Maria L

Det blev "sovmorgon" imorse. Inte förrän halv fem öppnade jag mina ögon. Jag ser det som en framgång - sakta men säkert blir nattsömnen längre och längre.
Jag gick upp och bryggde kaffe, svarade på mail, tittade om det kommit in några nya jobbannonser under natten (är inte det optimistiskt så säg - när man har förhoppningen att företag lägger ut sina annonser på nätterna) och sedan lade jag mig igen och läste igenom ett par kapitel till av "Hypnotisören".
Jag somnade om med boken på magen. Och drömde. Av bara den. Hur man kan drömma så mycket under en så kort tidsperiod övergår mitt förstånd.
Jag drömde att Jonathan Rhys-Meyers var här. I mitt hem. Och får en astmaattack, så jag är tvungen att ringa efter ambulans (är det inte höjden av ironi? När man äntligen har en vacker man i sitt hem så slutar han att andas.).
Behaglig kille dock att drömma om, den där. Och att titta på.

Jag vill göra om de senaste tio åren. Leva om dem. Jag tror inte att jag har fattat ett enda vettigt beslut under den här tidsperioden. Jag vill ändra på allt.
För jag har inte lärt av misstagen, inte blivit klokare, inte starkare och inte har det kommit "något gott ur det onda".

"Det finns en mening med allt " fungerar inte idag.

Nej. Det är inte en sån dag.

Det är en "spela-Chers-IfIcoudturnbacktime-på-högsta-volym-och-sjunga-med"-dag.

Det är det.



 

Dock har jag en annan outfit på mig i denna sinnesstämning.

Det må vara ett trivialt problem, men alla som har en delad tvättstuga har någon gång upplevt det: irritationen på grannarna.
Jag har bott på samma ställe i sju år och har under de åren upplevt förvånansvärt lite problem just i tvättstugan. Tvärtom så har jag mycket trevliga, hänsynsfulla och hjälpsamma grannar. Alla hjälps åt efter bästa förmåga att hålla rent och snyggt, respektera varandras tvättider för att skapa en trivsam miljö för alla.

Vid något enstaka tillfälle under dessa sju år har jag kommit ner för att tvätta och funnit tvättstugan i ett skick som påmint om ett terrordåd. Men i och med att det har inträffat så sällan - och att jag oftast blir bemött av en skinande ren lokal - så har jag inte retat mig på det. Jag känner mig tvärtom förskonad, eftersom man har hört riktiga skräckhistorier som utspelat sig i tvättstugan från vänner och bekanta.

I förmiddags blev jag dock mött av en syn som jag inte trodde var möjlig. Någon har förmodligen försökt att tvätta en kudde innehållande dun, som gått sönder i maskinen och skapat ett stopp som gör den obrukbar. Det kan hända alla. Men vad den här personen har gjort är att lämna tvättmaskinen i det skicket!
Alltså inte själv felanmält till bostadsrättsföreningen om det ärliga misstaget att maskinen gått sönder och inte heller gjort minsta ansats till att göra rent maskinen från allt dun.



Det är här min fråga kommer in: Får man strypa sina grannar?
Skulle jag ens bli dömd i domstol? För är inte det här "förmildrande omständigheter" om något? Jag tror till och med att majoriteten av mina grannar som är hjälpsamma och sympatiska till och med skulle gå i god för mig. Kanske skulle de utse mig till "Årets granne" om jag fick tag i denna obeskrivligt korkade och hänsynslösa person?

Jag sätter upp en lapp. Med namninsamling! "Vilka är för och vilka är emot".

Regn har alltid haft en sövande effekt på mig. Ljudet av regn fungerar som en vaggvisa. Aldrig sover jag så djupt som just när det regnar.
Åska har också samma effekt. Jag kan sova mig igenom ett öronbedövande åskväder.

Inatt var det dock annorlunda. Jag sov med balkongdörren öppen, eftersom det blir oerhört kvavt och varmt på nätterna annars. Och inatt måste det ha varit ett skyfall utan dess like, för jag vaknade upp vid halv fem av dånet regnet åstakom mot räcket på balkongen.

Sedan somnade jag om. En liten stund till.

Jag mätte mitt hår idag. Ni kanske tycker att det låter fånigt men det gör alla tjejer. Precis som alla killar också mäter. Det de vill mäta.

Mitt hår är 60 cm långt. Det är över en halv meter alltså. Och i skrivande stund är det brunt (under årens lopp har jag gått igenom hela färgskalan).

Ett hårstrå som är 60 cm långt och mörkt syns rejält när det faller av och placerar sig på hemmets alla golv. Det blir som små hårbollar av så långa hårstrån. Som ägare till dessa får man panik för man tror att man håller på att tappa allt hår på huvudet, då det i praktiken inte är många hårstrån i antal. Det ser bara mycket ut.

Jag är tvungen att dammsuga varje dag. Och då överdriver jag inte. Hundägare brukar visa en solidarisk medkänsla här (visst känns just hundägare som mer harmoniska och empatiska människor än andra?).  De får nämligen också dammsuga varje dag, men de har ju då en eller flera hundar att skylla på.
Jag har bara mig själv att skylla.

Men jag älskar varje centimeter.

Att gå och klippa sig innan lön och mitt i semestertider visade sig vara en bra strategi. Ingen väntetid alls. Folktomt. Nu för tiden får jag ju "budgetklippa" mig, vilket innebär att jag får gå till den lokala frisören med drop-in för att klippa topparna istället för min favoritfrisör inne i stan. Tona håret får jag göra hemma och det retar mig mest av allt.
Jag älskar nämligen när någon håller på med mitt hår. Jag kan sitta hos frissan hur länge som helst. Och när man har den längd på hår som jag har får man göra just det. Sitta hur länge som helst om man både ska klippa och färga.
Idag gick det relativt fort - max 20 minuter - och jag gav stränga order om att inte klippa för mycket (precis som att en centimeter hit eller dit ens skulle synas).

Men "budget" förresten? 350 spänn för att klippa topparna. Det är rena rånet för en arbetslös!

Ajajaj... Jag är medveten om att jag har slarvat den senaste tiden. Eller slarvat och slarvat. Har man sömnsvårigheter är det inte så konstigt att tvn står på hela nätterna och drar el. Det är ju det som vaggar mig till sömns ju.

Fick min elräkning med posten nyss. Och den var högre än förra månaden. Jag som var så duktig där ett tag och drog ut alla elkontakter på allting som stod i standby-läge. Som besatt var jag.

Insåg genast att jag måste återfå denna besatthet för att dra ner på energiförbrukningen. Och framför allt kostnaden.

No more slarv!

I går när jag skummade igenom nyhetsflödet i en av kvällstidningarna såg jag rubriken: "Martin Melin talar ut som sitt trauma". När jag sedan läste artikeln visade det sig att Martin inte upplevt tsunamin på nära håll, inte bevittnat en jordbävning eller överlevt cancer. Han berättade helt enkelt enkelt om när han som elvaåring ramlat i ett buskage med brännässlor på en semester i Mariefred. Det var själva "traumat". Att ha ramlat i ett buskage med brännässlor. Som elvaåring.

Jag tror att Martin Melin är en ganska cool kille med en stor portion humor, så jag antar att han skrattade gott själv åt rubriken. Han ställer upp och berättar om ett sommarminne för trettio år sedan och det rubriceras som "ett trauma". Jag drar slutsatsen att man måste ha en extremt dramatisk ådra för att få jobba som rubrikssättare på en kvällstidning.

Sommaren 2009 kommer förmodligen att gå till historien som den sommaren då världen led av extrem nyhetstorka. Sedan Michael Jacksons död för drygt en månad sedan har det varit otaliga rubriker om honom. Han har nog råkat värst ut. Det har spekulerats om själva dödsorsaken, om vem som ska ta hand om hans barn, om han iscensatte sig egen död och nu senast har det dykt upp en norsk son. En norsk son! (AB)

Det absurda har nått sin kulmen.

Nojjor och fobier är sällan rationella.
Jag har en nojja så långt bak i tiden jag kan minnas: att ha huvudet under vatten. Denna nojja är av en så allvarlig karaktär att jag till och med tappar andan när jag ser undervattensbilder på tv. Helt sant. Jag får inte luft. Antingen får jag byta kanal eller så får jag lämna rummet. Annars svimmar jag av syrebrist.
Den enda logiska förklaringen jag har på detta är att jag måste ha drunknat i ett tidigare liv.

För några år sedan gjorde jag alla mina klädinköp på MQ. Deras utbud var då väldigt bra. Jag skaffade mig ett bonuskort som jag flitigt använde och även senare ett förmånligt kreditkort.
Nuför tiden när jag besöker dessa butiker hittar jag sällan någonting som faller mig i smaken. Beror det på att klädkedjan har changerat eller är det min smak som har förändrat sig?

Igår besökte jag MQ-butiken i Kista i ren panik. Jag hade nämligen ett presentkort på 500 kronor som jag var tvungen att utnyttja innan månadens slut.
Det var en pågående rea så jag fick två kjolar och sex par strumpor för denna summa. Men det ska tilläggas att jag förmodligen inte hade betalat fullt pris för dessa varor och köpte dem endast för att jag hade ett presentkort som var på väg att frysas inne.

Eftersom jag inte ser "shopping" som en hobby så läser jag aldrig modebloggar och hänger således inte med i vad som är "hiss eller diss". Därför ställer jag nu frågan: Var MQ bättre förr? Upplys mig, snälla!

Gårdagens inköp: 50% rabatt på strumpor kändes bra. Fick sex par för 144. Kommer förmodligen väl till användning i höst.