Maria L

Sofie Sarenbrants "Vila i frid" för mina tankar till The Beatles klassiska "Paperback writer". För den personen som har skrivit texten på bokens baksida är utan tvekan ett geni (och förtjänar ett hedersvärt pris för sin prestation).

Jag blir nämligen lovad en handling som verkar oerhört spännande: En känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden, därefter finner man ett äldre par döda i rum 327, ytterligare en person hittas död i de varma källorna utomhus...

Ja, kort och gott dör folk som flugor på den dyra SPA-anläggningen.

 

Och en massa mord borde ju vara en "bra" grundpelare i en deckare. Men istället för en spännande jakt på mördaren får jag mycket detaljerat (jag menar verkligen överdrivet mycket) följa poliskvinnan Emmas längtan och kamp efter att bli gravid, hennes systers jobbiga pussel att få ihop arbetsliv och familjeliv, hotellchefen Peter Bergs dåliga samvete över att han flyttat hem sin familj till Sverige igen efter att ha bott i Phoenix i flera år, VD:n Nils Wedéns drickande som börjar eskalera efter en skilsmässa.

 

Dessa sidohistorier tar så mycket fokus från den verkliga intrigen att man stundtals glömmer bort att det är just en spänningsroman man läser. Texten är väldigt lättläst - man plöjer igenom boken på ett par timmar - och under tidens gång blir det bara mer och mer märkligt. Upplösningen är så absurd att jag slår igen boken med ett skratt. Det är inte någonting man borde göra efter en bok i denna genre - då har man misslyckats fundamentalt.

 

Ännu mer humoristiskt blir det av att självaste Camilla Läckberg lånat ut sitt namn för pocketbokens upplaga under texten: "Sofie Sarenbrant är det mest spännande stjärnskottet på den svenska deckarscenen idag. Bästa läsningen just nu är utan tvekan ´Vila i frid´".

 

Om det här är "det mest spännande stjärnskottet" den svenska deckarscenen har att erbjuda idag är vi jäkligt illa ute! Du måste skämta, Camilla!