Lördagsaktivitet
Just nu håller jag på att läsa Peter Robinsons senast översatta bok till svenska, Kall som graven. Eller just nu. Jag har hållt på med den i nästan en månad, vilket är väldigt lång tid när det gäller mig och böcker. Inte för att den på något sätt är dålig eller tråkar ut mig. Nej då. Men jag misstänker starkt att personen som översatt boken till svenska har en mild släng av dyslexi eller så har förlaget bara glömt att korrekturläsa den innan tryckning. Irriterande emellanåt, men det är inte därför jag har försakat min läsning.
Istället har jag ju den senaste tiden varit fullt koncentrerad på att se tre säsonger av LOST i en snabb följd och dessutom har jag ägnat mycket tid åt mitt eget skrivande. Då blir läsningen lidande. Tyvärr.
Men idag läste jag på väg till gymmet. Många sidor. Och eftermiddagen ska jag ägna åt läsning. Bara.
Det är ett sånt härligt tidsfördriv.
Istället har jag ju den senaste tiden varit fullt koncentrerad på att se tre säsonger av LOST i en snabb följd och dessutom har jag ägnat mycket tid åt mitt eget skrivande. Då blir läsningen lidande. Tyvärr.
Men idag läste jag på väg till gymmet. Många sidor. Och eftermiddagen ska jag ägna åt läsning. Bara.
Det är ett sånt härligt tidsfördriv.
Ger Earth Hour effekt?
Vi ska släcka ljuset en timme idag. I en manifestation för miljön. Det har väl ingen missat?
Mellan 20.30. och 21.30 ska vi göra detta. En lördagkväll. Då majoriteten av den svenska befolkningen sitter bänkad framför tvn. Känns inte som en större uppoffring att släcka lamporna runt omkring då.
Den stora utmaningen skulle väl ligga i om samtliga invånare stängde av själva tvn under denna timme. Det skulle ge effekt och dessutom skulle man faktiskt - som individ - få lida lite för ändamålet. För att stänga av tvn en hel timme under en lördagkväll är troligtvis helt otänkbart för genomsnittssvensken.
Denna världsomtäckande manifestation bevakas bland annat av Aftonbladet hela dagen via live-tv.Live-tv. Rent spontant känns det som att dygnet runt-sändningar kräver en hel massa energi, men vad vet jag.
Gesten är så fin och så viktig. Men jag tror dessvärre att syftet med denna dag går helt förlorad när man inte klämmer åt där det känns.
Måhända får detta positiva effekter. Detta kanske skapar en kunskap om miljön där vi förstår att vi inte bara ska spara energi under en timme idag. Utan varje dag.
Mellan 20.30. och 21.30 ska vi göra detta. En lördagkväll. Då majoriteten av den svenska befolkningen sitter bänkad framför tvn. Känns inte som en större uppoffring att släcka lamporna runt omkring då.
Den stora utmaningen skulle väl ligga i om samtliga invånare stängde av själva tvn under denna timme. Det skulle ge effekt och dessutom skulle man faktiskt - som individ - få lida lite för ändamålet. För att stänga av tvn en hel timme under en lördagkväll är troligtvis helt otänkbart för genomsnittssvensken.
Denna världsomtäckande manifestation bevakas bland annat av Aftonbladet hela dagen via live-tv.Live-tv. Rent spontant känns det som att dygnet runt-sändningar kräver en hel massa energi, men vad vet jag.
Gesten är så fin och så viktig. Men jag tror dessvärre att syftet med denna dag går helt förlorad när man inte klämmer åt där det känns.
Måhända får detta positiva effekter. Detta kanske skapar en kunskap om miljön där vi förstår att vi inte bara ska spara energi under en timme idag. Utan varje dag.
Hallelujah moment
Det finns händelser i livet som är lite övernaturliga. Som man inte riktigt tror är sanna. Och så efteråt får man fundera på om det verkligen har hänt eller om det bara var inbillning.
När jag klev ut ifrån gymmet idag med smutsigt hår i en hästsvans, osminkad och rödmosig i ansiktet av eftersvettningarna fick jag uppleva några få underbara ögonblick. Det var också en sån där stund då man önskade att håret var nytvättat och utsläppt, att man hade lite mascara på ögonfransarna, läppglans på munnen och haft en bättre start på dagen. Ni vet, när man vill visa sig från sin bästa sida.
Framför mig på gångvägen kom Han gåendes. Den Stora Kärleken, The One Who Got Away, Han vars leende fick mig alldeles knäsvag, Han som alltid kommer att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
Det är nästan två år sedan jag såg honom sist. Men jag kan fortfarande känna doften av honom när jag sluter ögonen. Och jag ser hans leende det sista jag gör innan jag somnar på natten.
Det var ett ögonblick som jag längtat efter så länge. Som jag drömt om. Att få se honom igen. Röra vid honom.
Han såg mig inte för han gick och pratade med en kollega. Och jag påkallade inte hans uppmärksamhet heller. Hur skulle jag kunna göra det?
Den största kärleken är ibland att släppa taget.
Men det gjorde min dag. Bara att få se honom igen.
När jag klev ut ifrån gymmet idag med smutsigt hår i en hästsvans, osminkad och rödmosig i ansiktet av eftersvettningarna fick jag uppleva några få underbara ögonblick. Det var också en sån där stund då man önskade att håret var nytvättat och utsläppt, att man hade lite mascara på ögonfransarna, läppglans på munnen och haft en bättre start på dagen. Ni vet, när man vill visa sig från sin bästa sida.
Framför mig på gångvägen kom Han gåendes. Den Stora Kärleken, The One Who Got Away, Han vars leende fick mig alldeles knäsvag, Han som alltid kommer att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
Det är nästan två år sedan jag såg honom sist. Men jag kan fortfarande känna doften av honom när jag sluter ögonen. Och jag ser hans leende det sista jag gör innan jag somnar på natten.
Det var ett ögonblick som jag längtat efter så länge. Som jag drömt om. Att få se honom igen. Röra vid honom.
Han såg mig inte för han gick och pratade med en kollega. Och jag påkallade inte hans uppmärksamhet heller. Hur skulle jag kunna göra det?
Den största kärleken är ibland att släppa taget.
Men det gjorde min dag. Bara att få se honom igen.
Quantum of Solace
Jag saknar James Bond.
Jag hyrde Quantum of Solace igår. Det var inte Bond.
En Bond-film ska innehålla överdrivna actionscener, hans overkliga hjälpmedel uppfinna av Q, Bonds ständiga flirtande med Moneypenny och uråldringa skämt som anspelar på sex. Det är ju Bond-konceptet.
Varken Q eller hans uppfinningar är kvar, Moneypenny saknas likaså humorn.
Quantum of Solace var som en timme och fyrtio minuters långt slagsmål. Fanns det över huvud taget någon handling?
Kom tillbaka - jag förlåter dig för "Mama Mia"!
Jag hyrde Quantum of Solace igår. Det var inte Bond.
En Bond-film ska innehålla överdrivna actionscener, hans overkliga hjälpmedel uppfinna av Q, Bonds ständiga flirtande med Moneypenny och uråldringa skämt som anspelar på sex. Det är ju Bond-konceptet.
Varken Q eller hans uppfinningar är kvar, Moneypenny saknas likaså humorn.
Quantum of Solace var som en timme och fyrtio minuters långt slagsmål. Fanns det över huvud taget någon handling?
Kom tillbaka - jag förlåter dig för "Mama Mia"!
Olycksfågel?
När en dag börjar dåligt blir jag alltid rädd för att den ska fortsätta i samma spår.
Jag vaknade halv två inatt. Halv två! Och kunde inte somna om förrän halv sex. När jag sedan steg upp och slog på datorn och lät den som en traktormotor. Det kan inte vara bra!
Och nu är jag rädd att hela dagen ska fortsätta på samma sätt som den började. Egentligen borde jag ringa försäkringsbolaget idag och höra vart mina pengar tagit vägen, men jag vågar inte. Det är en sådan dag då det är omöjligt att få positiva besked.
Dessa dagar kommer lite för ofta just nu.
Jag vaknade halv två inatt. Halv två! Och kunde inte somna om förrän halv sex. När jag sedan steg upp och slog på datorn och lät den som en traktormotor. Det kan inte vara bra!
Och nu är jag rädd att hela dagen ska fortsätta på samma sätt som den började. Egentligen borde jag ringa försäkringsbolaget idag och höra vart mina pengar tagit vägen, men jag vågar inte. Det är en sådan dag då det är omöjligt att få positiva besked.
Dessa dagar kommer lite för ofta just nu.
Vuxenpoäng
Jag köpte mig ett exemplar av Illustrerad Vetenskap idag. För att få inspiration till min skrivuppgift. Visst är det lite vuxenpoäng över det?
Där hittar man i detta nummer artiklar om homosexualitet hos djurarter, personlighetsklyvning och istiden. Det får bli min kvällslektyr. Förhoppningsvis hittar jag någonting där som kan inspirera mitt skrivande.
Där hittar man i detta nummer artiklar om homosexualitet hos djurarter, personlighetsklyvning och istiden. Det får bli min kvällslektyr. Förhoppningsvis hittar jag någonting där som kan inspirera mitt skrivande.
Veckans uppgifter
Jag har två uppgifter till Skrivarkursen på tisdag:
1. Läsa igenom mina kurskamraters alster från den här veckan och kommentera dem.
Detta är veckans höjdpunkt. Det är enormt spännande att läsa vad andra skrivit och mina kurskamrater är väldigt skärpta och inspirerande. Jag är så nyfiken av mig att jag redan har läst igenom en del. Men under helgen ska jag sätta mig i lugn och ro, med en kopp kaffe och läsa igenom dessa och bara njuta.
2. Jag ska skriva ett par sidor inspirerad av en vetenskaplig artikel.
Här har jag massor av idéer. Egentligen är historia det som ligger mig närmast om hjärtat, men jag tittar alltid igenom Illustrerad Vetenskap när den finns tillgänglig. Som hos tandläkaren eller frissan (jo, det är sant - de har andra tidningar där än Se & Hör). Där hittade jag bland annat en gång en väldigt intressant artikel om Stonehenge. Så det kan bli det jag skriver om.
Eller samspelet mellan tro och vetenskap. Men det kanske är alldeles för uttjatat ämne efter alla Dan Browns dravellromaner?
Jag får fundera lite.
1. Läsa igenom mina kurskamraters alster från den här veckan och kommentera dem.
Detta är veckans höjdpunkt. Det är enormt spännande att läsa vad andra skrivit och mina kurskamrater är väldigt skärpta och inspirerande. Jag är så nyfiken av mig att jag redan har läst igenom en del. Men under helgen ska jag sätta mig i lugn och ro, med en kopp kaffe och läsa igenom dessa och bara njuta.
2. Jag ska skriva ett par sidor inspirerad av en vetenskaplig artikel.
Här har jag massor av idéer. Egentligen är historia det som ligger mig närmast om hjärtat, men jag tittar alltid igenom Illustrerad Vetenskap när den finns tillgänglig. Som hos tandläkaren eller frissan (jo, det är sant - de har andra tidningar där än Se & Hör). Där hittade jag bland annat en gång en väldigt intressant artikel om Stonehenge. Så det kan bli det jag skriver om.
Eller samspelet mellan tro och vetenskap. Men det kanske är alldeles för uttjatat ämne efter alla Dan Browns dravellromaner?
Jag får fundera lite.
Facebook ändrar. Igen.
Protester kan löna sig. Den senaste tiden har Facebook fått massiv kritik för den nya design som lanserades på sidan för ett par veckor sedan. Denna kritik har nu skaparna tagit till sig och ändrar nu. Igen.
"Er feedback betyder mycket för oss". Ett ödmjukt uttalande.
Själv är jag mest nyfiken på att få veta vart de söta små smeknamnen mina vänner gett mig på sidan tagit vägen. Efter dessa ändlösa ändringar så har dessa spårlöst försvunnit.
Undra om man ska starta en grupp på Facebook för att få dem tillbaka?
"Er feedback betyder mycket för oss". Ett ödmjukt uttalande.
Själv är jag mest nyfiken på att få veta vart de söta små smeknamnen mina vänner gett mig på sidan tagit vägen. Efter dessa ändlösa ändringar så har dessa spårlöst försvunnit.
Undra om man ska starta en grupp på Facebook för att få dem tillbaka?
Wallander på engelska
Jag har precis sett Wallander på engelska. Villospår har blivit Sidetracked. Den här filmen är baserad på en av Henning Mankells böcker till skillnad mot de nya svenska med Krister Henriksson som inte har ett dugg med Mankell att göra.
Engelsmän kan deckare. De är bäst på det i hela världen. Därför blir man så där extra stolt när de gör en film som bygger på en svensk bok och dessutom väljer att spela in filmen i Sverige. I Ystad. Med Kenneth Branagh i huvudrollen! Han är stor, han. En av Englands främsta Shakespeare-tolkare, Oscars- och Emmynominerad, regissör och ex-make till Emma Thompson. Det är ingen amatör direkt. För mina yngre läsare kan jag även informera att han spelade en halvlyckad trollkarl i en av Harry Potter-filmerna.
De förvaltar den svenska deckarsjälen väl, även om filmen är lite förutsägbar. Men den är värd att se. Verkligen.
Det går väldigt bra för svenska deckare internationellt nu. Det var nästan mer franska än svenska journalister som bevakade premiären av Män som hatar kvinnor. Där går den upp i maj på över 600 biografer samtidigt. Fransmännen ska även göra en filmatisering på Camilla Läckbergs Isprinsessan.
Visst blir man lite stolt?
Engelsmän kan deckare. De är bäst på det i hela världen. Därför blir man så där extra stolt när de gör en film som bygger på en svensk bok och dessutom väljer att spela in filmen i Sverige. I Ystad. Med Kenneth Branagh i huvudrollen! Han är stor, han. En av Englands främsta Shakespeare-tolkare, Oscars- och Emmynominerad, regissör och ex-make till Emma Thompson. Det är ingen amatör direkt. För mina yngre läsare kan jag även informera att han spelade en halvlyckad trollkarl i en av Harry Potter-filmerna.
De förvaltar den svenska deckarsjälen väl, även om filmen är lite förutsägbar. Men den är värd att se. Verkligen.
Det går väldigt bra för svenska deckare internationellt nu. Det var nästan mer franska än svenska journalister som bevakade premiären av Män som hatar kvinnor. Där går den upp i maj på över 600 biografer samtidigt. Fransmännen ska även göra en filmatisering på Camilla Läckbergs Isprinsessan.
Visst blir man lite stolt?
Dakota Building, New York
Det är en mytomspunnen adress. 1st 72nd Street.
Där - i nordvästra hörnet av Central Park - ligger Dakotabyggnaden, ett exklusivt bostadshus. Byggnaden har haft många celebra hyresgäster genom åren: Judy Garland, Paul Simon, Lauren Bacall.
Det är en åtråvärd adress att bo på och det är inte vem som helst som får tillåtelse att kalla detta för hem. Både Gene Simmons och Antonio Banderas blev båda nekade att bli hyresgäster av husets styrelse.
Utomhusscenerna till Roman Polanskis klassiska skräckis "Rosemary´s baby" filmades utanför byggnaden. Inomhus är inte filmteam välkomna.
Husets mest kända hyresgäster är dock John Lennon och Yoko Ono. Där tillbringade Lennon sina sista år och den 8 december 1980 mördades han på trottoaren utanför huvudentrén till byggnaden. Yoko - liksom sonen Sean - bor fortfarande kvar.
Efter Lennons död lät Yoko Ono upprätta Strawberry Fields Memorial, som ligger i direkt anslutning till Dakota på andra sidan gatan i Central Park West.
Där - i nordvästra hörnet av Central Park - ligger Dakotabyggnaden, ett exklusivt bostadshus. Byggnaden har haft många celebra hyresgäster genom åren: Judy Garland, Paul Simon, Lauren Bacall.
Det är en åtråvärd adress att bo på och det är inte vem som helst som får tillåtelse att kalla detta för hem. Både Gene Simmons och Antonio Banderas blev båda nekade att bli hyresgäster av husets styrelse.
Utomhusscenerna till Roman Polanskis klassiska skräckis "Rosemary´s baby" filmades utanför byggnaden. Inomhus är inte filmteam välkomna.
Husets mest kända hyresgäster är dock John Lennon och Yoko Ono. Där tillbringade Lennon sina sista år och den 8 december 1980 mördades han på trottoaren utanför huvudentrén till byggnaden. Yoko - liksom sonen Sean - bor fortfarande kvar.
Efter Lennons död lät Yoko Ono upprätta Strawberry Fields Memorial, som ligger i direkt anslutning till Dakota på andra sidan gatan i Central Park West.
Lennon och Bono - Poeterna
Tisdagarna har snabbt etablerat sig som veckans populäraste dag. Då är det Skrivarkurs. Och Lost på kvällen. Som julafton fast i lite mindre skala.
Igår på kursen var temat poesi.
Poesi har ännu inte vunnit min kärlek. Inte i skriven form i alla fall. Måhända är jag inte tillräckligt djup för jag ser den mesta poesin som oerhört pretentiös.
Däremot älskar jag musikalisk poesi och dess poeter. De är dessvärre ofta enormt underskattade, eftersom deras ord når ut till "den stora skaran". Man har en förmåga att likna kommersiell framgång med sämre konstnärlig prestation. Trots att dessa poeter - i likhet med de pretentiösa - kan forma ord på ett magiskt sätt och ge dem mening.
Jag tänker främst på John Lennon och Bono. De har många likheter med varandra dessa två herrar. Båda är/var mest kända för att vara medlemmar i två av världens genom tiderna mest framgångsrika popgrupper, båda är/var politiskt engagerade och båda kan/kunde trolla med ord i fantastiska sångtexter.
John Lennon skrev dessa ord i "Beautiful boy" (tillägnad sonen Sean) 1980:
Life is what´s happening to you while you´re busy making other plans.
Det är visdomsord, det. Stannar man inte upp och tänker efter ett tag?
Och ingen har väl bättre förklarat smärta än Bono gjorde i "One".
You gave me nothing. Now, it´s all I´ve got.
Inga förklaringar behövs efter dessa ord. De talar för sig själv.
Vackert är det. Det är Poesi.
Igår på kursen var temat poesi.
Poesi har ännu inte vunnit min kärlek. Inte i skriven form i alla fall. Måhända är jag inte tillräckligt djup för jag ser den mesta poesin som oerhört pretentiös.
Däremot älskar jag musikalisk poesi och dess poeter. De är dessvärre ofta enormt underskattade, eftersom deras ord når ut till "den stora skaran". Man har en förmåga att likna kommersiell framgång med sämre konstnärlig prestation. Trots att dessa poeter - i likhet med de pretentiösa - kan forma ord på ett magiskt sätt och ge dem mening.
Jag tänker främst på John Lennon och Bono. De har många likheter med varandra dessa två herrar. Båda är/var mest kända för att vara medlemmar i två av världens genom tiderna mest framgångsrika popgrupper, båda är/var politiskt engagerade och båda kan/kunde trolla med ord i fantastiska sångtexter.
John Lennon skrev dessa ord i "Beautiful boy" (tillägnad sonen Sean) 1980:
Life is what´s happening to you while you´re busy making other plans.
Det är visdomsord, det. Stannar man inte upp och tänker efter ett tag?
Och ingen har väl bättre förklarat smärta än Bono gjorde i "One".
You gave me nothing. Now, it´s all I´ve got.
Inga förklaringar behövs efter dessa ord. De talar för sig själv.
Vackert är det. Det är Poesi.
Våffeldagen
Den är tydligen våffeldagen idag. Roligt att den lilla våfflan har fått en alldeles egen dag. Jag funderar på att rota fram mitt våffeljärn. Det är också en sån där köksmanick som har fallit lite i glömska. Nu ska den fram!
"Bara" 452 dagar kvar
Nu närmar det sig. Bröllopet.
Hovet har nu bekräftat att kronprinsessans bröllop kommer att äga rum den 19 juni nästa år, i Storkyrkan. Idagens Expressen kan man läsa en artikel - naturligtvis skriven av Johan T Lindwall - att ett annat datum hade varit "konstigt". Detta är - enligt honom - kronprisessans och Daniels sätt att tacka och hylla kungaparet för att dem "till slut gav med sig och lät kärleken segra".
I artikeln kan man även läsa orden - och jag citerar dessvärre detta - "känner jag Victoria rätt...".
Jag börjar att bli bekymrad över Johan T Lindwall. Han tror på fullt allvar att han känner kronprinsessan Victoria. Undrar om hon uppenbarar sig för honom ungefär som Denny gör för Izzie i nu-har-vi-gjort-vårt-i-rutan-serien Grey´s Anatomy?
Arma pojk.
Hovet har nu bekräftat att kronprinsessans bröllop kommer att äga rum den 19 juni nästa år, i Storkyrkan. Idagens Expressen kan man läsa en artikel - naturligtvis skriven av Johan T Lindwall - att ett annat datum hade varit "konstigt". Detta är - enligt honom - kronprisessans och Daniels sätt att tacka och hylla kungaparet för att dem "till slut gav med sig och lät kärleken segra".
I artikeln kan man även läsa orden - och jag citerar dessvärre detta - "känner jag Victoria rätt...".
Jag börjar att bli bekymrad över Johan T Lindwall. Han tror på fullt allvar att han känner kronprinsessan Victoria. Undrar om hon uppenbarar sig för honom ungefär som Denny gör för Izzie i nu-har-vi-gjort-vårt-i-rutan-serien Grey´s Anatomy?
Arma pojk.
LOST 6
Igår eftermiddag såg jag klart på säsong 2. Lyckades beta av två boxar på en vecka. Och nu - med posten - kom säsong tre. Jag gillar snabba leveranser. Det gjorde min dag på något sätt.
För jag har tvättstugan och dessutom har jag försökt hela morgonen att krysta ur mig en novell till skrivarkursen imorgon. Går inte. Har ingen inspiration.
Ägnar mig åt Sawyer en stund istället.
För jag har tvättstugan och dessutom har jag försökt hela morgonen att krysta ur mig en novell till skrivarkursen imorgon. Går inte. Har ingen inspiration.
Ägnar mig åt Sawyer en stund istället.
Eight Hour Cream
En av de första sakerna jag införskaffade mig när jag började att flyga för en si sådär tio år sedan, var Eight Hour Cream. Den fanns - och finns förmodligen fortfarande - i varje flygvärdinnas handväska. Det var No Go Item. Man var bara tvungen att ha den. Ungefär som ett certifikat.
Eight Hour Cream har ingen smickrande doft. Inte alls. Den har en ganska påträngade doft som påminner om tjära och är inte på något sätt kyssvänlig.
Men den är bra. Till allt. Torra läppar, fnasiga nagelband och till och med knarrande dörrar.
Ska man dock kyssa någon för första gången, så rekommenderar jag istället ett väldoftande läppglans. Risken är annars stor att det inte blir fler kyssar.
Eight Hour Cream har ingen smickrande doft. Inte alls. Den har en ganska påträngade doft som påminner om tjära och är inte på något sätt kyssvänlig.
Men den är bra. Till allt. Torra läppar, fnasiga nagelband och till och med knarrande dörrar.
Ska man dock kyssa någon för första gången, så rekommenderar jag istället ett väldoftande läppglans. Risken är annars stor att det inte blir fler kyssar.
Facebook upprör. Igen.
Nyligen var det dags för ytterligare en ny uppdatering av utseendet på Facebook. Man upplever den nya designen som "rörigt, ologiskt, förvirrande och fult". Det skapade - som väntat - protester från dess användare och det bildades grupper på nätforumet som krävde att man gick tillbaka till den gamla designen.
Mitt eget förhållande till Facebook har hela tiden varit av dubbel natur. Jag ser både för och nackdelar.
Det som glädjer mig är naturligtvis att man återknutit en viss kontakt med gamla klasskompisar, kollegor och andra vänner som man inte har hört av på flera år. Precis innan jul så hittade jag en kär gammal vän som jag inte har haft kontakt med på tio år. Hon hade flyttat tillbaka till England. Facebook underlättar en hel del när det gäller att söka efter gamla bekantskaper. Och man får också en del nya.
Vid ett par tillfällen har jag varit på väg att stänga ner mitt konto. Ibland har jag känt mig bevakad. För det är inte alla som använder Facebook i syftet att hålla kontakt, utmana varandra på frågesporter eller bara se det som en rolig grej. Som det i grund och botten är.
Jag använder inte Facebook lika frekvent längre. Men jag är osäker på om det har med nya utformningar av utseendet på sidan att göra. Jag tror mer att det var ett nyhetens behag.
Man tröttnar. Det kommer nya saker. Allt har sin tid.
Mitt eget förhållande till Facebook har hela tiden varit av dubbel natur. Jag ser både för och nackdelar.
Det som glädjer mig är naturligtvis att man återknutit en viss kontakt med gamla klasskompisar, kollegor och andra vänner som man inte har hört av på flera år. Precis innan jul så hittade jag en kär gammal vän som jag inte har haft kontakt med på tio år. Hon hade flyttat tillbaka till England. Facebook underlättar en hel del när det gäller att söka efter gamla bekantskaper. Och man får också en del nya.
Vid ett par tillfällen har jag varit på väg att stänga ner mitt konto. Ibland har jag känt mig bevakad. För det är inte alla som använder Facebook i syftet att hålla kontakt, utmana varandra på frågesporter eller bara se det som en rolig grej. Som det i grund och botten är.
Jag använder inte Facebook lika frekvent längre. Men jag är osäker på om det har med nya utformningar av utseendet på sidan att göra. Jag tror mer att det var ett nyhetens behag.
Man tröttnar. Det kommer nya saker. Allt har sin tid.
Vad hände med Tom Hjelte?
Jag har precis promenerat längs med Memory Lane på grund av en kommentar som jag fick idag på min blogg av underbara Chriz (läs hans blogg en regnig dag - jag garanterar att ni både blir underhållna och får er ett gott skratt). Visst är det lite märkligt hur olika saker och ord kan trigga igång minnet?
Chriz hade kommenterat ett inlägg jag gjorde för ett tag sedan om Alex Schulmans "innelista" (som korrekt heter "Veckans finaste") och efter det började mina tankar att fara iväg.
På 90-talet fanns det nämligen en journalist och krönikör på Aftonbladet som hette Tom Hjelte. En omdebatterad "aningen eller"-människa. Antingen älskade man honom eller så hatade man honom. ALLA visste dock vem denna Tom Hjelte var och ALLA hade åsikter om honom. Tänk er krönikörernas motsvarighet till Carola.
Helt plötsligt försvann Hjelte från Aftonbladet för att bli chefredaktör för en tidning som lades ner ganska omgående. Och för mig föll han lite i glömska, då nya underhållande och provocerande krönikörer fick min uppmärksamhet istället.
Tom Hjelte försvann. Spårlöst. Uppslukad av jorden.
Mycket har hänt sedan Tom Hjelte försvann. Sättet man söker information på och sättet man kommunicerar på.
Först idag tänkte jag på honom. För första gången på flera år, tack vare Chriz kommentar (som inte hade ett dugg med Hjelte att göra egentligen mer än att han var den som skrev inne- och utelistorna på 90-talet). Så jag Googlade. För det är ju så man får sin information idag.
Det var en föga smickrande läsning jag hittade. Jag har ingen aning om hur mycket sanning som ligger bakom det som skrivits om Hjelte i bloggar och andra forum på nätet. Men om det finns ett litet korn av sanning bakom så har jag förståelse för den totala Tystnaden.
Henning Mankell
Den första boken jag läste av Henning Mankell var Danslärarens återkomst, för ungefär sju år sedan. Det var en pilot som jag jobbade med som rekommenderade. Han tyckte att det var märkligt att jag - som alltid hade näsan i en bok så fort tillfälle gavs - inte hade läst någonting av denna författare. Än idag har även jag svårt att begripa att det tog så lång tid för mig att upptäcka Mankell. Men å andra sidan har jag ju precis upptäckt LOST.
Den sommaren plöjde jag igenom samtliga böcker Mankell skrivit om Wallander. I kronologisk ordning. När sista boken var läst ville jag bara ha mer.
Istället gav Mankell upp Wallander. Numera görs det filmer som bygger på rollkaraktären, men det är inte Mankells böcker som står bakom manus. Som man gjorde med Beck.
Mankell är stor utomlands också. I England har man nu spelat in filmer - som bygger på böckerna - med Kenneth Branagh i huvudrollen. Dem tror jag på.
Ska försöka att hinna med att se den första nu i veckan.
Den sommaren plöjde jag igenom samtliga böcker Mankell skrivit om Wallander. I kronologisk ordning. När sista boken var läst ville jag bara ha mer.
Istället gav Mankell upp Wallander. Numera görs det filmer som bygger på rollkaraktären, men det är inte Mankells böcker som står bakom manus. Som man gjorde med Beck.
Mankell är stor utomlands också. I England har man nu spelat in filmer - som bygger på böckerna - med Kenneth Branagh i huvudrollen. Dem tror jag på.
Ska försöka att hinna med att se den första nu i veckan.
Papa, don´t preach!
Att konvertera till katolicismen var för mig ett personligt beslut. Ett ställningstagande. Och jag hittade hem. Men jag hade aldrig anat att just detta beslut var så kontroversiellt. Det berörde ju bara mig. Och min tro.
Jag är inte på något sätt fundamentalist. Tvärtom. Jag ifrågasätter massor inom kristendomen. Varje dag. Och främst inom den katolska kyrkan.
Det är också där poängen för mig ligger. Vi skapades med en fri vilja. Fria tankar. Jag tror att Gud vill att vi ska tänka självständigt, ta egna beslut, ifrågasätta, kritisera, fundera.
Jag är ingen större beundrare av vår nuvarande påve, Benedictus XVI. För mig är han alldeles för konservativ i många viktiga frågor där vi behöver vara modernare och leva i nutid. Och han har en förmåga att trampa i klaveret alldeles för ofta. Han har det högsta ämbetet inom den katolska kyrkan, men han är bara en människa av kött och blod. Som tar sig rätten av döma andras liv och levene.
Till och med i katolska länder ifrågasätts han nu starkt.
Zlatan har en tatuering på sin arm där det står: Only God can judge me.
Gud. Inte Påven. Gud.
Zlatan har förstått poängen: Papa, don´t preach!
Jag är inte på något sätt fundamentalist. Tvärtom. Jag ifrågasätter massor inom kristendomen. Varje dag. Och främst inom den katolska kyrkan.
Det är också där poängen för mig ligger. Vi skapades med en fri vilja. Fria tankar. Jag tror att Gud vill att vi ska tänka självständigt, ta egna beslut, ifrågasätta, kritisera, fundera.
Jag är ingen större beundrare av vår nuvarande påve, Benedictus XVI. För mig är han alldeles för konservativ i många viktiga frågor där vi behöver vara modernare och leva i nutid. Och han har en förmåga att trampa i klaveret alldeles för ofta. Han har det högsta ämbetet inom den katolska kyrkan, men han är bara en människa av kött och blod. Som tar sig rätten av döma andras liv och levene.
Till och med i katolska länder ifrågasätts han nu starkt.
Zlatan har en tatuering på sin arm där det står: Only God can judge me.
Gud. Inte Påven. Gud.
Zlatan har förstått poängen: Papa, don´t preach!
Vad utmärker en "kris"?
Förra söndagen vaknade jag upp med ett belåtet leende på läpparna. För det var över för den här gången. Melodifestivalen.
Jag tillhör den lilla majoritet av svenskar som inte följer denna tävling slaviskt och är helt oförstående till detta engagemang den orsakar. Och jag känner mig oerhört utanför under veckorna då den håller på. För människor talar inte om någonting annat. Man kan inte ens läsa en artikel i tidningen som inte hänvisar till denna tävling. Det är som att hela landet befinner sig i någon form av schlager-koma.
Därav denna belåtenhet i söndags. Att det var över. För den här gången i alla fall.
Efter ett par dagar inträffade någonting - för mig - helt ofattbart (för schlagerfantaster var detta säkert ett tillfredställande efterspel). Det talades i media om Tingeling-krisen. Exakt så benämndes den. Som en kris.
Med samma tonläge som man talar om den ekonomiska krisen, Kuba-krisen (när det begav sig), krisen i Mellanöstern, krisen i Irak.
Är tumultet kring en humoristisk mellanakt i den svenska Melodifestivalen verkligen värt att benämnas som en "kris"? Har inte uppståndelsen då gått rejält till överdrift?
Eller är det vårt sätt att hantera de verkliga kriserna i världen?
Jag tillhör den lilla majoritet av svenskar som inte följer denna tävling slaviskt och är helt oförstående till detta engagemang den orsakar. Och jag känner mig oerhört utanför under veckorna då den håller på. För människor talar inte om någonting annat. Man kan inte ens läsa en artikel i tidningen som inte hänvisar till denna tävling. Det är som att hela landet befinner sig i någon form av schlager-koma.
Därav denna belåtenhet i söndags. Att det var över. För den här gången i alla fall.
Efter ett par dagar inträffade någonting - för mig - helt ofattbart (för schlagerfantaster var detta säkert ett tillfredställande efterspel). Det talades i media om Tingeling-krisen. Exakt så benämndes den. Som en kris.
Med samma tonläge som man talar om den ekonomiska krisen, Kuba-krisen (när det begav sig), krisen i Mellanöstern, krisen i Irak.
Är tumultet kring en humoristisk mellanakt i den svenska Melodifestivalen verkligen värt att benämnas som en "kris"? Har inte uppståndelsen då gått rejält till överdrift?
Eller är det vårt sätt att hantera de verkliga kriserna i världen?
