Maria L

Det är ganska ofta man har barn ombord på flyget som reser ensamma. En del av dem borde inte göra det då de har ett överdrivet bekräftselsebehov, medans andra barn är som små underbara änglar.
På en flygning satt en ensam resande kille i nioårsldern ganska långt bak i planet. Han påkallade inte vår uppmärksamhet en enda gång, utan såg ut att vara inne i en helt annan värld. Jag gick ock tittade till honom då och då för att se vad det var som intresserade honom så mycket.
I handen hade den lilla killen en Harry Potter-bok på en si sådär 800 sidor. Den såg alldeles enormt ut i de där små händerna. Jag frågade honom lite grann om boken men han svarade kortfattat eftersom avbrottet i hans läsning inte var välkommet.
Nio år och en bok på 800 sidor.

Sådana minnen värmer mitt hjärta. Det inger också hopp om framtiden.

Min kampanj att sänka elkostnaden hemma börjar äntligen att ge effekt. Månadens räkning var på 200 kronor mindre än förra månadens. Det är mycket rännande runt i lägenheten varje dag för att dra ur och i elsladdar, men på något sätt känns det som en win/win-sitation eftersom det förmodligen bidrar till bättre kondition också.

Sparar jag in 200 spänn varje månad blir det ju 2400 på ett år. Nu känner jag mig rik. Och miljömedveten.

Trots en jumboplacering i ESC, tar nu Malena Ernman hem en rejäl fullpott då hon officiellt kritiserar sina medtävlande för lamt engagemang. Ernman tog ställning till fördel för gaydemonstranterna på Moskvas gator och kände sig illa berörd av det som pågick i ESC skugga. Självklart har hon också rätt i att fler artister borde ha uttryckt sin åsikt.

Bra, Malena!

Men så här i efterhand kanske Sverige borde ha haft så pass mycket stake att bojkotta hela spektaklet med tanke på rådande omständigheter? Inte för att vi kanske skulle ha varit saknade i själva tävlingen, men det skulle ha varit en mer effektiv markering.

Vi svenskar älskar deckare.
Vi har till och med kommit att älska dem så pass mycket att genren nu kallas för "fultkultur" och de mest framgångrika/mest säljande deckarförfattarna kritiseras hårt för sitt litterära språk av de "finare" och mer "seriösa" tyckarna. Oftast är dessa författare som själv inte säljer lika mycket, och har en tendens att ta sig själv lite för mycket på allvar och är oerhört pretentiösa ("mångfald" är ingenting man tillämpar i de finare kretsarna).

De senaste tio åren har svenska deckare fått en enorm genomslagskraft, både här hemma och utomlands. Jag tror att detta beror på hög kvalité och stor fascination för miljöerna där böckerna utspelar sig.

Henning Mankells böcker utspelar sig i Ystad med omnejd, Camilla Läckbergs i Fjällbacka, Johan Theorins på Öland, Mari Jungsteds på Gotland och Lars Bill Lundholms fenomenala mordhistorier är placerade i olika stadsdelar i Stockholm (Lundholms böcker är orättvist lite bortglömda och inte alls lika bra marknadsförda som många av hans författarkollegors alster - jag rekommenderar dem varmt då de håller minst lika hög klass som ovanstånde nämnda författare).
Stieg Larssons Millenium-triologi vann inte bara svenskarnas kärlek utan har också nått extrema framgångar utanför landets gränser. När filmen "Män som hatar kvinnor" hade premiär här hemma i februari övervakades galapremiären av fler franska än svenska medier och gick upp på 600 biografer i Frankrike i maj.

Vad är det då som vi älskar så mycket med deckare?

Jag brukar förklara min fascination och kärlek för genren så här:
Jag vet att det är på låtsas. Medans verkliga våldsbrott och mord gör mig illa berörd, är det när man läser en deckare "tillåtet" att tycka att det är spännande. Mysterier fängslar oss och vi har ett behov av att få lösa gåtor (vilket man i verkliga livet inte alltid kan göra).

Så läs ett par deckare i sommar! Det hör årstiden till.

Jag är född i Fiskarnas tecken. Vi är extremt känsliga, anpassningsbara, empatiska och konstnärliga. Och så har vi känsliga fötter.

Jag läser någon form av horoskop varje dag. Inte lika noggrant som tidigare och inte med samma allvar. Men jag tycker fortfarande att det är lite spännande och använder ofta horoskopet i rådgörande syfte.

HÄR finns en sida med diverse olika horoskop. Roligt att läsa igenom en regnig dag som denna.

Idag på väg till gymmet började jag på en ny bok: Spökskrivaren av Robert Harris. Lite märkligt sammanträffande kan tyckas, för boken jag läste ut igår innehöll ju lite spökhistorier. Det gör dock inte denna, utan handlar om en så kallad spökskrivare som får uppdraget att skriva den före detta brittiske premiärministerns memoarer. Tydligen en uppgift som kantas av motgångar.
Återkommer med synpunkter om boken vid ett senare tillfälle.

Det var en idealisk dag att tillbringa på gymmet. Det är grått ute. Väldigt grått. Och regnar lite till och från.
Jag körde rygg och biceps och avslutade med spinning. Dessvärre har jag fått ont i min högra vad. Det gör ont när jag står. Alltså vid belastning. Förmodligen en vanlig sträckning, men nu har jag blivit så pass hypokondrisk att jag fruktar det värsta. En blodpropp eller nåt.

Undrar om jag har någon form av rekord att bli nobbad snabbast?
Igår kväll skickade jag in en ansökan som bokningsagent på ett hotell. Tror att det skulle vara ganska roligt och jag är mer än motiverad att jobba. Redan idag på förmiddagen fick jag ett artigt men nekande svar, med motiveringen att de i första hand skulle ta in folk på intervju som hade erfarenhet av deras bokningssystem.

Hur svårt kan det vara att lära sig? Jag är verkligen inget geni när det gäller datorer, men jag har inga som helst inlärningsproblem. Tvärtom. Jag lär mig fort bara någon visar mig hur jag ska göra.

Förklara. Snälla. Jag förstår inte.
Finns det någonting mer irriterande än ordverifiering? Ni vet, när man vill kommentera en blogg så kommer det upp en ruta med deformerade bokstäver som man måste identifiera.
VA? Vad är poängen? Vill någon stilla min nyfikenhet?
Jag bojkottar mina kommentarer från och med nu på bloggar som har ordverifiering. Så!

Jag är avundsjuk på norrmännen. Inte för att de vann ESC igår och vi återigen hamnade på en förnedrande jumboplacering. Nope. Couldn´t care less. Jag är avundsjuk på dem för att de vet hur man firar sin nationaldag. Visserligen är nog de flesta nationer bättre på det än vad vi svenskar är. Fram till 1983 var vår nationaldag "bara" Svenska flaggans dag och inte förrän 2005 började den att räknas som helgdag.

Visserligen har väl Midsommarafton tagit rollen som nationaldag under åren eftersom den symboliserar så mycket av det vi älskar. De ljusa sommarnätterna bland annat. Men nog skulle vi kunna klämma in ett firande till?

Nu är jag klar med Johan Theorins "Nattfåk". Det är en otraditionell spänningsroman, med oväntade vändningar och med lite invävda spökhistorier. Det är ingen nagelbitande thriller med högt tempo. Tvärtom är det en lågmäld berättelse med fantastiska personbeskrivningar såväl som av miljön där den utspelas. Theorin har en förmåga att fängsla sina läsare från första stund.
Rekommenderas varmt.

Dock hade man nog lite bråttom på tryckeriet när denne bok skulle ut i pocketupplaga....

Jag hade egentligen planerat att gå på bio i dag och se Änglar och demoner. Men jag ändrade mitt beslut imorse. Ska njuta av solens strålar på balkongen istället och förhoppningsvis läsa ut Nattfåk (grymt spännande och annorlunda - återkommer snarast möjligt med en liten recension om den).

Jag har ju en film kvar att se av dem jag hyrde också. Ska se den ikväll till middagen.

Jag hann med att se två av de filmer jag hyrde igår. Först tittade jag på "One steg behind", den engelska uppsättningen av Wallander. Den är baserad på en av de bästa böckerna av Mankell: "Steget efter". Filmen var väldigt bra den med och Kenneth Branagh är helt strålande i huvudrollen.
Den rekommenderar jag verkligen att ni ser!

Men sedan såg jag "The Oxford murders".... Jag läste den boken för kanske ett år sedan och tyckte väl att den var...ok. Varken mer eller mindre. Filmen däremot var en KATASTROF! Och detta säger jag inte för att vara lika pretentiös som filmkritiker som alltid ska säga "boken var mycket bättre än filmen".
Den var så makalöst dåligt gjord! Huvudrollen görs av Elijah Wood som var någon liten hobbit i "Gå gå gå efter ringen"-filmerna och bara hans utseende är läskigt. Jo, det är det! Sedan har de tagit in en skådis i en av rollerna (som inte har någon funktion för handlingen) som verkar dubbad. Slutligen har tjejen som Wood får ihop det med väldigt stora bröst som av någon anledning får mer tid i rutan än själva handlingen.
Det mest tragiska är att den andra huvudrollen utgörs av en av Englands största genom tiderna: John Hurt. Han briljerar i vad han än tar sig för, men de andra medverkande k a n  i n t e  a g e r a!
Se den inte! Det är 1,5 timme man aldrig får tillbaka.

Läste på nyheterna precis att Norge vann ESC och Sverige kom på 21:a plats.

Men i år kan vi knappast skylla fiaskot på att östblocket bara röstar på varandra va?

Jag ser aldrig på ESC. Förstår varken tjusningen med tävlingen eller allt ståhej runt omkring den. Så tills ikväll har jag hyrt filmer. Jepp, jag hyr filmer. Betalar för mig gör jag!

Det råder en paradox dubbelmoral i Moskva idag. Samtidigt som staden arrangerar den spektakulära Eurovision Song Contest, passar myndigheterna på att stoppa ett tjugotal demonstranter. Detta dessutom inför en samlad journalistkår.

Moskvas borgmästare har förbjudit Pridetåget i staden med motiveringen att "homosexualitet är satanistiskt". Vilket inte bara bevisar att landet inte alls är så fritt som de själva vill utge sig för att vara, utan att de är även trångsynta och korkade. Jag undrar om den fördomsfulle borgmästaren är medveten om vilken målgrupp som är ESC största anhängare?

För mina homosexuella vänner är ESC närmast en religion. Det är heligt. Men det kanske är svårt att förklara för någon som fått mantrat "religion är opium för folket" inpräntat med modersmjölken?

Under kommunistregimen i Sovjetunionen avrättades 20 miljoner invånare för sina åsikter.

Det är inte utan att man undrar vad som är mest "satanistiskt": kommunism eller homosexualitet?

Jag är inte mycket till viking, alltså. När jag vaknade imorse och tittade ut var himlen blå och solen sken. Perfekt dag för att parkera sig själv på balkongen med en kopp kaffe, en bok och få lite färg på kinderna.
Tjugo minuter i bikini stod jag ut. Sedan gick jag in och klädde på mig.
Inte alls så varmt som det såg ut...

I år fyller New York 400 år. Det uppmärksammas i tidsskriften Illustrerad Vetenskap Världens Historia (Sveriges längsta titel på en tidning?) med en artikelserie under hela året.
Tidigare har man exempelvis kunnat läsa om hur man byggde Brooklyn Bridge.

I detta nummer (8/2009) är temat Ellis Island. Den lilla ön som i 62 år (mellan 1892-1954) var mottagningsstation för 12 miljoner immigranter. Men det var bara fartygspassagerare i tredje klass som slussades in genom den hårda och ibland förödmjukande kontrollen på ön - övriga resenärer åkte vidare direkt till Manhattan.

Kända personer som emmigrerade till USA under denna period: Irving Berlin, Sigmund Freud, Charlie Chaplin och Albert Einstein.

Jag har oroat mig helt i onödan! Här har jag gått och våndats och oroat mig över att 80-talisterna kommer att stå utan jobb på grund av att de varken kan läsa eller stava (och när de väl gör ett tappert försök så sär skriv er de varenda ord eller skriversammanordsominteskaståtillsammans).

Förra veckan sa ICA Maxi på Eurostop (eller Arlandastad som det numera kallas för det ger en "finare" klang) upp 25 personer. Men de behöll 80-talisterna!
Ger inte det hopp inför framtiden?

Det var kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Camilla Läckberg.
Den första boken jag läste av henne var Predikanten (hennes andra). Jag såg den på Pocketshop när jag var på jakt efter någonting spännande att läsa, läste handlingen på baksidan och tänkte att "det här blir nog bra".
Jag älskade den, kunde inte släppa den ifrån mig och begav mig raskt iväg och köpte bok nummer ett i serien, Isprinsessan. I samma veva släpptes bok nummer tre, Stenhuggaren. Den släppte jag inte förrän jag var klar - tog bara motvilliga raster för toabesök och matintag.

Jag har sett och hört intervjuer med Camilla och följer hennes blogg. Och jag tror att de flesta av oss tänker samma sak: Hur kan denna söta, trevliga, mysiga, charmiga och varma tjej skriva böcker om ond bråd död?! Och dessutom göra det bra!

Hon är en härlig tjej. Just nu kan man på hennes blogg ställa frågor om hennes skrivande. Hur generöst är inte det? Jag har bombarderat henne med frågor som jag har, eftersom det är väldigt spännande att höra en författare själv berätta om sitt skrivande och detta är ju en unik möjlighet.

Hoppas att fler svenska författare följer Camillas generösa exempel.