Maria L

Jag kan inte låta bli. Jag bara måste få kommentera gårdagens säsongspremiär av "LOST":
Mer spännande än så här blir det inte. Serien är fullkomligt genialisk.

Trist att TV4 gömmer denna fantastiska serie på en katastrofal sändningstid. Till och med USAs svar på Fadde - Steven Seagal - fick en bättre tid.
Det är sorgligt.

Sann lycka är att sitta vid frukostbuffén utomhus i Phuket och upptäcka att Martin befinner sig på samma hotell. På onsdag morgon (runt halv tio) ska han prata trädgårdsmöbler i SVT1. Missa inte det för allt i världen.

Benen är rakade, makupen lagd, bikinin och böcker nedpackade. Nu drar jag iväg på jobb. Är hemma på söndag kväll.
Önskar er alla en trevlig vecka!

Ett tag där igår när solen värmde på som mest, var jag orolig att snön skulle smälta bort och våren skulle komma. Men det visade sig att min oro var obefogad. Nu vräker det ner snö igen. Ordningen återställd.

Så fort som möjligt efter nyår börjar jag att städa undan julen. Mentalt känns det ett steg närmare våren när adventsljusstakarna är nertagna till förrådet igen. Men ljusslingan som jag har uppsatt på balkongen låter jag vara kvar i några månader till. För det är ju inte så att det blir ljust ute på kvällarna bara för att julprydnaden inte är kvar.

Igår var det vårdagjämning med besked. Och således den perfekta dagen att natta utomhusslingan för sommarhalvåret.

Idag vill jag sätta upp den igen. Den snön som solen lyckades smälta igår, kom tillbaka idag med moms.

Benämningen på äkta beundran:

när man kommer hem klockan sex på morgonen efter en tretton timmars lång arbetsnatt, duktigt jetlaggad efter att ha varit i Indien på en snabbvisit och slår på datorn hemma för att se hemmafixaren Martins senaste medverkan i TV, innan man svimmar av trötthet.


 

Nu ska jag åka ut till Arlanda, dricka min premiärkaffe på Starbucks och sedan resa vidare. Är tillbaka i landet på fredag.
Trevlig vecka, alla bloggläsare!

Det är min födelsedag idag. Den delar jag med Lill-Babs. Det är verkligen en märklig tidpunkt på året att fylla år. För fyra år sedan var det tretton minusgrader på morgonen den 9 mars (då hade jag tårar i ögonen när jag kom till jobbet), andra år har jag kunnat plocka tussilago.
Idag är det snö. Massor av snö. Men strålande solsken. Solen värmer så pass mycket idag att jag kan ha balkongdörren öppen.
Det är en härlig födelsedagspresent! Våren är i antågande.

Hej, värme!

Önskar alla mina bloggläsare en underbar vecka. Är tillbaka på lördag eftermiddag.

Utsikten utanför mitt köksfönster är i skrivande stund lika med noll. Det fullkomligt vräker ner snö. Täta, stora snöflingor. Ett vackert skådespel förvisso, men det är ett sådant väder som man inte bör vistas i såvida man inte måste.
En god vän till mig åker ner till Köpenhamn om en vecka för att börja ett nytt jobb. Idag är den enda chansen jag har att träffa honom innan han drar iväg. Men att ens drömma om att tågen går som de ska idag känns orealistiskt.

Det var Xynthia (AB), den haggan, som kom emellan oss, Tomas! Fast nästa gång vi ses kanske det äntligen är vår.

Jag medger att jag väntade en anings för länge innan jag sökte hjälp hos en läkare för min hälsensinflammation. Nu har jag ätit antiinflammatoriskt i tio dagar, och ännu märker jag inte att det går åt rätt håll. Jag har fortfarande ont, senan är fortfarande svullen och träningen har blivit lidande (i alla fall för nedre delen av kroppen).
En kollega skickade mig raskt till ett apotek i Aunang efter att jag hade beklagat mig för henne (jag har en tendens att låta som en man när jag har ont) för att köpa Counterpain Plus - en antiinflammatorisk gel (den luktar Jenka, ett tuggummi som fanns när jag var barn. Kommer ni ihåg det?). Vilket jag naturligtvis var beredd att testa. Jag köpte den minsta storleken på tub de hade, för bara den kostade 290 Baht (ca 69 kronor).
Noga smörjer jag nu min häl flera gånger om dagen. Och jag tror faktiskt att den hjälper.

Jag ska en sväng till Phuket i veckan som kommer. Jag kommer att bunkra flera tuber av Counterpain Plus för att ha hemma.
Man vet ju aldrig när olyckan är framme nästa gång.

Jag har inga tider alls att passa idag. Inte en enda. Därför hade jag tänkt att dagen till ära åka pendeltåg. Ja, man vet ju inte riktigt OM eller NÄR man kommer fram just nu. Men jag packar ner lite snacks i handväskan (ifall man skulle riskera att svälta ihjäl) samt en tjock bok som underhållning (eller det kan diskuteras: just nu läser jag den sista boken om Wallander: "Den orolige mannen" av Mankell. Den är både långtråkig och seg).

Mitt månadskort på SL gick ut för några dagar sedan, så det måste förnyas. Glädjande nog har SL äntligen insett att de inte riktigt levererar sina kunder det dem utlovat (understatement of the year), därför ger de rabatt på åkandet (AB). Välkommet den här månaden då jag har studielånet att betala av på.

Av en händelse såg jag häromdagen en dokumentär om tsunamis på National Geografics. Där kan vi tala om riktiga naturkatastrofer.
Någonting för SL´s ledning att se kanske för att sätta saker och ting i perspektiv...?

Runt klockan elva ikväll lyfter jag mot Krabi. Klockan sex imorgon bitti, svensk tid, spelar Tre Kronor mot Finland. Då befinner jag mig fortfarande ombord. Faktum är att matchen med största sannolikhet är färdigspelad när jag landar (jag har givit mamma stränga order att messa mig resultatet så jag får det så fort jag slår på mobilen).

Här kan man tala om känslomässig förvirring. Jag är så glad och tacksam över att jag ska få tillbringa ett par dagar i värme och lämna dessa gigantiska snövallar och bitande minusgrader. Men det svider rejält att jag missar matchen.

Ni får hålla tummarna i mitt ställe. Dels för en svensk seger men också för att Foppas tolv år långa måltorka i OS bryts.
Visst unnar vi honom att få göra ett par strutar?


Utsikten de närmsta dagarna.

Det är för närvarande 11 minusgrader ute. Det spelar ingen roll att meterologer påstår att detta är en myt, men 11 minusgrader i Stockholm känns som minus 25.
Så nu ska jag klä mig ordentligt, be till högre makter att kollektivtrafiken fungerar någolunda, ta mig en stor varm latte när jag kommer fram, strosa runt lite i affärer (nej, jag ska inte shoppa - det enda jag behöver är strumpbyxor. Förbrukningsvara nummer ett för flygvärdinnor), äta en god middag på Friday´s och avsluta kvällen på Scalateatern där jag garanterat kommer att bli underhållen av Ulla Skoog.

Känns som en ganska lyckad lördag ändå.

Jag såg nattens match mellan Tre Kronor och Tyskland med ett halft öga. Eller snarare var det så att jag vaknade till då och då och tittade till om det hänt någonting i ställningen. Mer än så orkade jag dessvärre inte engagera mig - det är fantastiskt vad trött man kan vara halv två på natten när man har jobbat mer än ett halvt dygn och har ständig jetlag.
Eller så är det helt enkelt så att åldern börjar att ta ut sin rätt.

Jag har insett mina begränsningar. Jag kan inte lösa - eller läka - allting själv. Trots att jag vilat min häl och omsorgsfullt smort in den med Voltaren-gel i flera veckor, så gör min inflammation i hälsenan mer ont än någonsin. Dessutom är den rejält svullen. Haltar gör jag också. 
I natt drömde jag att det bildats en stor, blå knöl kring hälsenan. Då var gränsen nådd.

Så alldeles nyss gjorde jag vad jag borde gjort för flera veckor sedan (jag minns inte ens när detta elände började - var det inte redan i höstas?): Jag bokade tid hos en läkare. Fick tid redan i morgon bitti. Vilken lättnad.

Känner mig riktigt stolt över mig själv nu. För ni ska veta att det ska göra riktigt jäkla ont för att jag ska gå frivilligt till en läkare.
Jag är en kort tjej med hög smärttröskel. Men nu gör det tillräckligt ont.

Min absoluta favoritfrukt är mango. Min lycka var total när jag förra veckan hittade två mango för tio kronor på ICA i Gamla stan. Idag var de tillräckligt mogna för att ätas. Dessa har jag nu skivat upp och ska äta framför en film (har hyrt fjärde Johan Falk-filmen. Har kommit halvvägs och Joel Kinnaman verkar inte vara med så mycket i den. Trist.).
Det blir en tidig kväll. Imorgon ska jag fram och tillbaka till Egypten. Vi hörs igen på onsdag.

Det är en händelserik vecka som ligger framför mig. Imorgon jobbar jag fram och tillbaka till Egypten (det blir en lång arbetsdag - runt fjorton timmar), på torsdag fyller bloggen ett år (det måste jag ju uppmärksamma på något sätt), på fredag är det OS-invigning, på lördag åker jag till Phuket och på söndag är det Alla hjärtans dag (inte för att det är den stressigaste dagen på året för mig).
Dessutom ska jag klämma in så många träningspass som möjligt däremellan.

Idag kommer jag dock inte göra många knop. Jag har standby mellan 12 och 18 och måste komma i säng i någolunda bra tid ikväll så jag orkar med morgondagens arbete.

Alldeles nyss var skådespelerskan Pia Johansson med på TV4. Jag lyssnade på intervjun med ett halvt öra, men jag lyckades uppfatta någonting hon sa som var så oerhört bra:

"Det sägs att när en dörr stängs så öppnas en annan. Men korridorerna däremellan är för djävliga".

De kloka orden tar vi med oss på vägen.

Varför ska det vara lätt när det kan vara svårt?

Att säga upp mitt abonnemang för fast telefoni och ADSL hos Tele2 visade sig vara en liten utmaning, där den främsta utmaningen i sig var att få tag på någon på kundtjänst (efter att ha suttit och lyssnat på "vi tar strax emot ditt samtal" i en halvtimme gav jag upp och började jaga dem via mail istället).

I tisdags fick jag svar av Tele2 där de drog en rejäl rövare om att de hade försökt att nå mig på mobilen utan resultat. Vilket var en ren lögn eftersom jag hade min mobil påslagen hela dagen ifråga och inte hade några missade samtal.
Så jag fick maila dem igen och syna bluffen.

I ärlighetens namn trodde jag att detta skulle bli en lika utdragen följetong som "Glamour" men så alldeles nyss fick jag en bekräftelse på min uppsägning. Äntligen! Tog "bara" tio dagar. Det måste man ju ändå anse som en ganska kort tid? Eller?