En obehaglig söndag
Min största förhoppning inför tioårsdagen av terrordåden den 11 september var att världen skulle hålla sig lugn och kärleksfull så att vi som ville fick sörja, minnas och hedra ifred.
Själv gick jag i mässan för första gången på säkert ett och ett halvt år. Igår handlade predikan om förlåtelse. Kanske den allra största utmaningen vi människor ställs inför.
Att sedan försöka se minneshögstiden från New York på en statlig tv-kanal var så obehagligt på så många olika plan att jag inte ens orkar rada upp dem.
På kvällen fick jag dessutom uppleva mer obehag när polisen gav sig ut på en wild goose chase här i förorten. Inte alls den dagen då man vill ha helikoptrar cirkulerandes ett par meter ovanför hustaket (den 11 september är traumatisk i sig själv).
Det kändes onödigt farligt att flyga så nära bebyggelse.
Jag är tacksam över att varken jag eller mina grannar kom till skada.
Själv gick jag i mässan för första gången på säkert ett och ett halvt år. Igår handlade predikan om förlåtelse. Kanske den allra största utmaningen vi människor ställs inför.
Att sedan försöka se minneshögstiden från New York på en statlig tv-kanal var så obehagligt på så många olika plan att jag inte ens orkar rada upp dem.
På kvällen fick jag dessutom uppleva mer obehag när polisen gav sig ut på en wild goose chase här i förorten. Inte alls den dagen då man vill ha helikoptrar cirkulerandes ett par meter ovanför hustaket (den 11 september är traumatisk i sig själv).
Det kändes onödigt farligt att flyga så nära bebyggelse.
Jag är tacksam över att varken jag eller mina grannar kom till skada.
Kommentarer
Trackback
