Maria L

SVT fortsätter att håva in poäng den här veckan. Inte för att detta får mig att ändra mig i frågan om tv-licensen. Nej, jag anser fortfarande att tv-program ska finansieras via reklam och inte en licens.
Nu har de backat i frågan om Millenium-triologin. Från början var det meningen att de kommande två filmerna - Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes - endast skulle visas på tv. Men påtryckningarna blev för stora, så nu får båda dessa filmer bio-premiär i höst.
Bra beslut, för det här är den sortens filmer som ska upplevas på en stor duk. Och jag ser fram emot att få se Paolo Roberto spela sig själv. Undrar om det ligger någon sanning i att han fick provspela för denna roll?

Jag har inte kommit långt alls med den novellen som jag ska skriva tills på tisdag. Faktum är att jag ännu inte har skrivit ett enda ord. Jag är nog ämnad att skriva om mer dramatiska saker än om vardagen...
Däremot har jag kommit långt i min LOST-frossa. Nu har jag betat av halva box nummer 2 också. Och den blir bara bättre och bättre. Var tvungen att beställa box nummer 3 igår.
Sawyers skrattgropar har ett skoninglöst grepp om mig. Jag är fast. Frälst. Och lite kär.

SVTs utbud i tablån har varierande kvalité. Jo, men det har den. Det är bara Aftonbladets vänstervridna tv-krönikör Jan-Olov Andersson som alltid försvarar SVTs program i vått och torrt. Mest av den enkla anledningen att han är emot de kommersiella kanalerna och blir störd av reklamavbrott.

Jag är Jan-Olov Anderssons raka motsats. Det är väldigt sällan jag tar del av public service-programmen. Ofta är det som visas där väldigt pretentiöst och sådant ger mig utslag. Som kliar.
Men jag måste ändå ge SVT credit för att de har världens bästa marknadsförare. Världens bästa! De skulle kunna marknadsföra precis vad som helst och de har insett att all publicitet är bra publicitet.

Förra veckan hade SVTs nya satsning Grillad premiär. Det programmet har potential att bli ihågkommet som tidernas största flopp och hade med största sannolikhet blivit nedlagt omedelbart om det hade visats i en annan kanal. För det blev inte bra. Det blev en katastrof.

Men istället för att erkänna sig besegrade så gör SVTs marknadsförare det enda rätta: Ser till att det skrivs spaltmetrar om denna dynga i kvällspressen. Det är helt genialt! Det är medverkande som hoppar av, det är interna bråk mellan "komikerna", det redovisas starka protester från upprörda licensbetalare. Vad leder detta till?
Jo, att programmet får fler tittare.

SVT har hittat genuina genier. Behåll dem. De behövs.

Förra helgen fick jag till min stora förskräckelse reda på att min mamma - min egen mamma - inte hade en aaaaning om att Dolly Parton skrivit både text och musik till snyftaren I will always love you. Som sedan blev en av världens mest sålda singlar (den gavs ut på den tiden då man köpte CD-skivor) med Whitney Houston.

Detta är för mig allmänbildning. På samma sätt som man bör veta namnen på de fyra medlemmarna i Beatles.

Dolly Parton är en kraftigt underskattad låtskrivare. För det är just det hon är i första hand. Även om hon lite orättvist mest är känd för sina enorma bröst och slampaktiga utseende.
Ni anar inte hur dyrt det är att se så här billig ut, har hon sagt vid något tillfälle. Hon är rapp i käften också. Mycket kloka citat har hon kläckt ur sig under sin karriär. Kombinationen av hennes provocerande utseende och knivskarpa intellekt har nog fått många att kippa efter andan. I synnerhet dem som tagit henne för en "dum blondin".

Jag tar inte illa upp av historier om korkade blondiner. För jag vet att jag varken är korkad eller blondin.

Ryktet säger att hon skrev I will always love you och 9 to 5 samma dag. Samma dag. Hittills är hon upphovsmakare till ca 3000 sånger. Tre tusen. Produktiv liten dam det där...

Det finns ingen mer effektiv raggningsreplik än att berätta att man jobbar som flygvärdinna. Jag vet inte vad det är som män finner mest attraktivt med detta yrke: uniformerna eller det faktum att de får större möjlighet till billiga resor (då flygvärdinnor på de flesta bolag kan ta med respektive till ett förmånligt pris)?

Det är också ett mytomspunnet yrke. De flesta tror fortfarande  - trots att majoriteten av flygbolagen idag är lågbudgetbolag  - att det är enormt glamouröst att vara flygvärdinna. Jag älskar yrket. Det gör jag verkligen. Men inte under några som helst förhållanden skulle jag beskriva det som glamouröst.
Roligt: ja. Omväxlande: ja. Härliga upplevelser: ja. Underbara kollegor: ja. Glamouröst: Nej.

Fördomar finns det naturligtvis massor av. Att flygvärdinnor skulle vara extremt korkade och bara är uppe i luften för att servera kaffe. Det är långt ifrån sanningen, men jag kan förstå att dessa fördomar finns. För så fort man skriver om flygvärdinnor i media så framställs vi som spåniga våp.

I dagens Aftonbladet kan man läsa om två svenskor, som jobbat och lämnat Gulf Air. Den ena på grund av ett ärr som syntes, den andra för att hon blivit ombedd att banta. Klart att vi i Sverige höjer på ögonbrynen när vi läser detta! Det är tack och lov inte vardag för oss.
Vidare kan man läsa om detta flygbolags anställningskrav. Där det bland annat står att värdinnans vikt ska stå i proportion till längden, hon får inte skaffa barn eller partner under anställningen osv.

Det är märkliga krav. Verkligen. Om man jobbar i Sverige. För det ska tilläggas att dessa flygvärdinnor har perverst bra betalt för det de gör. Pervest mycket. Man kommer inte ens i närheten av deras lön här hemma.

Så mitt råd till blivande flygvärdinnor som vill jobba på utlänska bolag är:
Läs anställningsvillkoren/kraven INNAN ni tackar ja till en tjänst. Då slipper ni märkliga överraskningar sedan. Och var beredda på en kulturkrock. Man behöver bara komma till Danmark för att uppleva det.

Det är John & Yokos bröllopsdag idag, den 20 mars. De gifte sig 1969.

Jag är den första att erkänna att min försmak för köksredskap är lite överdriven. Kan ursäktas med att den mesta tiden jag tillbringar i mitt hem är just i köket och det är ju där jag får utöva min stora passion: Laga mat (äter den gör jag plikttroget framför tvn).
Under årens lopp har jag samlat på mig en rad olika maskiner och redskap som hör hemma i ett kök. Med blandat resultat. En del är helt livsnödvändiga i vardagen, medans andra har fallit lite i glömska.

I förrgår tog jag fram smörgåsgrillen. Vi talar år sedan den senast fick se dagens ljus. Men vilket glatt återseende det blev! Varm ciabatta med mozzarella, rödlök, tomater, skinka och fransk senap. Ruskigt gott.
Smörgåsgrillen åkte fram ikväll igen!

Just nu befinner jag mig i ett tillstånd där det känns som att jag trampar vatten och inte kommer någonstans. Med någonting.
Den ena motgången avlöser den andra. Bokstavligt talat.

Idag har jag försökt att tampas med försäkringsbolaget om ersättningen för min fuktskada i badrummet. När jag är inblandad i någonting är det alltid dubbelt så svårt. Jag kallar mig inte Jinx utan anledning. Det är helt enkelt ingenting som går min väg.

Jag behöver lite vind i seglen snart.

Vi har kommit nästan halvvägs in på Skrivarkursen nu. Och jag har redan lärt mig mycket matnyttigt och användbart för framtida bruk.
Tills nästa vecka ska vi skriva en hel novell. En hel!

Självklart är denna uppgift lite styrd. Vi kan inte bara skriva om vad vi vill, även om vi naturligtvis har en enorm skapande frihet. Den här gången ska jag skriva om två personer (vars karaktärer vi själv skapade under lektionen i förrgår), som bott grannar under en period, haft någon form av relation till varandra och sedan möts igen efter ett par år.

Detta är svårt. För jag skapade två otroligt vardagliga karaktärer. Inte exentriska alls, som mina kurskamrater var förutseende nog att göra. Stor utmaning är det, för vardagsdramatik har en förmåga att bli platt och ointressant.

Jag har en förmåga att bli lite ivrig. Blir lätt "carried away".

Redan när mörkret smyger sig på i oktober och den första antydan till frost syns på marken, vill jag genast dekorera hela lägenheten med adventljusstakar i fönstren och pynta med glitter, tomtar och änglar på varje ledig yta som jag kan hitta. Redan två månader innan jul ränner jag omkring hemma och lallar på julsånger för full styrka och inlevelse (till grannarnas stora förtret).

Samma sak är det på våren. Så fort jag får lite vittring på solsken och plusgrader, så ska fönstren putsas, trallarna på balkongen oljas in, det ska planteras i blomlådor och göras en skoningslös utsortering i klädkammaren.

Jag har svårt att tillämpa ordet lagom i min vardag. Och uttrycket less is more är totalt bortkastat på mig. Förstår inte innebörden.

Jag vill ha MER. Av allt.

Det blev en högtidlig stund framför tvn sent, sent igår kväll när den nya säsongen av Lost hade premiär. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag påstår att det var dubbel njutning.
För att förgylla stunden med denna fantastiska serie lite extra, unnade jag mig en glass. Inte vilken glass som helst, utan den ultimata lyxvarianten: Ben & Jerry´s Wich.
Den är så där lyxig och himmelskt god att man bara får äta den vid speciella tillfällen. Som till Lost. Den stal till och med lite av min uppmärksamhet från Sawyers förtrollande skrattgropar.

Förberedelserna inför bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel är i full gång. Man vill göra frimärken, koppar, tallrikar och diverse andra objekt som ska prydas av brudparet. Naturligtvis ska alla dessa förfrågningar godkännas först av Hovet. Som vill vara "återhållssamma" med dessa förfrågningar.

Varför då? Nu när vi har en enorm chans att verkligen slå på stort! Turister (och jag) älskar nämligen sånt här.  Min kapitalistiska ådra ser bara ekonomiska möjligheter i detta bröllop. Vilka inkomster! Håll då inte tillbaka!

Det är en ovan situation för oss svenskar det här med att låta kungligheter pryda objekt. Eller pengar. Kungen har fått sin profil på den lilla enkronan, medans Englands drottning pryder varenda brittisk sedel. I England uppmärksammar man sina kungligheter på ett helt annat sätt. Till och med deras död förevigas via souvenirer.

Jag var i London ungefär 1,5 år efter prinsessan Dianas tragiska död. Utanför hennes hem i Kensington Palace låg det fortfarande - så lång tid efter hennes bortgång - hundratals färska blombuketter. Varje dag. Och tillgången på minnesartiklar var oändlig.
Jag kom hem därifrån med tre muggar med hennes porträtt. Tre. Och ett litet smyckesskrin. Och böcker.

Förmodligen vansinnigt smaklöst med svenska ögon sett. Men hon var verkligen älskad av sina, denna folkets prinsessa.

I år är det 12 år sedan hon gick bort. Det ligger fortfarande färska blombuketter utanför Kensington Palace.
Varje dag.

Amerikas förenta stater - USA - är som bekant uppbyggt av emigranter. Detta har resulterat i flera fantastiska helger som man firar med pompa och ståt. Halloween, Thanksgiving, St Patrick´s day, Labour day osv. Dessutom tar amerikanerna i från tårna när det vankas jul och nationaldag.

Vi svenskar är inte lika bra på det här med firande. Inte alls. Trots att vi emellanåt gör tappra försök. Men jag minns fortfarande med rysningar hur det blev när vi skulle introducera och försvenska Halloween. Denna högtid i USA firas alltid den 31 oktober och är som en enda stor maskerad. I Sverige flyttade man Halloween till Allhelgonahelgen med temat skräck. Det blev en ganska grotesk krock och Halloween fick aldrig något större genomslag här. Med all rätt eftersom syftet helt gick förlorat och lyckades dessutom kränka många människor.

Igår var det Irlands nationaldag, St Patrick´s day.  Den firas inte bara på Irland utan även stort i USA, eftersom det finns så många amerikaner med irlänskt ursprung. Och det firas rejält.

Ska vi göra ett tappert försök att fira vår egen nationaldag med samma inlevelse någon gång?

Jag har behållt min hemtelefon av två anledningar:

1. Den kostar mig nästan ingenting. Har ett jättebra avtal på min internetuppkoppling, så kostnaden för hemtelefonen ingår nästan.

2. Den öppnar porten. Vi är så moderna i mitt hus att vi inte längre har portkoder att ge till våra eventuella gäster. Istället får de ringa på en liten manick som är kopplad direkt till min telefon. Då kan jag själv avgöra om jag vill släppa in dem eller inte.

Nu har jag börjat att tvivla på mitt beslut. Det ringer fruktansvärt mycket i min hemtelefon. Men aldrig någon som jag vill ska ringa, eftersom de ringer på mobilen om de vill någonting. Istället får jag oönskade samtal om allt annat. Jehovas vittnen har även dem moderniserat sig lite och ringer istället för att knacka på dörren, då de flesta lägenhetshus numera alltid har låsta portar så de inte kommer in (gick den strålande idéen i baklås, eller vad?).
Min taktik att förklara för dem att jag är katolik, stödjer könsneutrala äktenskap och ser blodgivare som vardagshjältar hindrar dem dessvärre inte att sluta ringa. Envisa rackare, det där.
Dessutom ringer det en hel massa arma människor som vill sälja saker till mig och vill ha med mig i statiskiska undersökningar. Jag kan gå ut och handla själv.
Och det där med porttelefon. Med handen på hjärtat så är det väldigt sällan någon bekant bara råka gå förbi utanför och bli sugen på en kopp kaffe och chansar vilt på att jag ska vara hemma. Om det mot förmodan skulle inträffa, så skulle de lika gärna kunna ringa på sin mobil, så jag fick springa ner två trappor för att öppna för dem. Ingen större uppoffring.

Hemtelefonen är farligt nära att bli ett minne blott.

Detta kan vara ett skämt. Men i och med att det tydligen har bildats en grupp på Facebook (tänk så mycket matnyttig information man får av detta forum) som heter "Döp INTE om Arlanda till Olof Palme International" så finns det säkert någon som har kläckt den briljanta idéen att döpa om vår flygplats till just detta.

Av princip är jag emot att man döper platser, gator och torg efter politiker eller att man har politiska helgdagar. Så detta är ingenting emot Olof Palme personligen.

Däremot skulle jag med glädje döpa om Arlanda efter någon annan stor framstående svensk. Politiskt neutral. För vi är väldigt dåliga på att hylla dem som har gjort en insats för lilla Sverige internationellt. Uttrycket "det är inte lätt att bli profet i sitt eget land" myntades förmodligen ungefär samtidigt som Jante-lagen fick sitt genombrott.

Flygplatsen i Liverpool heter John Lennon Airport. I Venedig har man valt att döpa sin till Marco Polo.

Jag skulle med stolthet döpa Arlanda efter Ingmar Bergman, Ingrid Bergman eller Greta Garbo. Tre svenskar med fantastiska framgångar utomlands, och som fortfarande är beundrade av en enorm skara människor. ABBA kanske är ett lite väl kontroversiellt förslag även om jag skulle klubba det direkt om jag var med och fick bestämma.

Undra om alla fyra medlemmarna skulle offra sig då för att samtidigt närvara vid en invigning?

Kommer ni ihåg underbara Janice ifrån Vänner? Den enerverande tjejen som Chandler dejtade i seriens begynnelse och som sedan dök upp med jämna mellanrum och gästspelade i olika avsnitt.
Janice hade en extremt nasal röst och hennes kännetecken var repliken: Oh....my....God.... som hon yttrade med så gäll stämma att de manliga tittarnas testiklar ville krypa upp och göra halsmandlarna sällskap.

Denna replik gjorde sedan genombrott i svenska inrednings/göra-om-program, typ Roomservice. Varje gång någon av deltagarna som fått sitt hem renoverat och för första gången kliver över tröskeln för att se förvandlingen, så håller de upp händerna vid kinderna (likt lille Kevin i Ensam hemma-filmerna) och utbrister Oh...my....God... som om det vore det mest naturliga, svenska uttrycket vi har för att visa förvåning/uppskattning/chock.

Vem hade anat att Janice skulle göra så stort avtryck i den svenska kulturen?
Her....re.....guuuud.....

Igår eftermiddag började jag. Att titta på säsong 1 av LOST. Det kommer ju att bli alldeles härligt förvirrande, eftersom jag sett större delen av säsong fyra och på tisdag kör man igång en ny säsong på tv.
Nu har jag massor av spännande tittande framför mig, gåtfulla mysterier och frågetecken.

Det som skrämmer mig mest i LOST är Sawyers skrattgropar. Skrattgropar har fått mig att tappa omdömet och dragit ner mig i fördärvet tidigare.
Jag är på min vakt.

När jag sa "hej då" till Mattias på Arlanda i onsdags så högg det till i mitt hjärta. Av avundsjuka.
Under flera timmar hade jag mässat om hur viktig litteraturen är, givit honom en rundtur på Pocketshop med tillhörande lästips i deras utbud och haft en lång föreläsning om hur unik, spännande och nyskapande Millenium-triologin är. Jag har haft mer entusiastiska lyssnare.

Jag tvingade honom att köpa den första boken i serien, Män som hatar kvinnor. Och gav honom löftet att den var så läsvärd att han sedan skulle ringa upp och tacka mig. Jag bedyrade att han aldrig skulle ångra sig. Till och med den trevliga kassörskan på Pocketshop intygade att han nu kunde vänta sig en unik läsupplevelse. Men ingenting kunde övertyga denna skeptiker. Jag såg inte en uns av förväntan i hans ögon.

När vi sedan skildes åt kände jag bara avundsjuka. För Mattias har hela upplevelsen med Stieg Larssons triologi framför sig. Och pojkvaskern har inte ens vett att förstå det.

Jag har ännu aldrig - och kommer förmodligen aldrig att göra det heller - orkat mig igenom en hel Melodifestival. Och med handen på hjärtat är det ingenting jag strävar efter heller.
Men igår kväll blev jag i alla fall underhållen. Inte av själva festivalen i sig, utan av att läsa Alex Schulmans twitterkommentarer på Facebook. Han "stal" min uppmärksamhet totalt.

Jag funderar starkt på att föreslå honom för SVT som programledare nästa år. Han vågar ju säga allt det där vi andra bara tänker. Till och med jag skulle sitta bänkad.

Den som annars sammanfattade årets Melodifestival bäst var Mr Big:

Tingeling rockade fett.