Maria L

Upptakten till Gillian Flynns "Mörka platser" kunde egentligen inte vara mer lovande: Lilla Libby Day var bara sju år när hennes mamma och två systrar mördades i vad som kom att kallas "Satansoffret i Kinnakee". Libby flydde från deras lilla bondgård och ut i den stränga vinterkylan, överlevde och vittnade om hur hennes femtonåriga bror Ben var den skyldige.

 

Tjugofem år senare är Libby en lat, osympatisk och pank kvinna som inte längre kan leva på bidragen hennes välgörare donerat till henne. Till synes helt utan samvete gör hon allting hon kan för att tjäna en hacka på den tragedi som drabbade henne som barn trots att tragedin fallit de flesta i glömska. Förutom för en grupp påstridiga privatspanare som söker upp Libby i hopp om att finna bevis för att hennes bror Ben är skyldig till morden.

 

Det börjar så bra. "Mörka platser" har egentligen alla förutsättningar att bli någonting unikt, någonting utöver det vanliga. Ingredienserna finns där men Flynn gör ingenting vettigt med dem.

Jag fullkomligt älskar Libby som huvudperson eftersom det är så svårt att få sympati med henne. Det greppet är väldigt sällsynt. Men handlingen tar aldrig någon riktig fart. Istället är texten långtråkig och som läsare tappar jag flera gånger intresse och fokus.

Vi följer Libby i dag och får även återblickar från hennes familj innan tragedin inträffade. Jag blir dock aldrig engagerad.

Det som kunde ha blivit en unik spänningsroman förvandlades till en dussindeckare.