Maria L

Nästa år har vi ett kronprinsessebröllop i landet.

För mig är detta enormt stort. Det blir på dagen 34 år sedan det senaste kungliga bröllopet hölls på hemmaplan och inte ens jag är så pass gammal att jag kommer ihåg det.
Jag har längtat efter detta i flera år och skrek i kör med kronprinsessan "JA JA JA" när förlovningen tillkännagavs.

Men jag tycker att bevakningen av förlovningen har varit skrämmande sval. Skrämmande! Jag hade förväntat mig att det vid det här laget skulle finnas souvenirer att köpa (som jag längtar efter att få dricka mitt morgonkaffe i muggar med Victoria och Daniel på) och spaltmetrar i tidningarna om förberedelserna (det skulle vara ett sånt skönt avbrejk från alla intrigerna i dokusåporna det rapporteras om) och mer spekulationer om brudklänning, tärnor och möhippor.

Det verkar som att det är jag och Johan T Lindwall som ser mest fram emot detta bröllop av alla landets invånare. Jag känner mig illa till mods över att han och jag har någonting gemensamt. Sorgsen nästan.

Se så fina de är!

En av mina mest förtjusande vänner (kanske den mest förtjusande av dem alla) ska iväg till New York om ett par veckor. Förvisso utan mig, men dit ska hon i alla fall.
Hon bad mig om lite tips inför resan - typ prisvärda ställen, saker man måste se, bra restauranger osv. Självklart är jag villig att dela av mig av detta till henne och satte mig ner och funderade. Tänkte göra en liten "måste"-lista som hon kunde ha med sig. En sån där lista som man kan pricka av, ni vet.
"Så! Nu har jag sett Empire State Building. Check. Nu går jag vidare till Macy´s". Man ser ju så härligt turistig ut också när man springer omkring med papper och penna i högsta hugg.

Fast nu sitter jag här med en miljon idéer! Det kanske vore lättare att göra en lista till henne vad hon inte behöver se och göra i New York?
Ska försöka komma på någonting.

1. Borde inte Henrik Lundqvist i rättvisans namn också bli benämnd som "vacker" när Sigge Eklund är det? Lundqvist är ju så sällsynt vacker att han bara borde få visas vid högtidliga tillfällen.

2. Talar Björn Ranelid inte oförskämt dålig engelska med tanke på hur han ständigt måste framhålla att han talar åtta språk flytande?

3. Vad hände med Carolina Gynnings ögonbryn? David Bowie rakade av sina ögonbryn för sitt alterego Ziggy Stardust. Det var 36 år sedan. Inte snyggt då. Inte snyggt nu.

Jag ska försöka att skriva en novell till en tävling. Jag har till den 15 juni på mig och temat ska vara "sommar". Max 20000 tecken. Det är de direktiven som finns. Sedan är det fria händer.

Noveller är inte min starka sida. Men jag ska göra ett ärligt försök. Man kan ju vinna tio tusen!

Så nu sitter jag här framför datorn och försöker komma på bra idéer. Samtidigt som jag chattar med kompis på msn och mailar med en annan... Tangenterna är igång i alla fall!

Jag har jobbat skift nästan hela mitt yrkessamma liv. Ändå finner jag någonting rogivande över helgerna. Pulsen runtomkring går ner och det känns som man har all tid i världen att bara njuta.
Problemet med mig är att jag vaknar alltid tidigt på mornarna. Oavsett vad det är för dag eller vad jag har gjort kvällen innan. Alltså är jag uppe tidigt även lördag och söndag.

De senaste veckorna har jag haft en något annorlunda sysselsättning dessa tidiga helgmornar. Jag har tittat på ett program på Femman som heter "Biggest loser". Det är vulgärt på alla sätt och vis, men jag kan inte slita blicken och nu är det min helgrutin att se det.

Ett gäng extremt överviktiga amerikaner tävlar på en gård någonstans i USA om vem som procentmässigt kan gå ner mest i vikt. De är väldigt duktiga, för de tappar mellan 3-6 kilo i veckan. Och spänningsmomentet är just när vägningen av deltagarna äger rum.
De har två militanta tränare till sin hjälp och de tränar på en nivå som är helt sanslös.

Men jag blir lite orolig för dem. För de kämpar så hårt mot kilona. Och vad händer sedan? När man går ner så där pass mycket i den hektiska takten som de gör, går man i regel upp allting sedan med moms. Och då är allt hårt arbete de har lagt ner förgäves.

Jag såg aldrig "Robinson" när det började att sändas i TV 1997. Ingen av de följande säsongerna heller. Jag såg ett par avsnitt av det när det visades på TV3 - enkom för Robert Aschbergs skull. Och jag har sett ett par avsnitt nu, när det visas på TV4, med ett halvt öga. Mitt intresse svalnade drastiskt när störtsköna Erik Billing åkte ut.
Det är ett sånt program man egentligen inte behöver titta på. Det är ett "löpsedelsprogram" och man får all information (även av den typen som egentligen inte är relaterat till själva programmet i sig) på nätet och i kvällspressen i spektakulära artiklar med dramatiska rubriker.

Med den bakgrunden så är jag således lite osäker på vad tanken med "Robinson" var från början. Jag misstänker att grundidéen var att det skulle vara ett program där deltagarna fick erfara vad överlevnad på en öde ö innebar och att genom diverse tävlingar kunde visa sin styrka och förmåga att klara av de extrema levnadsförhållandena.

Av det lilla jag har sett nu så är hela grundkonceptet borta. Det är intriger, tjafs och detta ständiga paktbildande. Det är vad hela serien går ut på: Pakter. Som tittare blir detta ytterst ointressant och väldigt enerverande i längden. Spänningen dör självmant.
Deltagarna i denna omgång av "Robinson" verkar dessutom mer intresserade av livet efter ön med kändisfester, bikiniutvik i tidningar och att promota sina egna företag. Det är inte direkt några "överlevare" som tävlar om titeln utan personer som vill ha sina femton minuter i rampljuset och inbjudningar till biopremiärer.

Jag läste att TV4 söker deltagare till en ny säsong. Programmet har alla förutsättningar att bli bra, men jag tror att man måste röra om lite i grytan nu.
Gör om. Gör rätt.

Redan nu vet jag att följande lilla historia går under kategorin "i-landsproblem" och historien är förmodligen inte ens värd att hetsa upp sig över, men just idag är jag på det humöret. Det har jag rätt att vara. Jag sitter som på nålar och väntar på svar om ett jobb, det är lördag och jag har ingen dejt. Då har man all rätt i världen att gnälla av sig lite.

Ok. Nu börjar jag:
Jag beställer alltid böcker som jag vill läsa på nätet. På Adlibris. A D L I B R I S. Jag ger dem gärna gratisreklam och rekommenderar dem gärna till vänner. Leveranserna är snabba, priset är bra mycket lägre än i bokhandeln, det är lätt att söka efter böcker på deras hemsida och man får med jämna mellanrum nyhetsbrev om kommande böcker.
Ok. Nu fortsätter jag:
För några månader (i alla fall ett par veckor) sedan förbeställde jag Marian Keyes nya bok "En förtjusande man" hos dem. Den ska släppas först den 1 juni, men man kan förbeställa så man är säker på att få sitt exemplar på utgivningsdagen. Samtidigt beställde jag flera andra böcker som kommer med samma försändelse. Nu börjar det att närma sig den 1 juni och jag ser mer fram emot mitt bokpaket.
Jag vet att Marian Keyes inte tillhör den litterära eliten, men jag tycker om hennes böcker och det var väldigt länge sedan hon gav ut sin förra. Dessutom är hon Drottningen av Chiclit. Ingen annan kommer i närheten av henne - hur mycket de än försöker. Så låt mig nu få längta efter hennes böcker i fred.

Det är den 23 maj idag. Mitt bokpaket har alltså inte kommit ännu, eftersom utgivningsdatum är den 1 juni.

Döm då av min förvåning när jag för en timme sedan på ICA Fucking Maxi ser denna bok till försäljning. Visserligen 20 kronor dyrare än på Adlibris, men den fanns där. Massor av exemplar. Till försäljning.

Så nu sitter jag här och är lite småsur över att jag inte kunde ha fått mitt förbeställda exemplar samtidigt som ICA Maxi fick sina.
Ska jag påpeka detta för Adlibris eller är det overkill????

Jag kan inte upprepa det tillräckligt många gånger: Alex Schulmans lördagskrönika är helgens höjdpunkt. Helst ska de också läsas i tidningsformatet.
Och vem vet? Om femtio år kanske vi vallfärdar till Gotland för att se hans väderkvarn där han satt och skapade. För han lär fortsätta att överträffa sig själv.
Nu ger han sig även in i konditorivärlden. Med spänning väntar jag på att få avsmaka Schulman-kakan.

Ojojoj.. vilket äventyr det blev. Jag tog med mig kameran för att kunna dokumentera min dag i Spånga (ja, jag vet att man kan fotografera med mobiltelefonen. Jag vet det. Men jag har ingen aning om hur jag får över de bilderna till datorn. Ingen clue alls.).
Men jag blev alldeles exalterad över att jag träffade så många underbara fd kollegor (bland annat den fantastiska Sanna - vackrare än någonsin) att själva fotograferingen föll lite i glömska. Först när intervjuerna var över och jag var på väg hem kom kameran fram.

En tjej som jag känner och har en benägenhet att vara sjukligt svartsjuk, vägrade att skaffa sig en Facebook-sida av den enkla anledningen till att hon trodde att det bidrog till mer otrohet. Hon hade hört om kollegor som fått små söta låtsasgåvor på sina sidor av föredetta partners och att detta i sin tur bidrog till gräl med den nya partnern som naturligtvis kunde se detta.

Själv tycker jag att Facebook - i det här sammanhanget - bara är en syndabock. Folk var väl otrogna redan innan den sajten nådde sitt genombrott?

Problemet är väl egentligen inte vad den nuvarade partner ser, utan vad den inte ser.

Små hälsningar som är publicerade på sidan till allmän beskådan är väl ganska oskyldigt? Även om jag vet att det också används i hämndsyfte.
Det är nog värre med de hälsningar som är osynliga. Via mail och sms.

Jag har haft ganska utmanande och privata mailkonversationer med killar som har flickvänner både på Facebook och vanlig mail. Men det är knappast Facebooks fel att dessa killar kommer med förslag som jag garanterar att flickvännerna inte skulle uppskatta ett dugg. Snarare skulle nog dessa konversationer om de blev avslöjade resultera i en tandläkarräkning på 40 000 kronor.

Men flirtandet över nätet kanske inte alltid är så allvarligt menat heller. Jag misstänker att en del av dessa killar bara är ute efter bekräftesle. Att de fortfarande har Det. Att de fortfarande kan. Att de fortfarande kan snärja flickor kring sitt lillfinger.

Halv tio igår kväll ringde min mobiltelefon. Det var en engelsktalande kvinna som ville att jag skulle komma på en jobbintervju idag för ett flygbolag som jag hade sökt till.
Observera att det var helgdag igår när hon ringde. Halv tio på kvällen.

Hur seriöst känns det? Jag blir alltid skeptisk när flygbolag inte har någon framförhållning.

Deras kontor ligger i ett industriområde i Spånga. Jag har aldrig varit där tidigare. Var tvungen att söka på nätet hur man kommer dit. Det kommer att ta tid kan jag säga. På den restiden kommer jag förmodligen att läsa ut en bok.

Eftersom Linda Rosings graviditet inte berör mig ett dugg - förutom att jag återigen har diskussionen med Chefen om hur han fördelar barn - har jag de senaste dagarna varit djupt försjunken i mysteriet med det döda äldre paret som hittades i Skåne.

Det verkar inte vara ett mord. Utan en gasolycka.

Gasolycka? Händer det verkligen i Sverige fortfarande? Verkar inte det lite misstänksamt i sig?

Två gånger om året rensar jag skoningslöst i klädkammaren. Säljer sådant som jag inte vill ha på mig längre och slänger kläder som är trasiga eller utnötta.

Det är vad jag har ägnat förmiddagen åt. Under tiden man gör detta tänker man ständigt frasen "jag behöver ett liv" och upprepar detta som ett mantra för sig själv om och om igen. Men när det är klart,  när allt är utrensat och de kläderna (och skorna) man ska behålla hänger i fina sorterade rader eller ligger omsorgfullt ihopvika, får man en belåten känsla av välbehag inom sig. En skön känsla.

Ni får kalla mig makaber men känns inte detta som inledningen till en deckare:

En grönsakshandlare i en liten ort i Södra Sverige samlar sin familj och sina vänner för att fira sin 60-årsdag. Sammanlagt ett trettiotal personer äter och dricker gott och har en trevlig kväll. Med på festen är också mannens nyfunna kärlek, en 58-årig lärarinna.
Dagen efter hittats mannen och kvinnan - fortfarande i sina festkläder - döda sida vid sida i lokalen. Det finns inga tecken på yttre våld och allt tyder på att paret dött samtidigt då ingen av dem har larmat ambulans.
En av polisens teorier är att de har blivit förgiftade men vet inte vad som orsakat dödsfallen.

Nu är dessvärre inte detta upptakten till en roman. Det är en verklig historia som utspelar sig just nu. Kanske har jag läst alldeles för många deckare och sett för många avsnitt av CSI, men känns det inte lite märkligt att man inte ens kan hitta orsaken till någons död?
Är det en olyckshändelse eller ett dubbelmord?

Jag har allt annat än gröna fingrar. Växter och jag trivs inte med att dela utrymme. I alla fall inte inomhus. De växter som jag brukar plantera på balkongen över sommaren har mycket bättre överlevnadsodds.
Jag har inga levande blommor inne, förutom när jag köper buketter med tulpaner på våren. Dem älskar jag.

Beviset på att växter trivs bättre en bit ifrån mig är nedan. När jag fick denna krukväxt (jag har inte ens en aning om vad den heter) var den knappa 25 cm hög. Sedan började den att växa så mycket att jag placerade den ute i trapphuset. Och den verkar trivas bra där. Den blir bara större och större. Förra veckan fick jag till och med mamma att ansa den med skoningslösa tag (skulle aldrig våga göra det själv eftersom jag är rädd att ta död på den) för skjälkarna var så många och tunga att de lade sig längst med golvet.

I smyg gillar jag denna växt väldigt mycket. Vi trivs nog med varandra. Fast på lite avstånd.