Maria L

En ledig helg - både lördag och söndag - för en skiftarbetare är en oerhörd lyx. Att inte behöva gå upp fem en lördagsmorgon för att åka till jobbet. Istället kan man sitta och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro, titta lite på morgon-tv, surfa runt bland nyheterna på nätet.

Jag har ingenting inplanerat den här helgen. Absolut ingenting. Agendan är så gott som tom, förutom en fika med en god vän imorgon.

Det är riktigt lyxigt.

Februari redan. Jag är bara garanterad jobb i två och en halv månad till, så nu är det dags att börja jaga anställning igen. Medvetet har jag lagt jobbsökandet på hyllan fram tills idag (hade satt idag som deadline för att börja sökandet igen), eftersom det kändes som om jag inte gjorde mycket annat än just det förra året.
Jag blev helt utmattad av att söka jobb på jobb och det är ingenting jag ser fram emot att göra igen. Även om utsikterna den här gången ser mycket bättre ut. Visst känns det som om framtidsutsikterna ser ljusare ut i år?

Och inte kan man annat än att hålla humöret på topp nu när det bara är dagar kvar till OS.

Nu tar vi det tredje guldet, grabbar!

Det är lite ödets ironi att bloggen aldrig har haft så många läsare i genomsnitt per dag, som nu när jag inte har möjlighet att uppdatera den så ofta. Det är ingen större mening med att ha med sig dator när jag är ute på jobb. Dels för att jag inte har tiden att sitta och skriva på samma sätt (med handen på hjärtat så njuter jag av tillvaron på platserna som jag besöker istället), dels för att uppkopplingen i öst inte alltid fungerar som man önskar.
Men jag är så tacksam över de läsare jag har. Det värmer i hjärtat när man kommer hem och ser att det faktiskt finns dem som går in och läser min blogg varje dag. Roligt!

Såg att jag i mitt senaste inlägg skrivit att jag var åter på lördag kväll. Det var visserligen sant - jag kom hem vid halv fyra på eftermiddagen igår - men John Blund nattade mig redan vid sjutiden. Då kunde jag inte hålla ögonen öppna längre (och för mig var ju klockan ett på natten då). Vid halv fyra imorse vaknade jag (klarvaken), tog fram korsord, läste lite och lyckades slutligen att somna om till halv åtta.
Så nu borde jag vara ordentligt utvilad.

Jag kommer att tillbringa denna söndag inomhus. Det är tio minusgrader ute. Känner inte ni också att det är dags för vår nu? Jag vill ut och leta tussilago!

Jag sätter upp mitt hår i en lång fläta när jag jobbar. Snabbt och enkelt. Inte alltid till mina kollegors glädje, eftersom den här flätan emellanåt agerar piska när jag vrider på huvudet snabbt.
Men det är tråkigt med fläta. Och med den mängden hår jag har, borde jag kunna göra någoting roligare.

Jag har alltid velat kunna göra en svinrygg, en "french twist". Det är en sån där frisyr som man kan variera i oändlighet så att den passar till vardags såväl som till Nobelfesten (jag tror att det är en sövande tråkig tillställning, men det spelar ingen roll: Jag vill gå på den ändå.).

En gång såg jag ett program på tv där en japansk kock förvandlade en morot till ett nät på dryga minuten. Den här tekniken tog typ sju ÅR att lära sig. Men det såg så enkelt ut.

Nu har jag fått instruktioner i hur jag ska göra en svinrygg (inte nog med att världens bästa Martin briljerar fullständigt i kabinen, har haft en krog, inrett ett hus i tv, förstår sig på bilar och blir färdig mäklare idag - han kan hår också). Det blir vårens uppgift - att lära mig att göra en snygg svinrygg på mig själv.

De senaste dagarna har jag letat filmer och illustrerade instruktioner på nätet, det har sprayats och nålats och svurits.
På vissa av filmerna som jag har studerat, gör man denna frisyr på en minut blankt. Det ser så enkelt ut.

Men jag undrar om det är som med den japanska kocken? Att det kommer att ta mig sju ÅR för att bli proffs. Sju långa år innan jag snor ihop en snygg svinrygg på några sekunder.

Tröstlöst. Men jag övar vidare. Och sprayar och nålar och svär.

Alldeles strax ska jag iväg på jobb. Kommer att jobba hela natten och när ni sitter och äter lunch imorgon går jag av mitt pass. Och när jag väl gör det kliver jag ut i trettio plusgrader.
Först på fredag är jag hemma, den 8 januari (David Bowies födelsedag by the way). Så fram tills dess blir det ett blogguppehåll - datorn får stanna hemma den här gången med.

Istället har jag packat ner två böcker i bagaget. Den första är en deckare: den tredje i serien av Ann Cleves som utspelar sig på Shetlandsöarna, "Rött stoft". De två tidigare tyckte jag väldigt mycket om.
Den andra är av det allvarligare slaget: "Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein, en självbiografisk bok där hon skriver om sitt liv med bipolär typ 2 (tidigare manodepressivitet).

Den kommande veckans utsikt:



Önskar er en underbar vecka, kära bloggläsare!

Att tillbringa nyårsdagen i soffan framför tvn är tradition - oavsett av vilken orsak man gör det. Man behöver slappa dagar och det finns ingen bättre dag på året än just denna att lata sig på.
Jag har visserligen inte kommit så långt ännu som till soffan (har packat väskan inför jobb på söndag, förberett middagen och målat tånaglarna). Men så småningom.

Ikväll bänkar jag mig framför Camilla Läckbergs "Olycksfågeln". SVT1 21.00.

Ikväll - 21.00 på SVT1 - sänds det första avsnittet av två (andra delen imorgon) av "Stenhuggaren", baserad på en av Camilla Läckbergs allra bästa kriminalromaner.
Se den!
Jag spelar in.

Kära bloggläsare!

Nu tar jag ett litet kort blogguppehåll. Är tillbaka på lördag eftermiddag.

Jag har hunnit med att avverka två nätter i Göteborg samt flyga fram och tillbaka till Las Palmas i helgen. Landade på Landvetter i fredagskväll klart över åtta och var lite småhungrig.
Och gissa vad? Jo, på Landvetter är till och med Pressbyrån stängd vid den tiden på dygnet. Inte ens Statoil i närheten av hotellet var öppet - den var nämligen under ombyggnad. Så det blev en dyyyyyr hotellmiddag i fredags (vansinnigt god dock - jag var värd den).

Idag har jag lärt mig följande:
Det tar lika lång tid att ta sig från Bromma flygplats till Arlanda med kollektivtrafiken som det gör att flyga till London.
Nu har jag testat det. Och jag gör aldrig om det.

Jag är reflex-fetischist. Nu talar jag om sådana reflexer som man ska ha på sig när det är mörkt ute. Man syns inte annars - tro mig.
För ett par år sedan införde man en lag som säger att bilister ska lämna företräde för gångtrafikanter på övergångsställen som saknar signalljus. Bra lag, men man tänkte aldrig på att införa ett krav på att bära reflexer. Det är nämligen svårt för bilisterna att upptäcka en person som inte syns - hur sakta de än kör.

Härom vintern blev en person påkörd av en bil nära mitt hus. På ett övergångsställe. När jag kom till platsen hade personen i fråga fått hjälp, men jag gick ändå fram för att se om det var någonting jag kunde göra. Och vad upptäcker jag? Jo, självklart saknade den olycksdrabbade reflexer. Det är vid sådana tillfällen man har lust att säga: "Vad var det jag sa?". Men man låter bli i förhoppning att denne person har lärt sig något - även om man inte kan vara alldeles för säker på det.

Det är nämligen lite oansvarigt av gångtrafikanterna att låta bli att bära reflexer - händer det en olycka får bilisten all skuld. Det är inte rättvist.

Dem jag tycker allra mest synd om är hundarna. De kan inte sätta på sig reflexer själva. Jag blir illa berörd när jag ser en hundägare som inte bryr sig mer om sina djur och som utsätter dem för denna fara.

Så, på med reflexer. Lys som julgranar. Både för er egen och andras skull.

Jag ska alldeles strax bege mig in till stan för att gå på en seminarium som TRR anordnar. I inbjudan står det: en inspirerande och underhållande föreläsning om hur normer och värderingar styr vårt liv och hindrar oss från att tänka logiskt.

Föreläsningen hålls av marknadschefen Claes Schmidt som ibland kallar sig för Sara Lund - han kom ut som transvestit 2003.

Jag ser verkligen fram emot denna eftermiddag - jag tror att det kommer att bli mycket lärorikt. Dessutom har jag mycket trevligt sällskap med mig.

Måndagar har förvandlats till den bästa dagen på hela veckan. Innan min kvällskurs börjar, försöker jag styra upp en fika med någon kär gammal vän.
I eftermiddag ska jag träffa tre. Tre stycken härliga fd kollegor från ett flygbolag som jag jobbade på tidigare (det STORA, som ständigt går med förlust).

Det kommer att bli ett kärt återseende.

Jag gav "Kommisarien och havet" en chans i söndags kväll. Det gjorde jag verkligen. Jag tänkte: "om dubbningen är så katastrofal kan jag ändå njuta av bilderna av Gotland".

Det är dock inte bara dubbningen som är en katastrof i denna produktion. Det hela börjar redan innan filmens start, då en liten hallåa i TV4 säger: "Nu över till den svenska produktionen...". Redan där inträffar miss ett.
Det kan inte ha varit ett lätt jobb för skådespelarna att säga sina repliker när den ena talar tyska, den andra svenska. Det märkt tydligt på Inger Nilsson (som spelade Pippi Långstrump som barn). Hon hennes repliker låter som om hon läser dem innantill - det finns ingen inlevelse bakom.
Att tyskarna sedan valt att byta namn på själva kommisarien från Anders Knutas till Patrik Andersson orkar jag inte ens kommentera - jag tenderar att bli lite Göte i skidbacken här.

Jag tycker synd om Mari Jungstedt. Henns böcker förtjänade en bättre filmatisering än det här. Gotland förtjänade bättre.

Sedan kommer vi till Anders Ekborg. För ett par år sedan deklarerade både han och hans fru - Lia Boysen (som för övrigt hade en minimal roll i söndagens film) - att de minsann inte lät sina barn titta på "Idol" för att det var "förnedrings-tv" (man bör i sammanhanget tillägga att de som söker till detta program inte blir tvingade till det - de gör det frivilligt).

Jag undrar om paret äter upp sina ord idag. För jag kan inte tänka mig någonting mer förnedrande än att frivilligt delta i denna kassa tyska produktion.

Läs även: AB

Lilla O har sammanställt en rolig - men faktiskt ganska svår - enkät om böcker som väcker känslor. Här är mina svar:

En bok som...

1. ...fick mig att skratta:

Marian Keyes böcker bjuder alltid på ett skratt, även dem som tar upp allvarliga ämnen som missbruk och misshandel. Men hon lyckas trots det väva in roliga dialoger på ett mycket skickligt sätt. Ska jag välja en favoritbok av henne blir det "När Lucy Sullivan skulle gifta sig" - där skrattade jag boken igenom.

2. ...fick mig att gråta:

Jag grät floder när jag läste Cecelia Aherns "PS Jag älskar dig". En bok som handlar om hur man tar sig tillbaka från en förlust av någon man älskar. Jag läste den under en mycket märklig period i mitt liv och därför kanske känslorna blev lite mer påtagliga, men faktum är att jag kände mig stärkt efter att ha läst den.

3. ...gjorde mig riktigt arg:

"American psyko" av Brett Easton Ellis. Jag hade förväntat mig en spänningsroman och upptäckte till min fasa att det var en satir och inom den genren är det bara George Orwell som har lyckats.

4. ...fick mig att vilja besöka platsen där den utspelades:

Här finns det massor av böcker att välja på - många författare är mycket duktiga på att beskriva miljöerna i sitt hemland eller sin hemstad med en kärlek som gör att man vill besöka dem.
Ska jag välja en så får det bli "Da Vinci-koden" av Dan Brown. Boken i sig är en litterär katastrof, men behållningen jag hade av den efteråt var att jag blev nyfiken på de platser som skildrades i boken. 

5. ...handlar om en historisk tid som jag tycker om:

Det kanske inte är allt för länge sedan historiskt, men jag läste en bok som tonåring som verkligen fick mig att vilja uppleva 1960-talet. Den hette "Beatles" och var skriven av en norrman vid namn Lars Saabye Christensen. Boken är inte alls en biografi om gruppen The Beatles som man kan tro, utan är en fantastisk roman om vänskap under tidseran då gruppen stod på toppen av sin karriär.

6. ...ångrar att jag läste ut:

Där har jag två: Dels "American psyko" som jag redan har nämnt, men även "Hannibal" av Thomas Harris. Hans andra två böcker - "Röd drake" och "När lammen tystnar" - är bland det bästa jag har läst. Jag kan knappt tro att "Hannibal" är skriven av samma författare. En ren katastrof, både innehållsmässigt och litterärt.

7. ...finns i mina tankar trots att det var länge sedan jag läste den:

Det finns en del böcker som jag läste i tonåren som har etsat sig fast i minnet på grund av att de påverkade mig så mycket då. Bland dem finns George Orwells "1984" och JD Salingers "Räddaren i nöden". "Inte som andra döttrar" av Nancy Spungen gjorde ett enormt intryck på mig också då - en mammas tragiska berättelse om en dotter som dels var mycket annorlunda, dels gick en tidig död till mötes. Därför finns den kvar i mitt minne fortfarande.

8. ...har väntat i bokhyllan riktigt länge:

Det finns ett helt gäng där nu. Men den boken som har väntat längst på att bli läst är Joyce Carol Oates "Blonde". Den har väntat på att bli läst i säkert nio år. Jag har inte kommit mig för, trots att den är så rosad både av kritiker och läsare. Mitt mål är att läsa ut den innan årets slut.

9. ...som jag inte förstår att så många tycker om:

Otäcka verklighetsskildringar över lag. Som "Pojken som kallades Det"-serien. Sedan har jag - tyvärr - väldigt svårt för Håkan Nesser.

10. ...som jag tycker att alla ska läsa:

Självklart Bibeln. Även om man inte är troende så innehåller denna bok allt. Romantik, spänning, mord, moraliska frågor, vägledning.
Ett axplock bland romaner jag tycker att man ska ha läst: George Orwells "1984", "Gökboet" av Ken Kesey, "Öster om Eden" av John Steinbeck, någonting av Agatha Christie för hon lade hela grunden för spänningsgenren samt Stieg Larssons Millenium-triologi.

HÄR kan du läsa Lilla O´s egna svar på samma enkät.

Krister Henriksson är en fantastisk skådespelare. Förmodligen en av landets bästa. Det är inte skådespelarinsatserna som får de nya Wallander-filmerna - alltså dem som inte är baserade på Henning Mankells briljanta böcker - att svikta. Det är urusla manus som är den bidragande orsaken.

Vad denna massproduktion skulle behöva är en Gunvald. Någon som bär upp en kass film med sin blotta uppenbarelse.

Idag konstaterar jag bara att vädret har beslutsångest. Jag kom ifrån gymmet klockan 15.00. Då var det klarblå himmel, strålande sol och oerhört varmt.
15.15 (alltså en kvart senare) blev allting kolsvart, himlen öppnade sig och det kom en störtskur utan dess like. Dessutom kom det orkanvindar som bidrog till korsdrag här hemma så saker for omkring som i filmen "Twister".
15.30 är himlen blå igen och solen gassar.

Jag gick förbi videobutiken (heter det så fortfarande fastän det är DVD-filmen man hyr?) på vägen hem från gymmet (körde ett benpass by the way). Hyrde senaste Wallander-filmen: "Tjuven".
Jag hoppas att den är bättre än de två som kommit ut på DVD tidigare - det var rena katastrofer. Pinsamt dåliga. Och dessa nya Wallander-filmer har ju ingen Gunvald att luta sig emot när manuset är kasst.

Snacks till filmen: Honungsmelon. Det kommer definitivt att bli min nya favorit-frukt. Igår fick jag veta (tack vare att jag läser kaloritabellen nu som besatt) att 100 gram honungmelon endast innehåller 33 kcal. Det är ju ingenting. Här kan man äta rejäla mängder innan man behöver börja oroa sig. Gott är det också.

Jag tror att livet har bjudit mig på en utmaning för mycket i år. Jag kände det ikväll att luften har gått ur mig. Då kan minsta lilla skitsak få bägaren att rinna över.

Jag önskar att Gud hade givit mig andra egenskaper och talanger. Som att vara teknisk till exempel. Det hade jag haft mer nytta av än att ha förmågan att känna empati. Jag kan inte tala om hur många gånger den egenskapen satt mig i märkliga situationer.

Ska vi vara helt ärliga så är behållningen med de senaste Beck-filmerna (de som INTE är baserade på Sjöwall/Wahlöös böcker) Gunvald och "Grannen". Tar man bort dessa två ingredienser i filmerna så har man egentligen bara kvar en blek bagatell. För ingen kan på allvar komma och påstå att handlingen och intrigerna i filmerna klarar sig på egen hand.

Självklart har manusförfattarna insett detta också efter 24 filmer då fantasin börjat tryta rejält och allt fokus i den senaste filmen - "I stormens öga" - ligger på Gunvald. Det är ju honom publiken vill ha. Och han är bättre än någonsin. Snyggare också.

Men Martin Becks enerverande granne som man har lärt att älska har i denna film tappat stinget helt. Man drar lite på munnen när han uppenbarar sig på bioduken och väntar på sköna kommentarer som uteblir.

Sedan funderar jag på alla lösa trådar som manusparet Björlind lagt ut genom åren. I säsong tre flirtade Gunvald med Becks högljudda, påstridiga och irriterande dotter. I den här filmen är hon inte ens nämnd (vilket inte är till en nackdel förvisso).

Och vad hände med Alice Levander från säsong två? Hon var bara puts väck i tredje säsongen utan den minsta förklaring.

Att "I stormens öga" är ganska förutsägbar och man relativt omgående räknar ut hur saker och ting förhåller sig, spelar egentligen inte så stor roll. Filmen är som en nittio minuter lång Gunvald-orgie. Och det är exakt det publiken betalar för att se.