Maria L

Idag - äntligen - fick jag min iPhone ("fyra" har jag lärt mig att man ska säga också). Samt massor med papper för mig att skriva på. Min vana trogen har jag valt en operatör som är ganska...omständig.
Ringde deras kundtjänst för att få mina räkningar på autogiro. Tänkte att det var en lätt grej att fixa men inte då. Jag måste gå in på deras hemsida och registrera mig, sedan vänta på ett lösenord för att till sist kunna ändra det själv (jag saknar de gamla hederliga blanketterna som man fyllde i med penna).

Dessutom ville jag ha kvar mitt gamla mobilnummer. Det är också en omständig process kan jag lova. Så jag har all tid i världen att läsa igenom både bruksanvisning och lära mig hela mojängen innan den kommer att fungera som jag vill.

Hej Moderna Värld! Varför ska saker och ting vara enkla när man så lätt kan göra det svårt?

Vad ska hälften av befolkningen GÖRA kväll? Ser de schlagerspektaklet utan svensk medverkan eller är det en nation i sorg?

Ikväll är det ett program om kronprinsessan Victoria och hockey-match mellan Sverige och Tjeckien. SAMTIDIGT! Det är ju precis som "Sophies val"!

För ett par år sedan var det en svensk personlig tränare, bosatt i USA, som under ett par veckor dejtade den minst kända skådespelerskan i "Desperate housewives" (hon har ett namn som påminner om nikotintuggummin). Det skrev han en hel bok om. Och det sensationella ligger inte just i själva bokskrivandet - för bevisligen kan man skriva böcker om precis vad som helst och vem som helst kan också göra det - utan i att ett svenskt bokförlag faktiskt gav ut den.
Den sålde nämligen inte i enorma upplagor. Det väl ingen som förväntade sig det heller eftersom varken den personlige tränaren eller skådespelerskan i fråga är kända för den stora allmänheten i Sverige. Om boken hade sålt bra hade situationen varit en annan, eftersom även bokförlag måste gå med ekonomisk vinst.

Löpsedeln som mötte mig idag berättade att nu ska även Magnus Hedman skriva en bok om sitt liv med motiveringen: "Tanken är att man ska få komma nära mig" (Ex).
Till en viss del kan jag förstå Hedman. Han behöver stålarna. Och på vilket sätt man väljer att tjäna sina pengar lägger jag ingen värdering i.
Frågan är bara om hans planerade bok - som ska "avslöja allt" - verkligen kommer att inbringa så mycket pengar. För även här tror jag inte på någon större försäljningsframgång.

Finns det verkligen mer för honom att säga? Hans privatliv har varit följetong i kvällspressen de senaste tio åren. Visst har jag förståelse för att han återigen vill "berätta sin version" om saker och ting, men vi är så mättade på rubrikerna kring honom. Vem skulle orka läsa en hel bok om eländet? Och vem har intresse av det?

Att jag dessutom betvivlar att Hedman kan formulera sig så pass bra att han kan skriva en bok är en annan historia. Där finns det hjälp att få. Men då ska en medförfattare ha en del av kakan vilket innebär att intäkterna för Hedman blir mindre.

Jag är ledsen, Magnus, men jag tror helt enkelt inte på idéen. De otaliga kvällstidningsrubrikerna genom åren har totalt sabbat det potentiella lilla intresset som skulle kunna ha funnits. En person som hugger vid första bästa tillfälle att synas i pressen blir tråkig.

Det är de hemliga som är spännande.

Igår var det besök hos Arbetsförmedlingen och idag är det dags att lämna tillbaka uniformen. Jag gillar att ha uniform på jobbet. Det underlättar livet och sparar in en massa onödig tid som man annars lägger på att stå och fundera på morgonen över vad man ska ha på sig (ni anar inte hur många timmar av en kvinnas liv som går åt till den frågeställningen).
Fast den tar upp en faslig massa plats (tillsammans med två väskor - en stor och en liten - som tillhör). Så nu kan jag faktiskt röra mig i klädkammaren (som jag funderar på att börja kalla för "walk-in-closet". Känns trendigare på något sätt).
Jag läste någonstans att ungefär 80% av det en kvinna har i sin garderob är saker som hon aldrig har på sig. Det kan väl inte stämma?!
Kanske ska göra en liten inventering i min "walk-in-closet" i eftermiddag...

Bara en liten reflektion:

Vi bråkar om skatter, misstankar om valfusk, monarkins vara eller inte vara, vad vi ska äta till middag, hur gräset ska klippas, vilken den bästa dokusåpan är, att inte rätt låt vann i Melodifestivalen.

Men mot Moder Jord är vi helt maktlösa.

Kanske hon försöker säga oss någonting?

Mina katter, Smulan och Niña, blev 22,5 år respektive 16,5 år gamla (i människoår!). Nu har det gått två och ett halvt år sedan jag fick avliva dem med en månads mellanrum.
Jag saknar dem varje dag. Även om de fick vara kvar hemma hos mamma när jag flyttade hemifrån så var de ändå mina.

Jag bor i en tvåa på andra våningen och det är inte alls det ultimata hemmet för en katt. Men jag saknar sällskapet och är mycket lyckligare när jag har katter i min närhet. Och andra före mig har fått det att fungera med innekatter.
Det borde gå.

Mina nya grej är att jag ska bli förutseende. Ligga steget före. Vara förberedd.
Om cirka fem veckor (det är rekordlång uppsägningstid på ett fast telefonabonnemang med tillhörande ADSL-anslutning) så ska jag gå över till mobilt bredband. Självklart har jag redan fått börja betala för detta, så just nu tjänar Tele2 bra pengar på mig eftersom jag betalar dubbla avgifter (så i slutändan var inte deras "generösa" erbjudande så generöst alls, eftersom de tar igen det med långa uppsägningstider på de gamla abonnemangen man har. Vill man avsluta abonnemanget tidigare får man betala en avgift på nästan 400 spänn - not very "win/win").

Nåväl, när jag röjde i röran hemma igår tog jag fram det lilla paket jag fått med mobilt modem och lilla SIM-kortet och en helt obegriplig instruktion om hur man använder detta. Men vänta... SIM-kort? Borde det inte finnas en pinkod till den då?
Någon sådan har jag inte fått.

Så nu ser jag mardrömsscenariot framför mig: Hur jag först sitter och knappar på mobiltelefonen i tio minuter för att hamna på rätt avdelning hos Tele2 (vet ni att de har kundundersökningar med förinspelade frågor som man frivilligt får svara på efter avslutat samtal, men de vågar inte ställa frågan om vad man tycker om det överdrivna knapptryckandet), sedan hur jag sitter med luren i örat i en timme och lyssnar på: "Det är många som ringer just nu. Vi tar strax emot ditt samtal" (jag och Tele2 är inte alls överrens om hur lång tid "strax" är).

Fy fan! Varför ska det vara lätt när det kan vara svårt?

Först och främst vill jag bara klargöra att jag i Cirkus Woods är helt och hållet på Elins sida (och det har ingenting med "feministisk systraskap" att göra). Att bli bedragen är förnedrande i sig. Att behöva läsa om det på varenda löp världen över måste vara förskräckligt.
Dessutom borde hon ta hälften av sin makes tillgångar, avsluta äktenskapet och gå vidare. Jag är ledsen att behöva skriva detta, men ränder går aldrig ur. Tiger Woods kommer aldrig att ändra sig, oavsett hur mycket "terapi" han genomlider.

Men känns inte Tiger Woods doppande till höger och vänster ganska utagerat nu? Är vi inte mättade på historien? Är vi inte less på att se hans koögon göra avbön på avbön? Ingen tror ju ett ögonblick på vad han säger ändå. Han är inte ledsen över att han bedrog sin fru. Han är ledsen över att han blev avslöjad.

Ändå kan jag inte sluta fundera över om hela historien är ett PR-trick. För aldrig fick han väl så mycket rubriker eller tv-tid för sina golftävlingar som när det visade sig att han inte var den präktige familjefader han utgav sig för att vara.

Och har vi egentligen med saken att göra? Eller är nyhetstorkan så extrem?

Sedan har det geografiska läget en hel del med uppståndelsen att göra också. I USA är offentliga personer också offentlig egendom, medan vi i Sverige knappast höjer ögonbrynen över en otrohetsskandal. Det är för privat. Vi har inte med saken att göra. Och dessutom finns det inga pengar för älskarinnorna att hämta här om de skulle välja att "träda fram".
"Kiss and tell"-syndromet övergår för övrigt mitt förstånd helt. Kallas det inte för prostitution om man har sex med någon i syfte att tjäna pengar på det?

Cirkus Woods får mig att längta tillbaka till de dagarna då Woody Allen började att dejta sin styvdotter. Det var tider, det! En skandal värd namnet.

När jag såg "Män som hatar kvinnor" på bio kunde man bokstavligt talat ta på den obehagliga stämningen som spred sig i salongen när Lisbeth Salander blir brutalt våldtagen av sin förmyndare, advokat Bjurman. När hon senare i filmen hämnas, våldtar honom tillbaka och tatuerar hans bröst var applåderna inte långt borta.
Det är två oerhört starka scener.

Igår såg jag filmen på tv, i en förlängd version (AB). Noomi Rapace fick en - i mina ögon - välförtjänt Guldbagge för sin rolltolkning. Men jag kan inte begripa att Peter Andersson, som spelar den äckliga advokaten, inte också fick en (var han ens nominerad?).

Att kunna spela så övertygade vidrig på film förtjänar stående ovationer. Vilken rollprestation! I mitt tycke är Peter Andersson värd alla möjliga utmärkelser för sin insats.

Det ligger en Pressbyrå i närheten av där man kommer ut ur tullen på Arlanda flygplats. Visserligen nås man av nyheter relativt fort numera på grund av att det är lättare att kommunicera via sms och nätet, men jag har fortfarande som vana att snegla på löpsedlarna när jag går förbi där när jag kommer hem.

Igår eftermiddag välkomnades jag hem till landet med löpet: "Min sambo bedrog sig med sin syster". Inte "min", utan "sin".

Helt plötsligt kändes härvan kring Tiger Woods och hans doppande till höger och vänster så harmlöst, så osyldigt, så mänskligt, så normalt.
Och helt plötsligt kom insikten över mig att rubriksättarna på kvällstidningarna är uppvuxna med Ricki Lake på eftermiddags-tv.

Jag är inte helt säker på att det är till fördel för dagens nyhetsflöde.

Det var länge sedan jag lärde mig den värdefulla läxan att finna mig i det jag inte kan förändra. Att hetsa upp sig över sådant som man ändå inte kan göra någonting åt är bara energikrävande. Därför är det ingen större idé att reta sig på vädret (även om jag har åsikter om det). Det är som det är. Och ingen vädergud sitter och tar hänsyn till vad vi anser om det.

Men jag börjar att fundera lite på vad som händer i vår när all denna snö kommer att smälta. Kommer hela Stockholm att bli översvämmat då? Och i så fall: Kommer denna översvämning att sätta käppar i hjulet för kronprinssebröllopet?

SMHI har utfärdat klass 2-varning imorgon (AB). Det vill säga: Gå inte utanför dörren såvida du inte behöver. 

Jag har biljetter till Ulla Skoog imorgon. Jag behöver gå utanför dörren. Jag måste åka pendeltåg.

Redan nu har jag en känsla av att morgondagen kommer att en utmaning. Både psykiskt och fysiskt.

Att skillnaden mellan komedi och tragedi är hårfin får vi bevis på dagligen. I förmiddags var den stora nyheten att Elisabeth Höglund hade fått sparken av TV4 efter interna bråk parterna emellan (med handen på hjärtat var hon helt katastrofalt dålig, men det hör inte hit).

Men vem är då den förste att officiellt ta Elisabeths parti? En gammal kollega? En familjemedlem?

Nej. Fadde Darwich! (Ex)

Det är så hysteriskt roligt att jag har fnissat åt detta hela dagen. Vad gör inte den karl för att få ett par rader i kvällspressen?
Häromdagen var det "exklusiva bilder" från när han sprutade in både Botox och Restylane i ansiktet (varför man vill blotta sig med det offentligt vill jag inte ens börja analysera). Och idag är han Elisabeth Höglunds något otippade försvarare (som en modern Ivanhoe).

Det finns någonting oerhört tragiskt över behovet att vilja synas i pressen till varje pris. Men det blir vansinnigt roligt. Även om humorn känns lite obekväm.

Det värsta en författare kan råka ut för är att bli anklagad för att plagiera någon annans verk. Samtidigt förstår jag om det skulle inträffa, eftersom det är omöjligt att uppfinna hjulet igen. Samma historier berättas om och om igen fast i en annan skepnad.
Ta Disneys "Lejonkungen" till exempel som har väldigt starka likheter med Shakespeares "Hamlet". Ska man hårddra det hela är väldigt mycket av den moderna litteraturen inspirerad av just Shakespeare. Den omöjliga kärleken mellan Romeo och Julia känns igen i många tårdrypande romaner (och i musikalen "West side story").

Mycket av det vi läser, som vi ser på film eller musik vi lyssnar på känns igen. Författare och kompositörer får helt naturligt sin inspiration av andra. Sedan kan man ju "sno" olika snyggt.
Under David Bowies storhetstid på 70-talet odlade han medvetet den här taktiken för att skapa, men han tog sina idéer från så många olika källor att han i slutändan fick äran för att vara "först" med allt.

Nu är det Liza Marklund som (återigen) hamnat i blåsväder och blivit anklagad för att ha plagierat en scen i hennes senaste bok "Postcard killers" från Klas Östergrens "Den sista cigaretten". I handlingarnas centrum står Nils von Dardels tavla "Den döende dandyn". (AB)

Och här måste jag gå in och försvara Liza. För om det nu vore så att hon plagierade någonting - medvetet eller omedvetet - så hoppas jag innerligt att slutresultatet skulle bli bättre än det dravel som "Postcard killers" faktiskt är (min recension av boken finns att läsa HÄR).
Dessutom släppte Mari Jungstedt redan 2006 en bok med titeln "Den döende dandyn". Ska hon då i sin tur ge sig in i sandlådan och anklaga Östergren för att ha plagierat henne?

Författare är ett släkte för sig. Men all publicitet är bra publicitet.

Dardels målning

I morse läste jag en artikel (som finns HÄR), där det stod om Carola som är på besök i det katastrofdrabbade Haiti. Faktum är att jag beundrar kända människor som gör någonting nyttigt av sitt kändisskap. Ta Bob Geldof till exempel, som i mitten av 80-talet öppnade ögonen på oss när det gällde svälten i Afrika och tillsammans med hela dåtidens popelit samlade ihop en förmögenhet till offren.
Jag gillar det, helt enkelt. Osjälviskhet när den är som bäst.

Nåväl, Carola besöker alltså sitt fadderbarn på Haiti. Jag hoppas att ingen har undgått att läsa om hur stor katastrofen där är. De överlevande behöver akut vår hjälp. Läget är kritiskt.

Vad gör då Carola? Jo, som gåva till sitt fadderbarn har hon med sig... en parfym. Det hade hennes son Amadeus bestämt (det ska tilläggas att Amadeus är TOLV ÅR GAMMAL).

Halva Haiti är utplånat på grund av en jordbävning och där kommer Carola med en parfym som plåster på såren.

Den kvinnans godhet vet inga gränser.

Världens bästa Martin berättade en skräckhistoria för mig vid poolen häromdagen; nämligen att hans mamma fortfarande - 2010 - använder blå mascara (det är sådant som vi tjejer har på ögonfransarna för att se vakna ut). Jag blev rädd. Det blev en sån där otäck upplevelse, ungefär som när jag i sena tonåren såg "Jurtjyrkogården".
Sedan tog jag mig samman, satte händelsen i perspektiv och tänkte inte mer på saken.

Förrän nu. Jag är nämligen klarvaken efter min något för långa sömn tidigare på kvällen och ägnar då tid åt att läsa bloggar. Gick in på Calle Schulmans. Läste en krönika som han skrivit för SOLO (känner inte till den tidningen - är den kanske riktad till en något yngre generation än den jag tillhör?).
Han skrev om tjejers sätt att klä sig och sminka sig. "Do´s and don´ts" typ. Och hör och häpna: Calle tycker att blå mascara är jätteläckert. Liksom rött läppstift!

Han skämtar. Eller hur? Han vill bara se om det är någon tjej som anammar hans råd. Han tycker egentligen att blå mascara och rött läppstift är bedrövligt fult. Han luras.
Snälla, säg att det är så! Inte tycker ni pojkar att det ser bra ut? Snälla, gör inte det.

Slutligen: Jag bad Martin att ha ett kvartsamtal med sin mamma om den blå mascaran, för jag är övertygad om att hon är en alldeles förtjusande människa. Det måste hon vara.
Sedan har jag också KRÄVT att Martin omedelbart ska byta efternamn. Men det har ingenting med mascaran att göra.
Han behöver ett mindre bonnigt namn bara om han ska vistas i huvudstaden.

 

Jag har full förståelse för att det kan verka som att det är kutym för flygvärdinnor att ha svart bälte i shopping. Att springa i affärer eller på marknader och pruta för glatta livet är långt ifrån min favoritsyssla men även jag kan göra av med pengar.
Men då på lite annorlunda saker kanske än vad man förväntar sig av en kvinna.

Nu senast när jag kom hem från Thailand hade jag hamstrat rakblad. Jo, ni läste rätt. Men jag kan försvara det:

Ni vet själva hur det är när man hittar en produkt eller vara som man är oerhört nöjd med och som man troget använder. Då vet ni också hur förtvivlad man blir när denna vara inte längre finns att tillgå och hur desperat jakten kan bli för att hitta någonting att ersätta den med.
Så var det för mig och Gillette Sensor Excel for women.

Den är - utan konkurrens - den bästa rakhyvel jag någonsin använt. Men för ett par år sedan togs denna produkt bort ur sortimentet av Gillette. Tydligen bara i Sverige, för den finns tamme sjutton överallt annars. När jag har frågat om orsaken till detta i butiker här hemma, så har jag fått svaret att de ersatt denna med en hyvel som heter Venus och ska vara så mycket bättre (ni vet själva hur man låter när man ska sälja någonting).
Eftersom benen måste rakas så köpte jag vid ett tillfälle denne Venus för att testa. Och den är förmodligen mycket bra. För flickor som har fjun - inte för fullvuxna kvinnor med hårväxt!

Därför hamstrar jag dessa rakblad när jag åker utanför landets gränser. Jag har hittat dem i Helsingfors, i Riga, i Spanien och nu senast i Thailand (där passade jag även på att köpa en extra hyvel för att vara på den säkra sidan). Priset är dock detsamma vart man än köper dem som de kostade när de fanns i Sverige.

Men jag undrar: Varför gjorde Gillette så? Tog dem ur sortimentet här hemma men inte någon annanstans? Har de någon jeppe på Sverigekontoret som har en fetisch för håriga kvinnor och därför inte vill att vi ska kunna raka oss ordentligt? Eller vad är grejen?

2 februari 2010. Lägg datumet på minnet. Då är det premiär för sista säsongen av LOST i USA. Har inte en susning om hur det kommer att sluta - min fantasi är för begränsad.

Mycket riktigt. Lika säkert som regn på Midsommarafton var jag klarvaken och frukosthungrig halv två i natt (det är bara att inse att tidsomställningar blir svårare att tackla ju äldre man blir). Att göra kroppen till viljes och äta vid den tidpunkten var uteslutet - istället inledde jag "operation somna om".
Sedan tidigare vet jag att titta på tv är det bästa sömnmedlet. Därför lade jag mig och kollade på ett avsnitt av "Project runway" som jag hade spelat in.

Jag älskar det programmet! Jag är så imponerad över vilka kreationer de medverkande kan göra på ingen tid alls. Och mitt i natten fick jag för mig att det skulle bli ett av mina åtaganden under 2010: att lära mig sy.

Mina kunskaper inom området är minst sagt bristfälliga. Men jag tycker att det verkar så roligt att kunna. Och tänk att ha förmågan att kunna sy klädesplagg exakt som man vill ha dem.

Ja, det blir ett av mina nyårslöften i år. Lära mig sy.

Men vart gör man det? Jag tittade efter kurser i sömnad i våras men hittade inga. Någon som vet och kan rekommendera?