Maria L

Den här är bra. Faktum är att "Lyckliga gatan" nog är det bästa Liza Marklund skrivit om Annika Bengtsson sedan de två första böckerna i serien.

 

 

Det är rysligt spännande. Marklund ägnar inte tid åt meningslösa utsvävningar. Hon piskar på sin berättelse, det går undan, styckena är korta och hon ser till att alltid ha läsarens fulla uppmärksamhet. Intrigen är så skickligt uppbyggd men mot slutet händer det någonting. Det känns som om hon tappar fokus. Trådarna som ska knytas ihop börjar istället att spreta åt olika håll och min läsupplevelse slutar med en besvikelse. Det var ju så bra i början!

 

Nu återstår bara en bok om Annika Bengtsson. Och det kanske är en bra idé att avsluta serien där. Jag tror Marklund behöver nya utmaningar.

 

 

Min plan för 2015 är att investera i mig själv. Redan i slutet av förra året hade jag bestämt mig för att skaffa mig en PT. Orsaken till detta var att jag kände att jag inte kom någonstans i min träning, började tappa motivation och jag behövde någon som kunde hjälpa mig att utvecklas, att piska mig lite, kicka igång min obefintliga ämnesomsättning.

 

Nu är jag ju något "petig" och kräsen när det gäller det mesta. Så även när det gällde vem som skulle få uppdraget. Jag ville ha någon som kunde få mig att gråta - inte tvärtom.

 

Valet föll på gymmets nya PT Linus. Han är hockeykille och jag går bra ihop med dem.

 

Jag var inte i min bästa form vid vårt första träningstillfälle. Nyligen hemkommen från en lång semester med lite luftrörskatarr och förkylning i baggaget.

Men vi tränade. Hårt. Och sedan var jag orörlig i två dagar.

 

Då visste jag att jag valt rätt kille. Jag har fått exakt det jag efterfrågade. Han får mig att göra saker som jag faktiskt aldrig trodde att någon skulle få mig att göra: boxas med mina långa naglar (de höll), ställa upp på Instagrambilder osminkad, övningar som är så jobbiga att jag gör dem på ren vilja.

 

Redan nu - efter två veckor och fyra träningstillfällen - kan jag säga att Linus är en av mina bästa investeringar någonsin.

 

HÄR kan ni läsa om honom. He is going places, people. Om ett par år kommer jag kunna skryta om att jag har haft honom som PT - för då kommer han att vara omtalad.

Jag hade fasat för att börja på triologin om "Veronica Bergmans svaghet". Den första i serien - "Kråkflickan" - beskrevs som otäck, spännande, oförutsägbar, absurd, välskriven.

Kanske är det orättvist att recensera böckerna för sig innan man har en helhet men mitt första intryck av bok nummer ett är: överskattad. Jag har läst det här förut.

 

Handlingen är ganska rörig så speciellt "välskriven" tycker jag inte att den är. Två kvinnors vägar korsas. En psykoterapeut och en polis. En pojke med invandrarbakgrund hittas död i ett buskage. Allting känns så fruktansvärt krystat.

"Kråkflickan" (Jerker Eriksson/Håkan Axlander Sundquist) bjuder inte mig på några överraskningar. Tyvärr tycker jag att den är förutsägbar, föga spännande och slarvigt komponerad. Boken är förvisso lättläst men det beror mest på att språket gränsar till att vara banalt. Det skulle kunna vara manus till en av de senare Beck-filmerna.

 

Men jag ska inte döma ut triologin ännu. Jag ska läsa de andra två böckerna också. Kanske får historien ett uppsving och tar oväntade vändningar i dem. Det skulle behövas.

 

 

"Fasanjägarna" är ingenting annat än ett förbaskat imponerande hantverk. Trådarna är så elegant vävda, drivet i texten, den bitska humorn. Stundtals väldigt obehaglig men det är då man inser Jussi Adler Olsens storhet: att skapa obehag utan att gå över gränsen (Lars Kepler, se och lär).

 

Här får Carl Mörck och hans assistent Assad ett fall från 1987 då ett syskonpar hittas brutalt mördade i en sommarstuga. Polisens utredning pekar mot en grupp internatskoleelever men bevisningen mot dem håller inte och fallet läggs på is.

 

Adler Olsen har en fantastisk förmåga att skapa spänning i varje ord, på varje sida i boken. Han för oss läsare på villospår med en sällsynt skicklighet. Jag häpnar över hur briljant man faktiskt kan skapa en spänningsroman. Det är genomtänkt, det är genialiskt, det är en bok som har sitt grepp om läsaren från första till sista sidan.

 

 

Det här är lättsamt. Det här är sockersött. Det är som att läsa ett manus till en Lasse Hallström-film. Marita Conlon-McKennas "Kockskola för ensamma hjärtan" är inget litterärt mästerverk. Men man mår bra av att läsa den. Man blir glad. Och det är en välkommen motsats till alla spänningsromaner jag läser.

 

Ett sött litet lyckopiller.

 

 

Det här är mindre bra. Kanske är det en effekt av att ha läst två fullkomligt lysande böcker innan som gjorde att Mo Hayders "Ritual" inte alls imponerade på mig.

Den är bitvis osammanhängande, onödigt brutal och detaljerad på sina ställen och helhetsintrycket är rörigt. Det är till och med så rörigt att jag inte riktigt förstår i vilken ordning jag ska läsa hennes böcker.

 

Jag får aldrig grepp om intrigen och många trådar lämnas olösta. Det är aningens för flummigt och jag blir aldrig berörd. Mer irriterad över att handlingen spretar så mycket i olika riktningar.

 

Mo Hayders "Ritual" kan ni lägga i listan "icke prioriterat". Det finns så många andra böcker som är mer värda att lägga tid på.

 

 

Peter Mays "Svarthuset" är först väldigt seg. Det är mycket ältande över det förflutna. Det sega försvinner när jag under läsandets gång inser att det är det förflutna som har huvudrollen. Efter dryga hundra sidor är det svårt att lägga boken ifrån sig.

 

Ön Isle of Lewis drabbas av ett brutalt mord. Till ön skickas kriminalkommissarie Fin Macleod för att undersöka om brottet kan ha någon koppling till ett liknade mordfall i Edinburgh. Macleod är själv född och uppvuxen på ön men har inte varit tillbaka på arton år. Han blir motvilligt tvingad att möta sitt förflutna som han under åren försökt lägga bakom sig.

 

"Svarthuset" är oförutsägbar, annorlunda och fylld med många överraskningar. Och glädjen som jag känner när jag upptäcker att det här är den första boken i en triologi. Jag längtar efter del två för det här är riktigt, riktigt bra. Bara miljöbeskrivningarna av de skotska öarna gör boken läsvärd.

 

Det är nästan magiskt.

 

 

 

Jodå. Jag har sett Jussi Adler-Olsens böcker på hyllorna. Och de har legat på "vill läsa"-listan ett bra tag. Men det var inte förrän jag skulle iväg på lång semester som jag äntligen tog mig tid att läsa någonting av honom. Dessvärre tog jag bara med mig två böcker vilket resulterade i en liten kris i solstolen. Jag ville ha mer. Jag ville genast kasta mig över resten av böckerna.

 

Jag tappade nämligen andan av förtjusning. Redan efter den första boken - "Kvinnan i rummet" - visste jag att jag funnit en ny favoritförfattare.

Det är väl ingen hemlighet att jag redan är svag för danska kriminalförfattare men Adler-Olsen höjer ribban rejält. I "Kvinnan i rummet" fängslar han mig med en ovanligt skicklig intrig kryddat med svart humor i dialogerna mellan huvudrollsinnehavaren Carl Mörck och hans assistent Assad.

 

Mörck leder "Avdelning Q". En avdelning som tar hand om "cold case"-fall, det vill säga gamla ouppklarade fall. En tjänst som Mörck fått av ledningen eftersom de egentligen inte vet vad de ska göra med honom. Han är tillbaka i tjänst efter en traumatisk upplevelse där han och två kollegor blev nedskjutna. En kollega dog i skjutningen, den andra ligger totalförlamad på sjukhus.

 

Kanske var det så att anledningen till att det dröjde så länge för mig att läsa en bok av Adler-Olsen var att jag var skeptisk till själva handlingen. Cold case-fall? Gamla ouppklarade fall? Kan det verkligen vara spännande?

Svaret är JA med stora bokstäver. Jag var på helspänn från sida ett. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som var så spännande, fängslade och otäck. Jag kunde inte - ville inte - lägga boken ifrån mig.

 

"Kvinnan i rummet" är en otäck fullträff. Personer med tendenser för klaustrofobi kanske ska tänka efter en eller två gånger innan man läser den. Men vi andra får njuta av ett rent mästerverk.

 

 

Ok. Jag är tillbaka. Jag har jourtjänstgöring idag och tänkte ägna tiden åt att försöka recensera de böcker jag läste under semestern.

Mycket positivt flow 2015. Därav tidsbristen att blogga.

 

Men nu gör jag ett tappert försök!