Maria L

 

Jag var endast tretton år när jag gick på gatorna i Stockholm och demonstrerade mot Mandelas fångenskap. För en liten naiv tonåring var apartheid någonting absurt och motbjudande, någonting man inte riktigt kunde begripa. Och jag kan avslöja att det fortfarande idag är lika obegripligt för mig. Jag försökte se minnesprogrammet om Mandela i fredags men klarade bara av tio minuter innan jag blev fysiskt illamående av bilderna man visade från apartheid-regimen.

 

När man är tretton år tror man faktiskt att man fortfarande kan förändra världen. Med åren blir man lite mer cynisk och man tappar både gnista och ork. "Skulle jag kunna göra skillnad?".

Saken är ju faktiskt den dock att det var just precis det vi gjorde. Vi förändrade världen. Nelson Mandela blev så småningom fri.

 

Jag fick idag se tillbaka på mina tonår med stolthet. Och tacksamhet över att jag var just tonåring på 80-talet. Att jag fick vara en del av historien. Jag kan inte låta bli att fundera över om de som är unga idag kommer att kunna blicka tillbaka med samma stolthet. När vi lever i en tid då ambitionen ligger i att vara med i "Paradise hotel" och ha sex i tv. När siliconbröst och Restylane-läppar toppar önskelistorna hos unga tjejer (och unga killar har det som skönhetsideal).

 

Det mest ironiska i det hela är att det var halvdana rockstjärnor som spred budskapet på den här tiden. Little Steven uppmärksammade apartheid och Bob Geldof fick en hel värld att engagera sig i svälten i Afrika. Dessa "rebeller" grundade mitt engagemang för mina medmänniskor - de visste hur man nådde ut till unga människor utan Facebook, Twitter, Instagram och dokusåpor.

 

För det är jag evigt tacksam. Och evigt rebell! Jag vägrar sluta engagera mig.