Maria L

Min ambition var verkligen att ta mig till Påskmässan imorse. Men sedan vi fick en ny präst till församlingen så har mässan blivit tidigarelagd på söndagar till halv elva. Det bör kanske inte vara en tid som är svår för mig att hinna med - jag är ju trots allt morgonpigg - men jag är kolossalt segstartad på morgonen. I synnerhet när jag är ledig. Då vill jag lalla runt hemma, dricka mitt kaffe, se på lite nyheter, ta en långdusch och framför allt inte stressa.
Så det blev ingen Påskmässa för mig idag. Det blir andra projekt hemma istället. Jag har en gigantisk tvätthög att ta mig igenom i tvättstugan, jag ska söka ett par jobb, deklarera (ok, det är inte så tidskrävande att skicka iväg ett SMS) göra en saffranspannkaka till lunch (påskdagen är FEST för katoliker) och hinna njuta av vårvädret.

Och så ska jag dricka Påskmust. Barnasinnet är i behåll.

Redan nu känner jag att det kommer att bli en oerhört produktiv dag. Den känslan infinner sig ganska lätt om man ställer klockan för att ha tvättstugan sju en tisdag morgon. Lite duktig känner man sig också då. Eller dum.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte hade ett hål i tanden, utan det var en minimal skönhetsjustering som behövde rättas till. Fem minuter tog det. 570 kronor kostade det.
Mitt blodtryck ökade markant.

.... att boka en tandläkartid tidigt som satan på morgonen dagen efter en långflygning (som inte bara var rekordlång, utan även försenad).
Jag får skylla mig själv. Dels för att jag ens behöver gå till tandläkaren över huvud taget, dels för den illa valda tidpunkten.

Vädergudarna måste ha beslutsångest. Igår när snön vräkte ner oavbrutet hela dagen funderade jag allvarligt på att emigrera till en Söderhavsö. Idag är det tvärtom en ljuvlig vårdag av sällan skådat slag. Balkongdörren är vidöppen och fåglarna utanför kvittrar så pass att man kan tro att det gällde liv eller död.

Dessvärre måste jag sova bort några timmar av denna härliga dag. Jobbar i natt. Men vidare synd om mig är det inte med tanke på att jag efter ett tolv timmars långt arbetspass kliver av i 35 graders värme.

Sol ger energi! Njut!

Tänk att det alltid finns någonting som piggar upp i tillvaron. Trots att jag har haft panisk skräck idag över att behöva bli arbetslös igen, finns det ändå ljusglimtar att glädja sig åt.

Nästa vecka startar sista säsongen av LOST på TV4. Vilket innebär att onsdagskvällarna kommer att vara heliga. Sawyer, jag och en glass.

GODIS!!!!!!!!!!!

Izabella Scorupco i dagens Aftonbladet Söndag:

"MINA VÄNNER FICK MIG ATT TESTA BOTOX".

Förmodligen under pistolhot också.

Det känns som om jag har sovit i ett dygn. Vilket heller inte är så långt ifrån sanningen, för större delen av gårdagen tillbringade jag i soffan framför tvn och såg på inspelade program som gått under veckan. Ja, vid de stunderna som jag kunde hålla ögonen öppna, vill säga. Kombinationen av jetlag, förkylning och en intensiv arbetsvecka bidrog till en välbehövd sömn.

Och vilken dag jag vaknade upp till sedan! Idag gör vårdagjämningen verkligen skäl för namnet. Solen strålar och himlen är blå.

Nu är vårkänslorna här på riktigt!

Jag har inte kunnat andats genom näsan sedan i fredags. Det ger mig panik. I synnerhet på nätterna. Det är inte direkt en Törnrosa-sömn man får när man är förkyld.
För att underlätta tillståndet något så använder jag frenetiskt nässpray.

Nu för tiden är jag så förutseende att jag har det hemma när olyckan är framme (man vill ju inte ge sig ut på jakt efter lindringsmedel när man ligger och kämpar för sitt liv i soffan). Två olika sorter fanns till min räddning i medicinskåpet: Nezeril och Otrivin.

Efter fyra dagars kamp för att kunna andas igen, har jag kommit fram till följande:
Nezeril kanske inte är lika effektivt som Otrivin, men det är mer skonsamt för blodkärlen. Man får näsblod av Otrivin.

Det är inte så att Maria Montazami har gått mig förbi. Inte alls. Har man missat uppståndelsen kring henne så har man antingen legat i koma det senaste halvåret eller besökt en annan planet.
Men idag var första gången som jag såg ett avsnitt av "Svenska Hollywoodfruar". Och jag kapitulerade direkt: jag fullkomligt ÄLSKAR Maria Montazami.

Inte nog med att hon har lyckats få ett helt land att börja kalla "ostbågar" för "ostkrokar". Snart kommer samtliga svenska hem att vara dekorerade med 70-talstofsar och hudfärgade läppstift kommer att pryda läpparna på varenda trendmedveten kvinna (två saker som ingen tidigare saknade eller ens i sina värsta mardrömmar kunde tro skulle komma tillbaka).

Kvinnan är en stilikon! Hon skulle utan svårighet kunna få oss att börja spela LP-skivor igen om hon så ville.

Däremot har jag väldigt svårt att tro på att Anna Anka är född 1971. Det lilla fruntimret ser sliten ut. Eller kanske är det så att bitterhet och taskig attityd gör att man åldras i förtid?
Jämför med den mysiga Montazami!

Natten till igår vaknade jag upp på mitt hotellrum på Las Palmas och hade feberfrossa utan dess like. Det spelar ingen roll hur gammal man är - när man är sjuk vill man vara hemma.
Riktigt ynklig har jag varit sedan dess. Knaprade Panodil hela den natten för att få ner febern så jag kunde jobba hem.
Tro mig att det är en kraftansträning att flyga hem med en rejäl försening i ryggen när man inte är helt kry. Att flyga över huvud taget när man är sjuk bidrar inte direkt heller till ett snabbt tillfrisknande.

Jag är helt däckad idag. Och ljuskänslig. Klarblå himmel med strålande solsken är inte de ultimata väderförhållandena när man mest av allt bara vill ligga under täcket och ta igen sig.

Dagens tips: När ni är krassliga - håll er borta från flygplan!

Jag är "överkänslig" mot myggbett. Det vill säga, att de betten jag får liknar getingstick, svider och ger mig ibland - när myggorna är extra jävliga - feberfrossa. Av just denna anledning är varken Norrland eller Thailand de mest idealiska platserna för mig att vistas på.

Men när det är sex grader kallt ute och snövallarna är enorma, känns de två gigantiska myggbetten jag lyckades få (trots att jag sov indränkt i anti-myggspray härom natten) ganska kaxiga.
Jag kan leva med svedan. För stunden.

Det är märkligt att någonting så smärtsamt kan framkalla sommarkänslor.

Igår kväll låg jag och tittade på "Boston teaparty" med Filip och Fredrik med ett halvt öga (jag slumrade till då och då för jag var så trött). Där kan få reda på det mesta som man undrat över men aldrig vågat fråga (samt få en hel den nya funderingar som man aldrig tänkt på tidigare).

I gårdagens program fick jag veta att det är Brian Eno som har "skrivit" Windows-jinglen (alltså den lilla truddelutten som man hör när man slår på sin dator). En av musikhistoriens största (om inte den största nu när Phil Spector sitter bakom lås och bom för mord) producenter. Eno har producerat bland annat David Bowies "Heroes" (1977) och U2s "The Joshua Tree" (1987). Två av mina favoritalbum någonsin.

Det här är den sorts kunskap som jag lägger på minnet men som jag bara har användning av när jag spelar TP.

Det kanske inte är så konstigt att man är en anings seg och att påsarna under ögonen idag är storleken större än normalt när man ägnar hela nätterna åt att glo på OS. Dessutom har vi idag riktigt traditionellt vinterväder i Stockholmstrakten: det är grått och slaskigt. Det gör en inte direkt piggare.
Min enda kraftansträngning så här långt idag (och jag misstänker att det är den enda jag kommer att göra) var en promenad till biblioteket. Tog mina nytvättade gympadojjor dit = HUGE mistake.

Min olust att besöka läkare grundar sig i min rädsla för att få dåliga besked. Det ska mycket till innan jag frivilligt bokar en tid - någonting måste vara allvarligt fel.
Som nu med min hälsena. Jag har försökt att bota den själv med vila, gel och inlägg i skorna (visserligen bara de jag jobbar i men det är bättre än inga alls).
Tyvärr har det inte blivit bättre. Snarare tvärtom (men här skyller jag det mesta på vägunderlaget - att knata omkring i snömodd är en utmaning för hela kroppen).

I förmiddags hade jag tid hos en läkare för att få bukt med problemet. Det jag mest fruktade var att han skulle säga: "Nej, det finns ingenting vi kan göra. Det är bara att amputera" (jo, jag har en tendens att överdriva). Vilket han naturligtvis inte gjorde. Istället fick jag rådet att vila (nä?), smörja med antiflammatorisk gel (nä?), inlägg i skorna (nä?) och inte beslasta hälen för mycket (lägg av!).
Två minuter exakt var jag på undersökning, sedan fick jag gå (halta) till Apoteket och hämta ut ett recept på Voltaren. Den kuren ska jag hålla på med i två veckor.

Fast är det inte bra då ska kanske de amputerar foten i alla fall...

I wish!

Man är lite mör efter en arbetsdag på fjorton timmar där möjligheterna att sitta ner är mycket begränsade. Det blir en lugn förmiddag (tror jag det - snön vräker ner i vanlig ordning) med fötterna i högläge. 
Ikväll ska jag ha en välbehövlig trevlig biokväll.

Det är få saker som irriterar mig mer än när en nagel går av. Ja, jag är medveten om att det är helt orationellt och onödigt att ens hetsa upp sig för en sådan sak när man sätter saker i perspektiv, men jag låter detta vara min svaga punkt (till mitt försvar ska sägas att jag är lika upprörd - om inte mer - över miljöförstöringen).

Vill man vara alldeles säker på att naglarna skivar sig och går av ska man definitivt jobba ombord på ett flygplan. Luften i planet är förödande torr för att en nagel ska klara av en lång flygning och det är också en tacksam plats att slå i sina naglar på diverse skåp, vagnar och lådor så att de går sönder.

Ännu har jag inte gett upp hoppet om att kunna kombinera mitt jobb med att ha äkta (jag måste ha mina egna - jag klarar inte av att ha artificiella) vackra naglar. Det ska gå. Kan vi få en man att gå på månen borde vi rimligtvis kunna skapa produkter som får naglar att överleva i torra miljöer.

Min senaste investering för att nå mitt mål är Sally Hansens Diamond Strength. Jag kan ännu inte göra en ordentlig utvärdering på produkten eftersom jag bara målat på det en gång på naglarna (och de är fortfarande så korta efter den senaste attacken av "fila-ner-så-kort-som-möjligt-och-börja-om-från-början" att jag omöjligt ens kan se någon skillnad).

Jag ger Sally Hansen en chans. Återkommer med en utvärdering om ett par veckor.

Jag tror främst att det är dödsångest det handlar om. Jag har en stark dödsångest och det är den som gör att jag inte kan se Melodifestivalen.
För risken finns ju att jag halkar och slår ihjäl mig idag. Det jag fruktar allra mest då är att jag kommer upp till Sankte Per och han ställer frågan: "Så... unga, vackra fröken Larsson. Hur valde du att tillbringa din sista tid på jorden?"
Jag vill inte svara: "Jo, jag tittade på Melodifestivalen!" för jag tror att han skulle se ner på mig då.
Och det vill man ju inte.

Det kan bero på att det idag bara är en vecka kvar till OS (förstår ni? En vecka!) för imorse vakade jag upp på ett strålande humör. Jag lyxade till och med till det lite och bryggde ett par koppar av det svindyra Starbuckskaffet som jag sparat till "speciella tillfällen". Min tjänstgöringstid går ut klockan tolv, sedan har jag ledig helg.

Fast jag har egentligen inga roliga saker på agendan idag: Först och främst ska jag fortsätta att jaga Tele 2 så jag kan säga upp mina fasta abonnemang (tro mig när jag säger att det är lättare att få direktkontakt med självaste statsministern) och sedan ska jag fortsätta att söka sommarjobb.

Undra om man i sina ansökningar bör skriva att man inte under några som helst omständigheter kan jobba helgen 19-20 juni...?

Visst är det sällan man egentligen unnar sig någonting? Som att gå på teater eller muséeum eller liknande? Jag såg en liten annons bland nöjesdelen i tidningen häromdagen att Ulla Skoog - Sveriges i särklass roligaste kvinna - hade föreställningar i februari på Scalateatern.
Det är väl klart att jag ska unna mig det! Jag fyller ju år om... ja, ett bra tag.

Så jag bokade biljetter till den 20 februari. När jag sedan skulle klicka på "bekräfta" så blev jag påmind om varför man inte unnar sig att bege sig ut i Stockholms nöjesliv oftare. Det är inte gratis.