Maria L

Biter man inte redan på naglarna så börjar man garanterat att göra det när man läser Lars Keplers senaste deckare "Stalker". I alla fall de första hundra sidorna. Som i tidigare böcker är tempot högt och inledningen är mycket otäck. Känsliga läsare bör inte ha "Stalker" som godnattsaga utan läsa den på dagtid med samtliga lampor i huset tända och dubbla lås på dörren.

 

 

Det är vansinnigt spännande i dryga hundra sidor. Sedan är det som om boken krockar mot en bergvägg. Det maler bara på och slutet är olidligt utdraget. Så otroligt sorgligt när inledningen är så ruskigt bra.

Dock lär denna bok ligga i många julklappar i år och självklart fungerar den alldeles utmärkt att läsa under julledigheten. Den är väldigt lättläst och tilltalar en bred publik.

"Stalker" fungerar förmodligen bättre på vita duken än i bokform.

 

 

 

 

Jag har inte varit ledig på advent på flera år. I år är jag dock ledig hela tre av dem.

 

Den första - idag - blev egentligen inte alls så "julig". Tog istället sovmorgon, åt frukost och körde ett pass på gymmet på förmiddagen. Nu sitter jag med cocosolja i håret och resten av dagen ska också ägnas åt egenvård och att packa inför kommande tre arbetsdagar.

 

Men nästa söndag ska jag faktiskt besöka någon trevlig julmarknad och trängas med folk.

Jo, men det här är godkänt. Varken mer eller mindre. En lagomdeckare. Spännande och ambitionen har väl (misstänker jag) varit att skapa en svensk version av Jack Reacher. Hurvida det går hem i stugorna låter jag vara osagt men personligen blev jag underhållen och faktiskt sugen på en uppföljare av Carl-Johan Vallgrens "Skuggpojken" (av oklar anledning väljer han att skriva under pseudonymen Lucifer).

 

Inledningen är mycket stark. Sommaren 1970 försvinner ett barn från Kristinebergs tunnelbanestation. Många år senare försvinner även pojkens bror. Uppgiften att lösa fallet får den oerhört trasiga tolken (!) Danny Katz.

Tyvärr håller inte styrkan boken igenom. Den tappar fart på vägen. Men det här är perfekt läsning i soffan i Mellandagarna! Bra driv i texten och okomplicerad intrig. Lagom läsning när man ska smälta julmaten.

 

 

 

 

 

 

Det är segt. Stundtals osammanhängande. Rörigt. Jag tappar konstant intresset och märker hur jag på vissa ställen bara skummar igenom texten. Blir aldrig fängslad. Bara uttråkad. Vill att det ska ta slut.

Sedan ser jag trailern för filmen på tv och tänker: "kan den här lilla filmsnutten verkligen vara knuten till en så sorgligt tråkig bok?".

 

Som bok är Gillian Flynns "Gone girl" ett trist misslyckande. Som film är den ett mästerverk.

 

Nick och Amy Dunne har ett till synes perfekt äktenskap. Efter några hektiska år i New York har de slagit sig till ro i en sliten småstad i Missouri. Nick äger en bar tillsammans med sin tvillingsyster. Amy skriver dagböcker. Och det är de två parallella historierna som vi får följa.

På parets femte bröllopsdag försvinner Amy och Nick blir misstänkt. Var den perfekta idyllen bara en fasad?

I bokform en gäspning. I biosalongen tappar man andan.

 

Filmen är nämligen helt briljant. Trots sin längd (över två timmar) så är det ruskigt spännande från första sekunden. Och ingen förtjänar nästa års Oscar för kvinnliga huvudroll mer än Rosamund Pike.

Så strunta i boken. Se filmen istället.

 

 

Nu är jag äntligen med dator igen! Kanske även inspirationen att blogga kommit tillbaka under dessa två månader också.

Har ett par böcker att recensera för er. Vad roligt ändå att det är så pass många som varit in och läst min blogg under mitt uppehåll.

 

Nu kör vi, hörrni!