Maria L

Jag fick inget svar i fredags angående jobbet jag sökt. Ovissheten är tortyr. Att bara gå och vänta på besked. För det upptar så mycket energi att gå och fundera.
Dessutom blir man ju helt nipprig när man får ett mail och vågar knappt se efter vad det gäller - för negativa svar kommer alltid via mail. Positiva svar får man i telefonen.

Den här ovissheten och nervositeten går ut över mitt skapande. Jag började så duktigt härom dagen att skriva en berättelse till kriminalkursen - sedan tog det stopp. Kunde inte fokusera tankarna.
Imorgon kväll är det dags för kurs igen och då ska den skrivuppgiften vara färdig, redigerad på papper.

Vilket innebär att jag idag får ta av min disciplinreserv. Koncentrera mig på att skriva - försöka lämna ute funderingarna om jag har ett jobb att se fram emot eller inte.

Det blir en skapande söndag.

Igår lämnade vi in vår första skrivuppgift på kursen. Nästa vecka kommer därför att bli riktigt intressant för det är först då vi får feedback på våra texter. Vi får alla berättelser uppkopierade i en stor bunt, så att vi kan läsa varandras tills nästa gång.

Det jag kände direkt med den berättelsen jag skrev är att den blev lite lång. Det är ett vanligt misstag - att man blir övertydlig i sin historia och far iväg i långa utlägg. Så det blir min sak att arbeta på under hösten (eller rättare sagt, en av sakerna).

Igår gick vi igenom persongestaltning, miljöskildringar, berättarperspektiv och risker (vilka misstag man vanligtvis gör). Dessutom gjorde vi en mycket nyttig övning där vi skulle beskriva en valfri känsla - rädsla, glädje, sorg, fruktan - med ord. Helt utesluta ordet för den känslan vi ville beskriva och istället skriva om den. Show - don´t tell. En text blir så mycket mer intressant om man behärskar den tekniken.

Uppgiften tills nästa gång blir att läsa igenom alla kursares texter och en redan utvald av dem ska vi fördjupa oss i och ge direkt feedback till skribenten.
Sedan ska vi självklart skriva någonting nytt också. Vi fick fyra titlar att välja mellan och utifrån dem har vi fria händer. Jag kommer att välja titieln "En underbar ondska".
Visst känns det som en titel full av möjligheter?

Det var en skön känsla att vakna upp i morse med vetskapen om att min skrivuppgift tills imorgon var klar. Jag skrev ut hela berättelsen igår på papper, sedan satt jag med en penna och redigerade. Strök lite, la till lite, ändrade ord.
Under natten fick berättelsen vila.
Imorse läste jag igenom den ännu en gång, gjorde de sista ändringarna och skrev ut den igen. Jösses, vad självkritisk man är! Vilket förmodligen är väldigt nyttigt.

Jag börjar så smått bli bättre vän med WORD också. Vår vänskap kommer förmodligen att växa sig starkare under tidens gång.

Imorgon kväll på kursen ska vi gå igenom olika berättarperspektiv, person- och miljögestaltning. Samt få en ny skrivuppgift till veckan efter.

Nu har jag gjort klart min "läxa" till skrivarkursen på måndag. Hela NIO A4-sidor har jag skrivit ihop under eftermiddagen och kvällen. Visst är man produktiv då? Nio sidor är en ganska tjock bunt.
Nu är jag helt tömd på energi, men kan med gott samvete gå och lägga mig. Jag kommer att somna ganska ovaggad ikväll.

Jag stack iväg en sväng till gymmet på förmiddagen - men det var någonting som hände. Idag stod ben på agendan. Efter min uppvärmning körde jag igång med benpress och... AJ, vad det gjorde ont i mitt vänstra knä. Det känns ingenting när jag går eller står eller klämmer på det. Men när jag pressar ihop knät med vikter så gör det fruktansvärt ont - det är ungefär samma känsla som man har när man vridit det snett.
Får ta det lugnt ett par dagar med just benövningar och se om det går över av sig självt.

Nu har jag i alla fall förberett mitt köksbord (som också agerar "kontor") för att ta fram skrivaren (den står undangömd under sängen annars, för det är så sällan jag använder den). Men på måndag kväll ska ju en skrivuppgift till kursen in!

Så nu ska det skrivas! Jag har en idé som känns ok, varken mer eller mindre. Ska försöka göra någonting av den. Men idag får jag verkligen gå på disciplin, eftersom det är så mycket annat som lockar. Framför allt den boken jag håller på att läsa just nu, "Det trasiga fönstret" av Jeffery Deaver. Oerhört spännande och väldigt svår att lägga ifrån sig. Men jag måste prioritera min kurs nu - nöjen får jag ägna mig åt när tid finns.

Jurister, journalister, lärare. Och så jag - en arbetssökande flygvärdinna utan akademisk utbildning. Det var samlingen igår på kursen att skriva kriminalromaner. Jag kände mig lite som den fula ankungen. Men vilket härligt gäng. Och vilken suverän lärare Sören Bondeson är!
I tre timmar och femton minuter satt jag bara och sög in all information och inspiration som en svamp. Det var en kväll full av intryck och jag var helt utmattad mentalt när jag gick därifrån i ett euforiskt tillstånd. Totalt upprymd.
Det kommer att bli en mycket intressant höst.

Uppgiften till nästa vecka blir att skriva en scen på max tio sidor, inspirerad av en artikel i en tidning.

Nu är jag mätt, nyduschad, sminkad och redo för kursen ikväll: Att skriva kriminalromaner på Folkuniversitetet. Det ska bli så spännande.
Väskan är packad med block, pennor och en bok för att underhålla mig på resan dit och hem.

Jag ska unna mig en latte på Wayne´s innan - jag samlade alltid tankarna där innan den andra kursen i våras så det får bli en rutin nu under hösten med.

På måndag kväll startar kursen i att skriva kriminalromaner. Idag köpte jag kollegieblock så jag har någonting att notera all nödvändig information i som jag kommer att få under dessa veckor jag har framför mig.
Tre kollegieblock för 25 kronor. Bra deal.

Jag skulle vilja uttrycka mig som så att hösten tagit mig på bar gärning. Plötsligt är den bara här. Och om en vecka precis börjar kursen i att skriva kriminalromaner.

Det börjar att bli pirrigt. Sedan känns det lite stressigt också, för jag hade tänkt att hinna läsa så många olika sorters deckare jag bara kunde innan kursstart och nu är den här om sju dagar. När kursen väl har kommit igång kommer jag inte att ha samma tid till att läsa som jag har nu - då ska jag koncentrera mig på att skriva.

Riktigt spännande ska det bli.

Ikväll är det äntligen dags för en återträff med tjejerna från vårens Skrivarkurs. Det som är lite extra roligt är att jag tror att alla åtta deltagare ansluter.
Egentligen var det meningen att vi skulle samlas efter sommaren och redovisa en skrivuppgift - "Ett sommarminne" - men jag har dessvärre inte ägnat detta någon tid. Men att döma av mailen från de andra är jag inte den enda som kommer utan en berättelse ikväll.
Det ska framför allt bli roligt att träffa alla igen och spännande att få veta om de har fortsatt sitt skapande.

1992 gjorde jag tillsammans med ett gäng bekanta en välgörenhetsföreställning gör AIDS-forskningen (det var på den tiden jag sjöng). Det som var det mest fantastiska var att vi på fullt allvar trodde att de få slantarna vi samlade in på detta evenemang faktiskt skulle kunna göra en skillnad. Ja, vi trodde nästan att vi skulle bidra till att gåtan kring AIDS skulle lösas.
Lite mer än sjutton år senare är AIDS fortfarande obotligt och inget vaccin finns - dock har man hittat bra bromsmediciner med tiden. Och kanske, kanske bidrog vår insats till att man åtminstone kommit ett steg längre fram i forskningen.

Poängen är att vi hade visioner och vi vågade tro på oss själva. Det är det som är så härligt med ungdomen - allting är möjligt och man har ambitionen att förändra världen.
Någonstans på vägen när man blir äldre försvinner de naiva - men ytterst goda - visionerna. Med åren kommer också insikten om hur liten man är på jorden. Vilket egentligen är en ganska trist inställning - för på något sätt deklarerar man då att man har givit upp.

Vart jag ville komma med denna lilla historia var att en av de andra optimistiska sångarna - Thomas - skrev ett sådant fantastiskt litet citat i vårt showprogram (som med sponsrade pengar från den kommunala musikskolan trycktes upp på A4-papper som vi sedan vek dubbla för att ge dem ett mer "seriöst" utseende). Det var någonting i stil med:

Det största nöjet i livet är att göra sådant som människor säger till dig att du inte kan göra.

I perioder i livet har jag anammat dessa ord - då självförtroendet varit på topp. Och jag har faktiskt åstakommit saker i livet som förvånat - och imponerat - både mig själv och omgivningen.

I dagsläget är varken självförtroendet eller orken att förverkliga mina drömmar på topp. Många olika omständigheter har bidragit till att jag - för tillfället - inte är den driftiga tjej jag en gång var.
Men det kanske är just vid sådana perioder det är som bäst att utmana sig själv.

Jag betalade in summan för kursen i att skriva kriminalromaner idag. När jag lade räkningen på lådan (jo, jag betalar faktiskt mina räkningar så fortfarande) så fick jag en panikartad känsla.

Vad är det egentligen jag har gett mig in på?

Jag är en arbetssökande flygvärdinna som har ett förflutet som aerobicsinstruktör, sångerska (på amatörnivå) och under en mörk period av livet, speditörsassistent, som vill skriva kriminalromaner. Dessutom är jag kvinna! Ingen av dessa meriter kommer att vara till min fördel.

Det är ju faktiskt inte så att marknaden direkt skriker efter fler kvinnliga deckarförfattare - jag kommer att ätas levande!

Detta kommer att bli en utmaning utan dess like.

Tiden verkligen skenar iväg. Igår fick jag ett mail från en av tjejerna från vårens skrivarkurs att det var dags för en återträff den 27 augusti. Det kändes så långt fram i tiden när vi preliminärbokade detta i våras.
Det ska bli oerhört roligt att träffa tjejerna igen. De var verkligen en inspirationskälla. Blir en härlig kick-off till den nya kursen som startar den 7 september.

Jag har kommit in på den skrivarkurs jag sökte på Folkuniversitetet: Kriminalroman & thriller med Sören Bondeson som handledare/lärare. Eller fick plats, kanske är mer korrekt formulerat. Man söker ju inte på arbetsprover eller liknande utan man får gå i mån av plats.

Den nionde september startar kursen och det känns väldigt spännande. Dels för att fördjupa mig i mitt skrivande, dels för att få träffa den legendariske Sören Bondeson.

Jag känner mig privilegerad att få gå en kurs ledd av honom och få ta del av hans kunskaper och få feedback på mitt eget skrivande.

Nervöst men väldigt roligt!