Maria L

Det är inte lätt, men jag försöker att hitta fördelar med vinterhalvåret. Fick en liten idé i natt om att passa på att frosta ur frysen - helt enkelt dra fördel av de djävulska minusgraderna ute.
Jag tänkte alltså placera de matvaror jag har i frysen nu på balkongen under tiden frysen frostas av.

Det är minus 7 grader ute. Är det för varmt? Vad tror ni? Var inte blyga.

Gjorde precis en intressant iakttagelse när jag läste igenom mina vänners statusuppdateringar på Facebook som gjorts under natten:
De flesta av dem hade skrivit att rätt "person" vann Idol. Inte "kille", utan "person".
Är det ett tyst erkännande att de också tycker att vinnaren ser ut som en flicka?

Önskar mina bloggläsare en trevlig helg - jag är tillbaka på söndag kväll.

Det blev ju som bekant inte så lyckat när Sverige adopterade den amerikanska högtiden Halloween för tio-tolv år sedan. De som beslutade att vi skulle börja fira högtiden då hade inte gjort tillräckligt research om vad det egentligen handlade om och det var kanske just det som var orsaken till att det blev en rejäl flopp.
Halloween i USA är alltid den 31 oktober och är en gigantisk maskerad. I den svenska versionen hamnde den däremot på Allhelgona helgen och hade enbart skräck som tema, vilken rimmade väldigt illa med att vi hedrar våra bortgångna anhöriga och vänner då.

En amerikansk sed som vi däremot borde ta efter är Thanksgiving. Det är en familjehögtid som firas den fjärde torsdagen i november - en tacksägelsefest helt enkelt.

Vi borde bli bättre på det där. Att vara tacksamma.

Jag tänker ofta på det där. För trots all sorg, motgångar och svek som jag har varit med om så finns det så oerhört mycket som jag är tacksam för.
I synnerhet nu.

Jag är tacksam för att jag numera har ett jobb att gå till, att jag har en underbar familj som jag firar jul med varje år, att jag har förmånen att vara född i ett demokratiskt land som inte cencurerar mina åsikter, att jag kan älska andra människor.

Jag tror att jag ska börja fira Thanksgiving från och med nästa år. Bjuda hem La Familia och mina vänner på en riktig festmåltid. Naturligtvis ska det serveras kalkon då, som sig bör.

Jag tror att jag ibland underskattar andra människors förmåga att visa omtanke, vänlighet och kärlek. Det gjorde mig så ont att läsa om hur illa vid sig det härliga paret Rose-Marie och Kjell tagit av kritiken de fått för sin medverkan i Ullared-såpan.
Tyvärr ekar alltid elaka röster högre än vänliga, och jag har full förståelse för hur sårade paret måste känna sig.

Men det finns så mycket vänlighet runt oss också. Nu på kvällen gick jag in och sökte lite på Facebook, för jag antog att paret måste ha många beundrare också. Det kan inte bara vara jag som tagit dem till mitt hjärta.

Hör och häpna: Kjell har inte mindre än 5 fanklubbar på Facebook samt 20 (TJUGO!) grupper som alla heter någonting i stil med "Vi som gillar Ullared-Kjell" och "Vi som kommer att sakna Ullared-Kjell". Ingen av grupperna hade en negativ ton.
Jag anslöt mig genast till gruppen "Vi som tycker att Ullared-Kjell ska få åka till Kanarieöarna".

För det är väl klart att Kjell ska få åka till Kanarieöarna! Jag blev så rörd när jag såg avsnittet där han berättar att han hellre skulle vilja åka på en chartersemester dit än att vara på Ullared. Han åker till campingen år ut och år in för att hans fru så gärna vill det. Sådant gör mig rörd.

Kan ingen snäll researrangör sponsra hans resa så han får uppleva Kanarieöarna? Han skulle fullkomligt älska det! Och efter alla hårda ord som han har fått utstå från mobben, så förtjänar han också denna resa.

Jag ska en sväng fram och tillbaka till Lanzarote på lördag. Jag lovar att hälsa från dig så länge, Kjell.

Häromdagen när jag skrev om att jag hade införskaffat svindyr linfröolja som kosttillskott, fick jag en kommentar ifrån en kille som har en hel blogg om omega-3 (hur ambitiöst är inte det?). Han rekommenderade mig andra tillskott som innehöll dessa fettsyror - bland annat för prislappens skull.
Så idag tog var jag på ännu ett besök på Hälsokosten (skaffade mig ett bonuskort när jag ändå var där). Den här gången kom jag ut därifrån med Sälolja - det ska tydligen vara ännu bättre än linfröoljan.
Letade lite på nätet när jag kom hem om dessa kapslar som jag hade köpt. Denna information fann jag bland annat om Sälolja:

- den har en fördelaktig sammansättning av fettsyror (det låter bra)
- den är bra för ömma och stela leder (mycket bra - jag är lika rörlig som ett kylskåp när jag kliver upp på mornarna)
- den är fördelaktig vid torr hud (superbra - jag får smörja in mig som besatt på grund av min torra hud)
- den är lätt blodtryckssänkande (mitt blodtryck är visserligen som det ska, men höjt blodtryck kan man få av minsta lilla)
- den kan också verka mot lätt nedstämdhet (alla kan vi bli gladare), positivt på koncentrationen (jag erkänner lite skamset att min koncentration ibland inte är den bästa, men oftast tappar jag den när jag är uttråkad) samt reducera lättare menstruationssmärtor (jag kommer nog att gasta "GIVE ME DRUGS!" än gång i månaden ändå).

Visst låter det superbra allting?
Men så läste jag vidare, för jag är grymt nyfiken på vartifrån på sälen den här oljan kommer. Det var lite svårare att hitta faktiskt. Den enda meningen som ens nuddade vid ämnet löd:

"Sälolja utvinnes av grönlandssälen, detta är en sälart som inte är med på listan över utrotningshotade djurarter".

Suspekt omskrivning. Min följdfråga blir ju naturligtvis om jag kommer att få rabiata djurrättsaktivister efter mig nu när jag äter sälolja som tillskott? Och framför allt: är det små söta sälar som har fått sätta livet till för att jag ska få lite mjukare leder och finare hy?

Med tanke på att arbetslösheten är katastrofartad just nu, borde det finnas rejält många människor som gladeligen skulle samla ihop alla löv som ligger på kommunens gator och trottoarer istället för att stämpla. Jag skulle lätt göra det för en liten ersättning.
För det är skithalt ute. När löven faller till marken och det dessutom regnar så pass mycket som det gör nu, förvandlas detta till en hal, geggig massa som påminner om en gigantisk snorloska. Man får gå som på nålar. Jag förutspår en ökad andel benbrott i kommunen under veckan.

Fast här kan vi inte riktigt skylla på lågkonjunkturen; att det inte skulle finnas pengar till lövsanering. För är inte det en sak som de som är dömda till samhällstjänst skulle kunna göra? För här kan de verkligen göra en insats för samhället - en riktigt godhjärtad handling dessutom.
Att förhindra människor att bryta benen av sig ger en guldstjärna i himlen.

Det första ordet jag kommer att tänka på när det gäller Jan Guillou är "självgod". Och det är inget fel med det egentligen - det är helt i sin ordning att han själv tycker att han är världens bästa journalist, bästa författare och oemotståndlig som person.
Det är väl en självklarhet att man ska kunna få slå sig själv för bröstet och tycka att man är bra. Sedan kanske detta beteende i längden blir väldigt uttjatat och enerverande för allmänheten som behöver bevittna det, och med handen på hjärtat är det någonting de flesta växer ifrån när de får pubishår.

Kort och gott har jag alltid fått bilden av Guillou att han har lite väl höga tankar om sig själv, på samma gång som jag inte kan låta bli att beundra honom för att han vågar vara en pensionerad Karlsson på taket ("ingen annan Guillou gillar jag så bra som mig, tralala").

Men har han verkligen varit en så pass viktig person som suttit inne med så pass intressant information att självaste KGB betalat honom för den? (läs artikeln HÄR)
Det känns faktiskt lite väl otroligt - rent av som ett PR-trick för att få synas på kvällspressens löp.

Här har även Sverige som land en förmåga att överskatta sin egen roll i världen. Vi är ett land med knappt nio miljoner invånare. Vi är "neutrala" i alla ställningstaganden (även i dem frågorna som vi borde ta ställning i för att visa att vi har stake och ryggrad). Det är flera hundra år sedan vi var i krig senast.

Vad kan vi möjligtvis ha haft för statshemligheter som forna Sovjetunionen och KGB skulle ha haft nytta av? Och framför allt: hur skulle Guillou ha tillgång och tillräckligt med kunskap om dem för att kunna sälja sin information?

Förvisso älskar han att se sitt namn i tidningarna och älskar uppmärksamheten kring sin person, men ärligt talat: HE IS NOT THAT IMPORTANT.

Det påminner mig lite grann om vissa passagerare ombord på ett flygplan. Man måste ha all elektronisk utrustning (såsom laptops och MP3-spelare) avstängda under start och landning (detta på grund av att det är den mest kritiska fasen i en flygning och då ska man ha passagerarens fulla uppmärksamhet). Än så länge ska mobiltelefonen vara avstängd under hela flygningen.
Det finns alltid en eller flera passagerare som anser sig vara lite mer viktiga som människor än vi andra. Som promt måste tjattra i sin mobil till allra sista sekunden och man får i stort sett stå och tjata på dem att stänga av den.
Allra roligast med detta är att det oftast handlar om vanliga Svenssons som ska iväg på chartersemester i en vecka. Det är alltså inte så att dessa samtal handlar om liv eller död, utan de vill bara informera polarna om att de nu minsann sitter på planet på väg till Mallis. Och?!
Vid dessa tillfällen har jag lust att ta fram megafonen och skrika rakt i örat på dem:
YOU ARE NOT THAT IMPORTANT.

Slutligen är det rent av befängt av Guillou att nästan skryta om sitt samröre med KGB. Det finns ingen ära alls i att bli anklagad för att vara landsförrädare.
Men det ger önskad uppmärksamhet på löpsedlarna.

Jag är inte gravid. Än. Men en dag vill jag bli det.
Redan nu är jag övertygad om att den dagen mitt barn kommer till världen kommer att var den största jag kommer att få uppleva. Ingenting kommer att kunna överglänsa det.

Därför vill jag att den händelsen ska vara speciell och minnesvärd ur ett positivt perpektiv. Jag tänker således inte lämnas åt mitt öde sex timmar efter en förlossning - det är ju trots allt en väldigt krävande prestation och just ett sådant tillfälle i livet då man ska bli uppassad, ompysslad och bortskämd.

Med andra ord: jag vägrar att föda på ett vanligt BB.

Men finns det privata BB i Sverige? Finns det alternativ för oss som tycker att det är bedrövligt, absurt och omänskligt att bli hemtvingad sex timmar efter barnafödande?
Eller måste vi emigrera?

Snälla, informera mig. Lämna upplysningar till mig i kommentarsfältet. Så jag kan börja spara pengar redan nu.

Det har spelats en hel del Guns´n´Roses i det Larssonska hemmet de senaste dagarna - ibland är det riktigt trevligt att traska omkring i minnernas kvarter.

Hösten 1991 släppte gruppen två historiska dubbelalbum (det här var på den tiden man köpte CD-skivor. I affärer!). På ett av dem - "Use your illusion I" - fanns den fantastiskt vackra "November rain" med. En helt makalös komposition - över nio minuter lång.
Denna sång fick således en lika vacker video (görs det sådana fortfarande?).

Under gruppens gyllene år - som inte blev så många - gjorde de en drös välregisserade videos. De innehöll små berättelser - inte alltid så lätt att tyda (om man någosin kunde det - men en fröjd för ögat var de). Om det berodde på att de ville sprida mystik eller om det var drogerna de tog som talade, låter jag vara osagt.

Videon till "November rain" inleds med ett ståtligt bröllop mellan Axl Rose och Stephanie Seymour och slutar med att hon ligger död i en kista. Däremellan har Slash hunnit med en gitarrsolo utanför en liten kyrka i öknen.

Men hur hamnade hon i kistan?

Svaret till detta utlovades i en kommande film, men dessvärre hann Axl Rose att få ett rejält psykbryt och sparka alla andra medemmarna innan detta blev verklighet. Sedan ägnade han fjorton år till att göra en uppföljare med andra musiker som vi - utan att överdriva - kan kalla ett praktfiasko.

Fick "November rain" någonsin en förklaring? Eller var det meningen att gåtan skulle förbli olöst?

När man har ambitionen att skriva en kriminalroman är det naturligt att man har ett överväldigande intresse för brott - och framför allt vad som ligger bakom, orsakerna. Det kan verka lite morbilt men med tanke på hur populär genren är i Sverige - både i bokform och på film - tror jag inte att jag är ensam om denna fascination.

Självklart är jag ju då också intresserad av dem som löser brott.

För varje dag som går, blir jag bara mer och mer imponerad av Leif GW Persson. Jag tror på fullt allvar att han nästan kan förutse ett brott - i alla fall kan han troligtvis bättre än någon annan analysera både händelseförlopp, motiv och gärningsman.

Och han har tamme sjutton aldrig fel i sina antaganden!

För att ta det senaste exemplet: En flicka försvinner spårlöst en vecka innan sitt bröllop. Hennes fästman sitter i tv och gråter ut. Leif GW Persson gör uttalandet: "En oskyldig är totalt jävla ointresserad av att sitta och lipa i en tv-soffa" (läs hela artikeln HÄR). Fästmannen gråter ännu en gång ut - nu i kvällstidningarna - och är upprörd över att GW Persson indirekt pekat ut honom som skyldig. Ett par dagar senare försvinner även fästmannen, hittas till slut förvirrad och lätt brännskadad i närheten av en död kropp. Förklaringarna till hur han hamnat där är så osannolika att ingen författares fantasi skulle räcka till att skapa en liknade påhittad intrig i en bok. Skulle de mot förmodan göra det, skulle boken få omdömet "icke trovärdig".
Fästmannen sitter nu häktad för mordet på sin fästmö, men är icke ännu dömd för något brott.

Jag skulle vilja bjuda Leif GW Persson på middag. Bara sitta och lyssna på berättelser om hans erfarenheter - han måste ha en enorm kunskap att dela med sig av.

Jag ger mig sjutton på att det är just GW Persson som kommer att lösa det spektakulära helikopterrånet imorse också.

Det är den årliga Bokmässan i Göteborg i helgen. ALLA kommer att vara där: Isabel Allende, Henning Mankell, Mari Jungstedt, Camilla Läckberg, Mats Strandberg för att nämna några.
Ja, säg ett namn och den personen finns på listan.

Det kommer att vara så mycket författare på plats att om det smällde en bomb i byggnaden så skulle modebloggarna vara det vi hade kvar som liknade litteratur. Hemska tanke. Jag hoppas att säkerheten är extremt bra - annars är risken stor att sär skriv ning arna blir obligatoriska i en text.

Böcker väger en hel del. I synnerhet de inbundna. Ändå kan man om man beställer böcker via nätet få dem hemskickade fraktfritt med B-post. Det tar en dag extra. Helt klart prisvärt.
Därför blir jag helt fascinerad över att det kostar 49 kronor i bara fraktkostnad att få hem en bläckpatron till skrivaren som väger max 20 gram.
Jag ser inte logiken.

Jag fick en sån där obehaglig realitycheck rakt i ansiktet igår när jag slötittade på tv: Samtliga killar/män jag dejtat under åren, har skrämmande likheter personlighetsmässigt med en fiktiv figur - Charlie Harper från "2 och ½ män".

Det är ingen rolig statistik.

Jag behöver vidga mina vyer.

Drömmannen?

Jag, liksom många andra, var nog lite chockade igår kväll över att Mikael Persbrandt tackade "ja" till att vara gäst i "Här i ditt liv". Men det var nog till de flestas stora glädje att han gjorde det.
Jag spelade in programmet eftersom jag satt och jobbade på min uppsats igår men var naturligtvis tvungen att emellanåt springa in och titta lite.
Att Persbrandt är stor i Tyskland visste jag och inslaget med damerna från hans tyska fanclub var hysteriskt roligt - vilka härliga tanter!

Men såg ni sekvensten när de visade en bit ifrån den tyska upplagan av Beck? Hur rösten som gör Persbrandt har en mycket ljusare stämma än vad han har i verkligheten?
Varför gör de så? Hur kan man dubba Persbrandt? Hans röst är ju halva upplevelsen med honom - de förstår inte vad de går miste om. Nu lät han istället skrattretande pipig.
Märkligt folkslag, det där.

Å andra sidan har jag svårt att förstå det där med dubbning över huvud taget. I större delen av Europa dubbar man utlänska program i tv och på bio till sitt eget språk med den påföljd att de bara kan sitt modersmål. Att försöka göra sig förstådd på engelska i Tyskland, Italien eller Spanien är bara att glömma - de är katastrofalt dåliga på det och verkar inte ha något intresse av att lära sig heller.

Jag är glad och tacksam över att någon här uppe i Norden någon gång i urminnes tider beslöt att vi skulle texta utlänska program och filmer - det är förmodligen en stor anledning till att våra språkkunskaper är enormt mycket bättre än sydeuropernas.

Jag blir ofta hånad för min vidskeplighet, men banne mig om jag inte har lite belägg för det ibland.
Just nu befinner sig min roligaste Facebook-kompis nere i Milano, Italien. För närvarande är han med sällskap på en racingbana - Monza. Vet inte så noga egentligen vad det rör sig om eftersom mitt intresse för motorsporter är lika stort som mitt intresse för fotboll (alltså lika med noll).

Nåväl, jag berättade om denna Italienresa för min mamma eftersom jag verkligen älskar landet, maten och kulturen och är därför lite avundsjuk på min vän som är där just nu.
Mamma ville påminna sig att det var just på Monzabanan som Ronnie Petersson körde ihjäl sig 1978.

Jag var ju tvungen att slå upp detta på Wikipedia. Mycket riktigt var det just i Milano olyckan inträffade, men det var inte det som jag reagerade mest på. Det var datumet olyckan skedde som gav mig kalla kårar.
Den 11 september.

Vad är det med det här datumet egentligen?

Det är som om det vilar en förbannelse över det. Vansinnigt mycket otäcka saker har hänt just den dagen. Ni vet själva - jag berhöver inte rada upp dem.

Den 11 september blir Otygets ständiga dag.

End of discussion.

Jag hoppas att ingen tar illa upp när jag skriver detta, men jag tar hotet om svininfluensan med en nypa salt. Mediadrevet i media skrämmer bara upp människor - det är faktiskt inte ebola vi talar om här. Och kommer ni ihåg i våras när det första stora larmet om influensan kom? Det skrevs spaltmetrar och folk blev alldeles hysteriska. Och vad hände? Jo, ingenting. Var det någon som överhuvud taget insjuknade i våras?

Nu är drevet igång igen. Och det känns som att media tar i från tårna den här gången bara för att utvecklingen av sjukdomen liksom kom av sig för ett par månader sedan - man vill ta igen förlorad uppståndelse och därför kryddar man på lite extra nu.
Folk är som galna. Undviker varann och Apoteket har för första gången i historien sålt slut på spritgel för händerna till privatkunder - människor hamstrar det. På samma sätt som man skulle hamstra matkonsterver om kriget var nära.

Själva hysterin kring influensan tenderar att bli farligare än influensan själv.

Fast jag har också blivit påverkad av det pågående drevet. Idag när jag kom in på spinningklassen tvättade jag av cykeln innan passet började - det gör man i regel efteråt för att torka bort eventuellt svett som förhoppningsvis sprutat som en trädgårdsslang under träningen. Jo då. Det var någonting i bakhuvudet som gjorde att jag noggrant tvättade rent cykeln innan jag satt mig på den, för man vet ju aldrig vem som använde den innan. Kanske var det någon som bar på den läskiga smittan och via en spinningcykel förde över den på mig.

Så kommer jag hem och läser på nätet att ännu en man har avlidit av svininfluensan. Det är andra dödsfallet inom loppet av ett par dagar. Sluta dö nu!

Jag har ett överjävligt bra immunförsvar. Det tackar jag mina år i luften för. Att vara instängd i ett plåtrör tiotusentals meter upp i luften med hundratals andra människor gör att man smittas av det mesta. Det blir ju väldigt mycket baciller i omlopp där.
Första halvåret jag flög drabbades jag av ALLT. Jag hade flera olika sorters magsjukor och lyckades dessutom få tredagarsfeber - någonting som annars tydligen bara drabbar spädbarn. Men det fick jag. DÅ.
När dessa sex månader var över - med diverse olika medicinkurer - vände det från en dag till en annan. Det var som att min immunförsvar kunde stå emot allt. De senaste tio åren har jag fått någon småförkylning här och där (oftast självförvållad), men aldrig en regelrätt influensa.

Därför är jag ju övertygad om att jag inte kommer att drabbas av svininfluensan heller och har inte haft en tanke på att vaccinera mig (jag är lite skeptisk mot vaccinationer över lag). Men nu börjar helt plötsligt människor att DÖ. Av en influensa! Det gör till och med mig lite oroad.

Men så sätter jag allt i perspektiv och konstaterar att det förmodligen kommer att skördas fler dödsoffer i hjärt- och kärlsjukdomar än svininfluensan denna höst. Och när jag tänker så får jag tryck för bröstet.

Två korta reflektioner över Christer Fuglesangs andra resa i rymden:

1. Det är förmodligen mest min vidskeplighet som talar, men känns det inte som att ödet vill säga honom någonting med att resan ständigt blir uppskjuten? Som att ödet viskar "don´t go, don´t go".
Jag blir orolig - Fuglesang själv verkar ha nerver av stål.

2. Vem hittar på klockslagen när rymdfärjan ska iväg på NASA? Nästa försök är på fredag 6.22 svensk tid. Inte 6.20 utan 6.22. Knasigt.

Ibland funderar jag allvarligt över om det var en sån bra idé att ge kvinnor rösträtt. För en del kvinnor skämmer ut vårt släkte till den milda grad att man skäms.
Är det inte blonda våp som lägger ut videobloggar på sig själva när de kvider som hamstrar, så är det kvinnor som uppvaktar hårt kriminella som sitter bakom lås och bom. Den sistnämnda kategorin måste räknas till den som fortsätter att lägga handen på plattan gång på gång, oavsett hur varm den är.

Ett strålande exempel på detta är en tjej i England som tänker gifta sig med en kille som har sju barn med sju olika kvinnor. Och är 24 år.

Sju barn. Sju olika kvinnor. 24 år.

Intelligenskvoten på denna kille är förmodligen lika hög som den hos en palsternacka, men hur står det egentligen till med hans framtida fru?

Hon är blott 20 år gammal. Jag erkänner villigt att jag fattade många korkade beslut i den åldern. O ja. Massor. Men jag har också lärt mig av mina misstag.
Jag har dessutom haft min beskärda del av riktiga stolpskott till killar. Den ena värre än den andre.

Men till och med jag som naiv tjugoåring hade hört varningsklockorna ringa om jag stötte på en kille som vid 24 års ålder hade hunnit med att få sju barn med sju olika kvinnor. Jag hade sprungit åt andra hållet. Garanterat.

Är verkligen önskan om att få omvandla en "bad boy" till en hederlig man så stark att man offrar både sitt förstånd och sin egen lycka?

Flickor, ställ er framför badrumsspegeln och upprepa följande mantra för er själva om och om igen tills femöringen har trillat ner:

RÄNDER. GÅR. ALDRIG. UR.

Han kommer aldrig att ändra sig.

En dag kommer ni att tacka mig för detta goda råd. Tro mig.

Jag slötittar igenom nyheterna på nätet lite innan läggdags. Det brukar vara min avslappning innan jag kryper till sängs. Den här kvällen blir jag dock bemött av en rubrik som gör att jag förmodligen kommer och vrida och vända på mig i flera timmar innan sömnen infinner sig och när den väl gör det kommer jag att drömma mardrömmar.

Martin Stenmarck säger:

"Min nya låt ska göra ont".

Till skillnad från de förra då eller?

Jag blir uppriktigt sagt rädd för detta hot. För den tidigare låten som spelades på radio flitigt för ett par år sedan där han kvider:"....jag kommer inte hem ikväll..." ekar fortfarande i mitt undermedvetna och gör ont.

Kommer den nya låten att göra ännu mer ont? Är det ens möjligt?