Maria L

När jag var tonåring på 80-talet tyckte jag att årtiondet var oerhört "plastigt". Då - när man var mitt uppe i det - upplevde jag både ideal och kultur som oäkta. Inte hade jag någonsin kunnat tro att jag senare i livet skulle bli nostalgisk över dessa år.
Men när jag ser tillbaka i bakspegeln inser jag - att trots vi levde i en finansiell bubbla som sedan sprack med besked - så var en del engagemang genuina.

En av de personer jag såg mest upp till - och fortfarande gör - var Bob Geldof.
Geldof var en avdankad popstjärna ("stjärna" är i det här sammanhanget att ta i) som hade EN hitlåt i bakfickan från 1978. Han hade ingen förmögenhet i pengar, men han hade vänner kvar i musikindustrin.
Till julen 1984 ringde denne ganska fattige föredetting runt till sina vänner och bad dem ansluta till ett projekt han hade. Det var inte svårt att få dåtidens stora namn inom pop och rockbranschen att tacka JA till vad han bad dem om.

Geldof hade nämligen ett par veckor tidigare sett ett nyhetsinslag på BBC om den akuta och katastrofala svälten i Etiopien, och beslöt sig då för att göra någonting åt saken.
Reslutatet blev att alla visste vem Bob Geldof var lagom till julen 1984. Följande sommar (den 13 juli 1985) sändes den legendariska Live Aid-galan direkt världen över med ca en och en halv MILJARD tittare.

Bob Geldof kommer alltid att bli mest ihågkommen för att han var mannen som gjorde en insats för svältoffren i Afrika.

Idag - drygt 25 år senare - är klimatet annorlunda.
Idag vill man bli känd. Vad man blir känd för har mindre betydelse. Det verkar snarare som att ju mindre anstängning man behöver göra för att nå berömmelse, desto bättre.

Man kan medverka i en dokusåpa på tv och ha sex inför landets befolkning på bästa sändningstid. Fast idag känns den idéen redan passé.
Idag gör man sig ett namn på att blogga. Och då ska det självklart vara provokativt på något sätt.

Just nu cirkulerar det i en film på nätet där en snart sextonårig flicka filmar sig själv i ett badrum, drar i sina platinablonda hårextentions, pratar egentligen ingenting utan avger små läten som påminner om en hamster. Hon har blivit till allmänt åtlöje för att hon själv framställer sig som sjukt korkad och kommentarerna kring detta lilla filmklipp för tankarna till lyteskomik.

Det är tragiskt på så många nivåer att jag inte orkar rada upp dem alla. Men en av de mest dystra reslultaten av denna exponering är att denna lilla flicka har fått rekordmånga besökare till sin blogg. OCH DET GLÄDJER HENNE! Hon har inte insett eller förstått att folk skrattar åt henne och driver med henne.
Hon är bara glad över att hon numera är KÄND.

Att sedan flickstackarens föräldrar inte drar i nödbromsen och ser till att hon tar bort de pinsamt korkade filmer och inlägg hon har gjort (hennes svenskalärare kan inte heller vara speciellt stolt över sina insatser, eftersom ungefär varannat ord hon skriver är felstavat) gör mig bara ledsen.

Eller är föräldrarna vaninnigt stolta över att ha en dotter som är KÄND trots att hon bara är känd för att vara skrämmande spånig?

I min ytterst privata undersökning om näthat började jag med att studera den person som anklagats för att vara den störste nätmobbaren av alla: Alex Schulman.

Det är ju en stämpel han drog på sig under tiden han bloggade på Aftonbladet under bloggnamnet "Att vara Alex Schulman". En blogg som han lade ner på eget initiativ i oktober 2007, då han själv tyckte att den gått över styr.
Jag hade inte läst enda inlägg under den tiden denna kontroversiella blogg var som mest omdiskuterad, men upptäckte till min glädje att inläggen fortfarande ligger kvar på nätet och därför kunde jag igår läsa igenom en hel del och själv bilda mig en uppfattning.
Jag ska tillägga att jag började att följa Alexs blogg först när den gjorde entré på 1000 apor, och den han nu skriver på Aftonbladet - "Att vara Charlie Schulmans pappa" - älskar jag. Den är fullkomligt lysande.

Förvisso var tonen i Alexs gamla blogg både hårdare och råare om man jämför med hans nuvarande, där kärleken till hans nyfödda dotter och hans flickvän är det huvudsakliga temat och värmen och tacksamheten för dessa två inte går att ta miste på.

Att han däremot fortfarande får dras med stämpeln som "nätmobbare" tycker jag är orättvist.

För tonen i de nutida bloggarna - varav väldigt många ligger högt placerade på listor över besöksstatistik - är så mycket värre än den Alex en gång i tiden hade.

Jag talar om tonårsflickor som alla ser ut att vara stöpta i samma form - utseendefixerade blonda penntroll med rosa plutläppar - vars enda syfte med sina bloggar är att skriva illa om varandra och anklaga den andre för ditten och datten. Dessutom framställer de sig själva att vara så gränslöst korkade att man funderar över om de verkligen förstår konsekvenserna av detta.
En flicka hade spelat in videoklipp av sig själv som hon filmat med en kamera i badrummet. Hon står och stryker sina platinablonda hårextentions samtidigt som hon talar osammanhängade om någonting och efter varje ord får ur sig ett läte som påminner om ett marsvins pip.

Detta är till allmän beskådan. Och jag funderade lite hur det blir när denna tjej så småningom ska ut i arbetslivet och sitter på en arbetsintervju och häver ur sig högst besynnerliga pipiga läten.
Jag är rädd att dessa flickor har en naiv förhoppning om att de ska kunna försörja sig resten av livet på att blogga. Vilket bevisligen inte deras stora förebild - Blondinbella (som ska tilläggas INTE baserar sin blogg på att vara elak mot andra) - inte ens kan (förtjänsten av hennes blogg var ju som bekant något blygsammare än vad hon ville ge sken av).

Det mest skrämmande är att dessa tonårsflickor - vars stora dröm är att bli en ny "bloggdrottning" och har gjort det till sin grej att rent utsagt vara överjävliga mot sina konkurrenter till denna titel - har så många läsare. Men det är egentligen inte så förvånande med tanke på att det är en generation som är uppväxta med Internet som kommunikationsforum.

Min studie av dessa bloggar pågick i ungefär två minuter - sedan hade jag tappat intresset totalt och jag förstod att om jag fortsatte att läsa skulle jag bli ännu mer bekymrad än vad jag redan var.

Jag ger rådet till dessa blonda flickor att snarast införskaffa sig ett exemplar av Liza Marklund och Lotta Snickares bok "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Slutsummeringen av min studie är följande: Alex Schulman är ingen nätmobbare. Han är tam jämförelsvis. Rent av oförarglig.

Efter att de senaste månaderna (ja, sedan i höstas om man ska vara ärlig) bokstavligt talat drunknat i negativa progoser och deprimerande nyheter, verkar det äntligen som om de ekonomiska framtidsutsikterna ser positiva ut.

Vi behöver det. Vi behöver ha en optimistisk framtidstro nu.

Jag har en bra magkänsla. Nästa år kommer att bli alldeles lysande!

Det vänder nu. Känner ni det?