Echols berör i "Dödsdömd"
Emellanåt är Damien Echols självbiografi "Dödsdömd" så otäck att jag måste lägga den ifrån mig. Jag blir stundtals så illa berörd att jag mår fysiskt illa. Den gör mig fruktansvärt nedstämd och jag fylls samtidigt av skam. Det är bara ett år som skiljer Echols och mig. Vi har samma musiksmak, intresserar oss båda för det spirituella, läser samma författare.
Skillnaden ligger i att Echols - mycket på grund av sitt utseende och sina intressen - blev dömd till döden som tonåring. Jag ansågs vara "konstnärlig".
Jag behövde heller aldrig bo i en husvagn utan el och vatten som barn. När jag läser Echols berättelse inser jag hur lyckligt lottad jag är. Hans barndom är kanske det i boken som gör mig mest illa berörd eftersom vi är jämngamla - där har jag någonting att relatera till. När han skriver om alla stulna år som han fick sitta i dödscellen blir det nästan för abstrakt för att ta in. Man förstår inte riktigt som bortskämd svensk vilket helvete han har fått gå igenom. Och hur maktlös man kan vara mot rättsväsendet.
Var man inte emot dödsstraff innan så blir man det garanterat efter att ha läst "Dödsdömd". Echols berättar om hur levnadsförhållandena är för de dömda fångarna, hur de behandlas och hur skrämmande många det är av dem som inte har den mentala förmågan att ens förstå att de är dömda att dö (trots att det enligt lag är förbjudet att döma människor till döden som har mentala problem eller är förståndshandikappade).
"... den mest moraliskt motbjudande avrättning som staten Arkansas har verkställt hittills var när man tog livet av en man som hade skjutit sig själv i huvudet. Han hade lyckats lobotomera sig själv med pistolkulan. När han blev tillfrågad om vad han ville ha som sista måltid sa han: ´Paj´. Han åt halva pajen, sedan plastade han in den andra halvan för att spara den till efter avrättningen. Man kunde alltså inte ens få honom att förstå att han inte skulle kunna äta upp pajen efter sin död.
Det är sådana här saker som jag kommer att minnas för resten av livet."
"Dödsdömd" lämnar knappast någon oberörd. Om man inte är insatt i det specifika fallet så har författaren David Jauss gjort en sammanfattning i slutet av boken (man blir inte mindre arg när man läser den).
Trots att detta är en mycket tung bok att ta sig igenom så saknar den inte humor och hopp. Echols skriver mycket om kärleken till hustrun Lorri (som även boken är tillägnad till) och hur just kärleken fick honom att överleva nästan tjugo år i en dödscell.
Vi svenskar i synnerhet har mycket att lära av Echols. Man får lite perspektiv på sina egna i-landsproblem när man läser hans om hans livsöde. Och han är imponerande. Jag har fortfarande inte helt kunnat smälta mötet med honom på Kulturhuset i april i år. Hur en man som blivit bestulen på så mycket ändå kan vara så positiv och älska livet så mycket.
Läs boken. Och framför allt: var tacksam för livet.
BETYG: 5 av 5
Kommentarer
Trackback
