Maria L

Det blev public service för mig ikväll. SVT visade en dokumentär om när John Lennons klassiska album från 1971 - "Imagine" - blev till.
Man blir helt tagen av samspelet som pågår mellan John och Yoko programmet igenom. De avslutar varandras meningar, talar med varandra ibland bara med blickar, tittar på varandra med så mycket kärlek i ögonen att man själv blir alldeles varm i hjärtat.

Det var nog så kärleken var meningen att vara. Som John och Yokos.

"Life on Mars?". Så vacker att den bara borde få spelas vid speciella tillfällen.

Inte för att David Bowie spelas sällan i det Larssonska hemmet men just idag kommer det bli lite mer än vanligt. Det är hans födelsedag och 64 ljus får han sätta i sin tårta.

Här är den fantastiska "Heroes" från 1977:

En GOD JUL till mina fina bloggläsare hälsar jag med de viktigaste orden som skrivits om julen:

TONIGHT, THANK GOD IT´S THEM INSTEAD OF YOU.

Det är 30 år sedan idag som John Lennon mördades. Istället för att minnas och hylla rockikonen och den unika människan som Lennon var, väljer SVT att visa en dokumentär om hans mördare. Public service när den är som mest tragisk.

Vi lever i en helt annan  tidsera nu än den som Lennon påverkade så mycket med sin musik och sin person. Idag ägnar kvällstidningarna spaltmetrar åt "artister" som mer påminner om produkter snarare än skapande och tänkande individer.
Det ska analyseras och spekuleras och diskuteras mycket och ingående innan "Idol"-finalen på fredag. Om ett par månader kommer vi inte ens att minnas vem det var som vann.

Även om minnesdagen av Lennons död nästan är totalt bortglömd i Sverige så är det få artister som har präglat rockhistorien så mycket som han.

Lennon blev mördad endast 40 år gammal. När han fyllde 30 år hade han redan gjort sitt bidrag till historien. Beatles hade splittrats ett halvår tidigare.
Ironiskt nog mördades han mitt i sin efterlängtade comeback. Ofta funderar jag på hur han hade utvecklats som artist om han hade fått leva.

Det var förmodligen oerhört mycket fantastisk musik som ännu inte hade blivit skapad som gick förlorad den 8 december 1980.

Kanske var det också Lennons död som var startskottet till den era som musikbranschen befinner sig i idag.

Jag saknar dig, John!


Annie Leibovitz klassiska bild på John och Yoko, tagen bara ett par timmar innan hans död.

(Ex)  (AB)

Det har spelats mycket Lennon hemma idag. Han var helt fenomenal på att skriva texter. Och vilka kärleksförklaringar han gav sin fru, Yoko!
Jag säger bara: om min man skrev så vackra texter till mig så skulle han aldrig mer behöva stryka en enda skjorta själv i sitt liv!

Den sång som jag känner mest symboliserar de sista åren av Lennons liv är "Watching the wheels". Där sjunger han om hur folk i hans omgivning ställer sig förvånade till att han inte alls saknar åren och hysterin kring The Beatles utan att han var så nöjd med det liv han levde just då (Expressen).

I TELL THEM THERE´S NO PROBLEM - ONLY SOLUTIONS

Lennon hade en härlig inställning! Och han var en mycket, mycket klok man.

 

Hade John Lennon fått leva så hade han fyllt 70 år idag. Han var bara 40 år gammal när han mördades utanför sitt hem, Dakota-byggnaden i New York, den 8 december 1980.

Det kommer att spelas mycket Lennon i det Larssonska hemmet i helgen (vilket det gör annars också).

Lennon var en fantastisk kompositör. I "Beautiful boy" från 1980 skrev han en av de mest träffsäkra raderna i musikhistorien:

LIFE IS WHAT HAPPENS TO YOU
WHILE YOU ARE BUSY MAKING OTHER PLANS

Anamma Lennons visdom, kära vänner!

...i litteratur har jag haft en skön förmiddag på mitt hotellrum. Först åt jag en helt fantastiskt utsökt frukost. Efter det har jag mest legat i sängen och läst, dagen till ära.
Det är alltid spännande med Nobelpriset även om det är sällan jag hört talas om vinnarna innan. Min ständiga favorit till priset är Joyce Carol Oates. Men jag misstänker att jag klockan 13:00 kommer att tänka: "...och vem är det?".

Jag ser att en japansk författare är förhandstippad. Haruki Murakami. Han har skrivit en bok uppkallad efter en Beatles-låt, "Norwegian wood".
"Norwegian" verkar för övrigt vara ett väldigt svårt ord att stava rätt till (AB).

Jag har ännu inte läst boken men sången är bland det vackraste Beatles gjorde.

Nej, någon på SVT har varit slarvig och inte lagt ut hemmafixaren Martins inslag från i morse (vi får hoppas att det kommer lite senare).
Men däremot hittade jag ett annat klipp som intresserade mig. På lördag, den 9 oktober, skulle John Lennon ha fyllt 70 år om han hade levt.
Det kommer jag självklart att uppmärksamma mer i helgen men fram till dess får ni hålla till godo med detta klipp.

Madonna blir 52 år idag. Universums coolaste kvinna och ohotad på sin tron (EX).

Glamourdrottningen i sopsäck! Och med universums coolaste kille vid sid sida. Som dessutom visade sig vara en riktig gentleman som såg till att jag kom hem ordentligt.
Tack, snälla Mattias!

Jag kan knappast skylla på min ålder eftersom genomsnittsbesökaren igår på Sonisphere-festivalen förmodligen var ett par år äldre år än jag och samtliga grabbar som uppträdde var gamla nog att vara min pappa. Men efter två timmar på en lerigt underlag där vattenpölarna gick upp till mina knän var gränsen nådd. Då stod jag iklädd en sopsäck (det är en sann historia - "Glamourdrottningen" försökte skydda sig från regnet iklädd en sopsäck!) mascara i hela ansiktet och till och med bh:n var genomdränkt.

För att summera Sonisphere: Jag betalade ett tusen kronor för att se Iggy Pop and the Stooges (AB). Sedan gav jag upp.

Det var så överjävligt dåligt väder igår att man kom till den punkten då man fick välja mellan att skratta eller gråta. Nu hade jag det bästa tänkbara sällskapet med mig (tack underbara Mattias och Johan!) som gjorde dagen postivit minnesvärd.
Och ni anar inte hur tacksam jag är som hade dessa pojkar med mig. För bara Mattias kan hitta en taxi mitt ute i ingenstans som är villig att köra tre genomdränkta personer iklädda sopsäckar ut till förorten.

Väl hemma fick jag lägga samtliga saker som jag hade haft i handväskan på tork. Mitt "Hello Kitty"-paraply var det en överdrivet dryg poliskvinna som tvingade av mig på festivalområdet. Det återsåg jag naturligtvis inte igen.

Mitt sällskap och jag var rörande överens i en fråga: Det blir aldrig mer en festival igen. I alla fall inte när regnet öser ner.
Vi har blivit för bekväma.

När Polarpriset instiftades var det meningen att det skulle bli musikens motsvarighet till Nobelpriset. Ett prestigefullt pris.
Men det höll på att bli ett fiasko. Den första pristagaren - Paul McCartney - bemödade sig inte ens att ta sig till Stockholm för att hämta priset. Efter det beslöt man sig för att pristagarna personligen måste hämta sitt pris annars fick de vara utan.

Vilket stödjer min teori om att David Bowie måste ha tackat nej till Polarpriset vid tillfälle.

Inget ont om årets pristagare, Björk och en man som jag aldrig har hört talas om tidigare. De förtjänar säkert utmärkelsen.

Men det är få som har haft så stort inflytande på populärmusiken som David Bowie.

Det är ju inte så att prisnämnden för Polarpriset är trångsynta. Till och med Led Zeppelin har ju fått utmärkelsen.
Så det måste vara Bowie som har tackat nej. Det är den enda logiska förklaringen.

När man har haft en dag som inte direkt gått i dur, så behöver man muntra upp sig lite. Det gjorde jag genom att beställa biografin av Stephen Davis om Guns´n Roses som nu finns i pocket (och bara kostar 39 kronor att beställa på nätet och passar därför en arbetslös flygvärdinnas plånbok very well).

Av en händelse såg jag en repris i natt av "Celebrity rehab" där den gamla Guns-trummisen Steven Adler är en av... de intagna? "Deltagare" känns lite makabert att använda i sammanhanget även om det ska föreställa en dokusåpa (dock av det något mer tragiska slaget).

Med sorg i hjärtat bevittnade jag skicket som Adler befann sig i. Så totalt förstörd av droger och alkohol.

Börja aldrig knarka, barn! Det finns inga positiva effekter av det. Man blir korkad, ful och paranoid. Om man ens överlever.


På den tiden det begav sig. Innan pace-makers, spruckna bukspottskörtlar, rehab och en oundviklig splittring.

David Bowie har alltid haft sinne för affärer. På samma sätt som han har kunnat lukta sig till en trend. I samband med månlandningen 1969 lanserade han singeln "Space Oddity" som handlar om astronauten Major Tom som beger sig ut i rymden och försvinner. Det inbringade ganska bra rojalities.
När man för några år sedan trodde sig hade hittat levande organismer på planeten Mars, spelades hans "Life on Mars?" i varenda nyhetsinslag vilket också gav klirr i kassan för Bowie.

Bowie var också först med att börsnotera sitt namn. Och av den anledningen anklagar Arabian Business honom nu för att vara ansvarig för den finansiella krisen i världen (AB).

Personligen tror jag att händelserna i USA den 11 september 2001 och de skyhöga oljepriserna bär ett stort ansvar för det ekonomiska läget.
Men av någon outgrundlig anledning tror jag inte att Arabian Business och jag är överrens i den frågan.

Världens mäktigaste man?

Vilka trogna bloggläsare jag har! Trots ett uppehåll på fem dagar tittar ni ändå in varje dag. Det gör mig så glad.

Jag kom hem inatt och har varit ganska borta idag - av ren trötthet. Men vilka fantastiska dagar jag har haft! Ska berätta lite om dem i ett kommande inlägg.

Detta inlägg ska nämligen tillägnas David Bowie som firar sin födelsedag idag, den 8 januari. 63 år blir han.

Jag har bara lyssnat på hans musik här hemma idag - det är ungefär så pass mycket som jag har orkat med. Och jag letade fram riktiga gamla pärlor, förutom de uppenbara som man vill lyssna på som "Life on Mars" och "Heroes".


Han var väldigt produktiv på 1970-talet och i princip allting han satte sitt namn på då var riktigt bra. Jag har avnjutit plattorna Low, Heroes, Station to Station och Young americans idag.
Samt min favorit från Ziggy-plattan: Moonage daydream.

Det får nog bli lite Bowie som underhållning imorgon med.



GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Fram tills Annandagen spelade radiostationen Vinyl 107 uteslutande bara julmusik. Jackpot för mig som är väldigt svag för just julmusik.
Min radio har varit inställd på den frekvensen i drygt en månad. Nu när julmånaden är över har man återgått till att spela musik från 60-, 70- och 80-talet.

Här kan man tala om att få sig en tur i minnenas kvarter! Jag hade på radion hela dagen igår. Dansade mig igenom hela lägenheten till Simple Minds "Don´t you forget about me".
Och imorse vaknade jag till David Bowies "Young americans" från mitten av 70-talet. Bättre än så blir det inte.

Men det var mycket skit som gjordes på 80-talet alltså...

ÄLSKAR Agneta Fältskogs playback i den här videon. Och hennes frisyr...

Min allra roligaste och innovativa Facebook-kompis fick en strålande idé om att dra ihop en gäng killar för att gå på Sonispherefestivalen i Stockholm i augusti nästa år. Tunga namn kommer att spela där: Iron Maiden, Mötley Crüe och Iggy Pop bland annat.
För tillfället är jag verkligen inne i min rockperiod (har någon form av tonårsrevival) och kände verkligen att jag ville följa med trots att jag inte är kille. Det fick jag (han är snäll han, Nordahlskan).
Det blir jag och sju grabbar. Sju! Så här lycklig har jag inte varit sedan kronprinsessan tillkännagav sin förlovning.

Känner mig hedrad att få vara en av grabbarna för en dag.

Gamla favoriten Iggy Pop