Maria L

Det är inte samma driv, samma spänning i den åttonde Harry Hole-deckaren - "Pansarhjärta" - som det var i boken innan, "Snömannen". Tvärtom är den ganska seg på sina ställen (=långtråkig), spretig intrig och som läsare har man svårt att fokusera på handlingen.

Jag blir alldeles matt av att läsa all denna text.

 

Men det är inte utan att jag beundrar Nesbö som författare. Jag kan tänka mig att han får stångas rejält med bokförlag för att hålla fast vid sin vision, att han vägrar kompromissa. Det tyder på att han antingen har en beundransvärd integritet eller sällsynt envishet.

 

"Pansarhjärta" för mina tankar till Agatha Christies klassiska "Ten Little Indians" (aka "And then there were none"). Om det är en medveten hyllning till den legendariska författarinnan eller inte låter jag vara osagt. Om det är medvetet är det oerhört snyggt. Är det inte det så är det bara en sorglig påminnelse om att man inte kan uppfinna hjulet på nytt.

 

Jag väljer att tro på det första alternativet.