Maria L

Spänningen är nästan olidlig. Kommer iPhonen att klara av nattens tidsomställning?

Årsskiftet sket sig ju rejält. Då var alarmet ur funktion i fyra dygn. Något bättre gick det i våras när vi gick över till sommartid - då var alarmfunktionen bara borta i ett dygn.

Kanske klarar den att gå över till vintertid utan några missöden. Visst vore det roligt? Nu håller vi tummarna allihopa!

Jag är vansinnigt förtjust i Sheldon Cooper i "The big bang theory". Löjligt förtjust om jag ska vara ärlig.

Vilken stilikon han har blivit dessutom. Jag förutspår att hans vikplatta blir årets julklapp. Hur har vi någonsin kunnat vika tvätt utan en sådan?

Jag var tvungen att fotografera Expressens löp idag. Att de refererar till den misstänkta mamman i Sigtuna som "städerskan" på löp och i artiklar stör mig.
Fler än jag reagerade på ordvalet och på sättet det används (AB).


Med tanke på kvinnans rötter kanske man ska vara lycklig över att Expressen inte var ännu mer politiskt inkorrekta. Men jag kan inte undgå att fundera över hur löpet hade sett ut om det var en av socitetskärringarna i Sigtuna som var den misstänkta?

Under eftermiddagen började man på Expressen att referera till den kvinna som är misstänkt för mordet på sina egna två barn i Sigtuna som "städerskan" (se en av artiklarna HÄR).

Är hennes yrkesval över huvud taget relevant i sammanhanget?

Lars Lindström på Expressen sammanfattar Ola Lindholm-cirkusen bäst. Själv orkar jag inte. Jag är fortfarande bara obeskrivligt nyfiken på hur man får i sig rester av kokain i kroppen omedvetet.

Jag menar: Bör jag vara orolig att detta kan hända mig också?

Lindholm kunde ha stillat min nyfikenhet men valde att låta bli. Kanske någon bloggläsare kan upplysa mig om hur jag undgår att gå samma öde till mötes? Den otäcka upplevelsen vill jag nämligen slippa.

Ola Lindholm ska tydligen vara med i någon pratshow på Public Service ikväll. Jag kommer att sitta som klistrad framför tvn.

För jag är så obeskrivligt nyfiken över vad man möjligtvis kan säga i tv som man vägrar att prata om i en rättegång för att rentvå sitt namn.

Lindholm har min fulla uppmärksamhet. Jag är idel öra.

(AB, AB)

Vi är förmodligen alla överrens om att det finns många galningar på den här planeten. Men Österrike måste ha fler galningar per capita än något annat land i världen (AB, DN).

Vad är det för fel på dem?

Är det alpluften som gör dem komplett skogstokiga eller är det någonting i dricksvattnet? Vart ligger problemet? Och vad kommer härnäst? Jag bävar inför nästa bisarra historia som avslöjas.

Österrike ligger överst på listan över länder som jag absolut aldrig någonsin vill besöka. Till och med Libyen lockar mer.

Det har spekulerats, funderats, analyserats. Men nu - äntligen - ska Kjell avslöja sanningen om Kikki.

Som vi har väntat!

Den här Dr Drew - kan han vara den mest mediakåta personen i universium at this moment? (AB)

Nylonstrumpbyxor. Mannen som uppfann dessa hatade kvinnor. De är dyra, obekväma, svåra att sätta på sig.

Jag måste köpa ytterligare några par idag. Trodde jag skulle slippa göra det innan semestern men upptäckte till min fasa när jag gjorde mig i ordning för jobbet i går att jag tog det sista paret.

När jag kommer tillbaka från semestern ska jag börja bära byxor på jobbet (jag har cirka två kilo kvar innan jag kommer i dem). Orkar inte längre gå omkring och oroa mig för att en maska ska gå, vill inte längre lägga ut den svidande kostnaden varje månad.

Visst är det fantastiskt att vi fick en man att gå på månen 1969 men att vi fortfarande inte har kunnat skapa ett par nylonstrumpbyxor som håller?

Jag har hittat ett recept på Brownies som jag vill testa. Till detta behövde jag vaniljstång. Så efter förmiddagsträningen gick jag till Willys för att handla lite.
Och det smärtar oerhört i miljöhjärtat att konstatera att när man köper vaniljstång så ser förpackningen ut så här:


Den här glasburken innehåller alltså EN vaniljstång. Inte flera. Den lilla rackaren borde man väl kunna lägga i en liten, liten påse istället?

Skärpning, Kockens!

Jag är den minst drogliberala personen jag vet. Därför är jag inte heller invigd i drogers effekter. Resultatet av missbruk är jag dock bekant med vilket är en av orsakerna till min enormt negativa inställning till dem.

På grund av detta ställer jag mig frågande:
HUR är det möjligt att man kan ha fått i sig kokain "omedvetet"?

Jag är så rysligt skeptisk till den förklaringen.

Jag dömer ingen. Jag vill bara veta rimligheten.

Så snälla: Upplys mig.

(AB, AB, AB, AB, Ex, Ex, Ex)

Nu har jag tre lediga dagar framför mig. Välbehövlig ledighet eftersom veckan som gått har varit lite väl omtumlande. Och nästa helg - självaste lönehelgen - är jag ledig hela fyra dagar i rad. Det ska bli oerhört skönt.

Idag har jag hunnit med att åka fram och tillbaka till Luleå, gått till biblioteket och lånat Sophie Kinsellas senaste bok som jag tänker ägna helgen åt att läsa (jag behöver verkligen få skratta), tagit en siesta, tränat rygg och spinning och målat naglarna i färgen "Bohemian brown".

Kvällen avslutas med "Modern family" 22:55 på TV4.

Är det detta som kallas "fredagsmys"?

Jag jobbar ju över olika tidszoner. Med en iPhone har det aldrig tidigare varit ett problem. Den ställer automatiskt om sig till den lokala tiden där man befinner sig.

Fram tills i förrgår.

Jag befann mig i en tidszon minus en timme svensk tid. Min iPhone befann sig på en timme plus svensk tid. Den trodde helt enkelt att den befann sig i Helsingfors när vi var på Kanarieöarna.

Det ska tilläggas att resten av besättningen också hade Ajfåun. Deras ställde dock om sig som de skulle. Det var naturligtvis bara min som jävlades.

Olydig liten rackare, det där.

Eftersom jag jobbade igår (sov i Malmö i natt) så spelade jag in gårdagens avsnitt av "Solsidan" så jag kunde se det idag istället. Vilket egentligen är onödigt eftersom samtliga repliker från serien presenterades som statusuppdateringar hos nästan samtliga Facebook-vänner inom landets gränser under kvällen (jag misstänker att citat från "Solsidan" kommer att bli det nya "kopiera denna text om du inte är tillräckligt innovativ för att komma på en egen statusuppdatering").

Nåväl, jag älskar serien. Det gör jag verkligen. Trots att jag på ett ungefär visste vad som skulle hända så skrattade jag vansinnigt mycket avsnittet igenom (speciellt på slutet när Henrik Dorsin dyker upp - vem hade kunnat ana att han var en så brutalt duktig skådespelare?).

Men det är någonting sorgligt över huvudrollsparet Alex och Anna. Jag blir lite ledsen av att se dem i rutan eftersom "Solsidan" har beskrivits som "igenkännande" (vilket innebär att vi svenskar tycker att serien är så bra för att vi "känner igen oss" i personerna som serien handlar om).
Och då ställer jag mig självklart frågan: Är förhållanden så där bedrövligt kärlekslösa idag?

Det är ju så uppenbart att Alex och Anna inte älskar varandra. De gnabbas inte ens med varandra med glimten i ögat. De är inte lyckliga tillsammans över huvud taget.
De skulle må bäst av att gå skilda vägar.

Eller är det tvärtom? Kanske är det inte igenkännandet som är roligt här utan tacksamheten över att man inte har det som dem som gör att vi kan skratta?
Kanske är det så att Alex och Anna får oss att inse att singellivet inte är så illa trots allt och att det glädjer oss.

Vi kanske är på väg mot nya tider nu där det är tillåtet att hellre vara singel än att leva i ett dåligt förhållande. Och det vore på tiden!

(AB)

Tidigare trodde jag att Agneta Sjödins ohämmade och ständiga byte av karlar och behovet av att behöva skylta om det i pressen var sjukligt.

Fram tills nu. Nu förstår jag att hon driver med oss fullständigt (Ex).

Ingen kan vara så ombytlig och mediakåt.

Det måste vara ett skämt!

Snälla?

Jag bor i en tvåa på 62 kvadratmeter. Jag betalar hushållsel och tillbringar många dagar i månaden på resande fot vilket innebär att jag inte förbrukar el på samma sätt.
Ändå fick jag en elräkning idag på 1206 kronor från Vattenfall. För hushållsel! För en månad.

Elbolagen driver med oss. Så dyr kan inte el vara.

Alltså, jag bara konstaterar:

En iPhone är en väldigt dyr leksak. Och just på grund av priset är det helt oacceptabelt med alla dessa buggar hit och dit.
Det allra minsta man kan begära av en mobil är att alarmet fungerar som det ska. I synnerhet en mobil som kostar så pass mycket.
Man ska inte ens behöva köpa en alarm-app "för säkerhets skull".

Någon skrev på min Facebook-sida att alarmet mer var "en bonus". Nej, det är det inte. Jag har betalat hutlöst mycket pengar för min iPhone med ett skitabonnemang på Tre. Jag litar på att fanskapet ringer när den ska.

Och innan ni tar Apple i försvar och ger rådet att jag ska ställa alarmet på "upprepa" för att få det att ringa så kan jag berätta att jag redan testat det och det fungerar inte heller.

Det är märkligt att en iPhone inte klarar av ett årsskifte. Dyr dynga.

...men var det inte så att Camilla Henemark ganska nyligen grät ut i pressen på grund av att hon var utblottad och hemlös samt var den enda personen som kunde tänka sig att ställa upp i den svenska upplagan av "Celebrity rehab" (även om det var fler som borde ha tackat ja)?

Minns jag fel?

Det finns någonting som jag önskar mig mer än någonting annat. Som jag vill ha mer än diamanter och juveler. Mer än en ny soffa. Mer än en helrenovering av köket. Mer än Botox i pannan.

Överst på min önskelista står: Kitchen Aid.

Jag har varit förälskad i denna fantastiska maskin i flera år. Jag har drömt om den. Längtat. Planerat för hur vårt liv tillsammans skulle se ut.

Just nu så finns Kitchen Aid på specialpris i precis hela huvudstaden. Vart jag än vände huvudet i dag så såg jag denna vackra skapelse.
Det var som ett tecken från ovan. Att vi äntligen skulle få varandra.

Men jag hamnade i ett litet dilemma:
Min plan var att inhandla Kitchen Aid på Åhléns (eftersom jag har bonuskort där och jag är ju så vansinnigt förtjust i mina bonuskort och ser till att utnyttja dem till fullo). Där, liksom på alla andra ställen, så kostar den just nu 4995 kronor (ordinarie pris ca 6500 kronor).
Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i rosa och därför var det just en rosa Kitchen Aid jag ville tillbringa min framtid med.

Men den rosa finns inte i Åhléns sortiment.

Ok, jag blev lite...förkrossad där ett tag och rannsakade mig själv:

1. Antingen köper jag den för 1500 kronor mer på NK (betvivlar att de har satt ner priset där) och får den färgen jag verkligen vill ha

eller)

2. Jag köper den gräddvita istället (som Åhléns har) som egentligen passar bättre in i mitt kök.

Det är som "Sophies val"! Erbjudandet på Åhléns gäller till den 5 januari 2011 eller så långt lagret räcker (vilket innebär att det kan bli bråttom att bestämma sig).

Hjälp mig, älskade läsare. Detta är ett dilemma utan dess like. Vad ska jag göra?