser hennes ord. Förvisso kommer vi aldrig att få veta om Patrik Sjöberg hade hoppat 2.42 utan denne tränare men förmodligen hade han varit en mycket lyckligare människa utan de sexuella utnyttjanden han blev utsatt för.

Men visst framstår ett världsrekord i höjdhopp som ingenting i jämförelse med en harmonisk barndom?

Och just en harmonisk barndom förtjänar alla. Även Patrik Sjöberg. Jag vill adoptera denna modiga kille!

(DN, DN, DN, AB, Ex)