Maria L

Jag tänker gå på bio i helgen. Ja, det ska jag. Jag ska ta med mig mamma och se Änglar och demoner.

Det lustiga är att jag aldrig kom igenom boken. Det var Dan Browns första, men den släpptes på svenska först efter den kontroversiella Da Vinci-koden.
Jag höll på att lägga ifrån mig Änglar och demoner redan efter första kapitlet då huvudrollsinnehavaren färdas från USAs östkust till Schweiz i något rymdskeppsliknade fordon på bara en timme. Svårt att ta resten av handlingen på allvar efter det.
När jag försökte komma igenom denna bok så låg den förre Påven för döden. Och det var väl i stort det som jag fann intressant med boken eftersom den förklarar hur valet av ny Påve går till.

Men jag ska se filmen i alla fall. Om inte annat för Stellan Skarsgård skull. Han är så härlig! Såg att även han sågade Dan Brown som författare härom dagen i någon tidning.

Jag kan inte riktigt släppa den där storyn i Täby. Inte nog med att upplägget för kursen - som skulle ha hetat Girls & the city - var bisarrt från början. Kursen var dessutom fullbokad.

Då kommer man ju helt osökt in på vad det är för föräldrar dessa små flickor har. Visserligen är Täby en "fin" kommun med ganska täta invånare som kanske har råd att sedan finasiera dessa flickors kommande shoppingbehov. Men borde man inte som förälder vilja ge sina barn någonting mer meningsfullt än att lära sig att shoppa och dricka caffelatte?

Eller är det så att föräldrar idag hellre ser sina döttrar växa upp som små minatyrer av Carrie Bradshaw som ägnar sina dagar åt att ränna i exklusiva butiker än att lära dem väsentligheter? Som att kunna läsa, räkna, vara självständiga, tänka och ifrågasätta?

Att vara förälder är onekligen ett ansvar alla inte kan hantera.

Vem är det nu då? Gud, vad jag hatar när kvällspressen blurrar bilder på det här sättet! Jag kan ju aldrig lista ut vem det är!
Ge mig en ledtråd. Annars kommer jag att gå och fundera resten av kvällen.

I min envisa kamp för att minska elförbrukningen i mitt hem (av rent ekonomiska skäl - el är dyrare än Botox) så har jag under veckan hittat ännu en sak som drar el helt i onödan.
Mikrovågsugnen.
Varför är den elsladden inkopplad i väggen hela tiden? Jag använder ju den kanske två minuter om dagen. Jösses, så onödigt att alltid ha den på standby!
Lite arg på mig själv att jag inte tänkt på detta tidigare. Skämmes, på mig!

Jag har varit på en jobbintervju idag på förmiddagen. Jag tror att det gick ganska bra. Men det är inget drömjobb - bara någonting att ha att göra under tiden jag hittar någonting annat.

Hemsk inställning va? Får man känna så när man "bara borde vara glad om man fick ett jobb"?

Jag är alldeles för gammal för att kunna känna så. Jag kan inte längre göra vad som helst för pengar. Jag måste trivas med det jag ska jobba med.

Det är väl inte för mycket begärt? Eller?

Jag har varit riktigt produktiv idag. Börjat med en ny bok - Nattfåk av Johan Theorin (hans förra var väldigt bra, så jag har höga förhoppningar även på denna). Tränat. Tungt benpass med spinning som avslutning. Kopierat arbetsbetyg inför intervjun imorgon. Och skrivit ett argt - men behärskat - mail till Arbetsförmedlingen.

Som vi kommer att njuta när vindarna vänder och det blir en strålande högkonjunktur igen! Då kommer byråkratin att gå i graven - förhoppningsvis för gott. Och det kommer att glädja mig något oerhört. För vi är många som kommer att ge igen då. Trust me.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Jag måste skriva ett par rader om det seminarium jag var på igår.

När man är ansluten till Trygghetsrådet (TRR) så blir man med jämna mellanrum inbjuden på diverse föreläsningar av olika slag. Vilket är enormt trevligt! Jag var och lyssnade på Tomas Gustavsson (OS-medaljör i skridskor på 80-talet) i februari och var alldeles till mig när jag gick därifrån. Så jordnära och inspirerande kille.

Jag var mycket nöjd med den föreläsningen eftersom jag verkligen kunde ta med mig någonting därifrån, och därför blev jag så glad när jag för några veckor sedan blev inbjuden av TRR att lyssna på Susanne Pettersson (någon som vet vem det är? Inte? Tydligen är hon någon form av coach och konsult och har skrivit några böcker om hur man "når sina mål". Oroa er inte - jag hade inte heller hört talas om henne innan). Temat skulle vara "Motivation i lågkonjunktur".

Ja, men vem kan inte behöva det? Med alla negativa influenser vi får i oss från alla håll och kanter just nu, men varsel, uppsägningar, a-kassor som inte kan betala ut pengar och AF som har så mycket att göra att de irrar omkring som höns.

Jag såg mycket fram emot denna tillställning och satte mig längst fram - på första raden - på biografen Rigoletto. Bredvid mig på min vänstra sida hade jag en Rödstrumpa (= kvinna i 45-årsåldern, med märklig klädsmak och militant motståndare till såväl make-up som hårfärgningsmedel) och på min högra sida hade jag en 63-årig dam med skön humor.
Orsaken till att jag vet denna kvinnas ålder var att vi under föreläsningen var tvungna att säkert hundra gånger analysera och diskutera påståenden Susanne Pettersson gav med vår närmsta granne. Valet föll då lätt på den 63-åriga damen eftersom jag och Rödstrumpan föraktade varann från första ögonkastet.

Seminariet inleddes med att vi skulle stå upp, vrida oss till höger och massera axlarna på den som stod framför oss. På fullt allvar. Jag hittar inte på detta! Sedan skulle vi vända på oss ett halvt varv och göra samma sak med personen till vänster. Rödstrumpan tyckte detta var vansinnigt roligt och nyskapande, medans jag och den 63-åriga damen febrilt letade efter närmsta nödutgång att fly igenom.

Sedan skulle vi få se två små filmer (som sedan naturligtvis skulle analyseras och diskuteras) om sagolika framgångar. Den ene var om en norsk skridskoåkare som tog OS-guld på hemmaplan i Lillehammer 1994 efter att ha legat på sjukhus i tio månader och den andra filmen var om.... Susan Boyle.
Jag trodde att detta var ett skämt, eftersom det är så uppenbart att klippet ifrån den engelska talangtävlingen är så fruktansvärt arrangerad, vilket jag också sa till Rödstrumpan. Hon blev skittvär eftersom Susan Boyle är formodligen hennes bevis på att fula människor kan lyckas de med (och därför gav henne en förhoppning om framtida anställning så småningom), och där skar det sig mellan mig och henne för resten av dagen.

För att sammanfatta hela föreläsningen, gick den ut på en enda sak:
Att om vi tänkte som OS-medaljörer så skulle vi bli framgångsrika. För alla exempel Susanne Pettersson drog fram efter den arma Boyle var bara elitidrottare.

Jag kände med den 63-åriga damen på min högra sida. Här sitter hon som nybliven arbetslös och har två år kvar till pension. Hon har inga ambitioner alls att tänka som en elitidrottare för att "nå sina mål". Hon såg lite missplacerad ut emellanåt och skruvade på sig lite generat flera gånger. För att sympatisera gjorde jag det med. Jag gillade damen jättemycket och vi hann ju att samtala en hel del med varann under de knappa två timmar som spektaklet pågick.

Den 63-åriga damen och jag gjorde sedan sällskap till tunnelbanan och under tiden lovordade vi Tomas Gustavsson istället (hon hade också varit och lyssnat på honom) och hånade alla löjliga "övningar" vi tvingats göra under eftermiddagen. Och ingen av oss kunde begripa varför föreläsningen vi just lyssnat och kämpat oss igenom hade fått namnet "Motivation i lågkonjunktur".

När vi skildes åt tänkte jag bara en tanke: En sån där cool tant vill jag också bli så småningom!

Bea Arthur. Den coolaste tanten av dem alla.

Jag har en deadline tills på torsdag. Inte en deadline av det roliga slaget (typ en bok - vad skojigt det skulle vara) utan då ska jag lämna in en skriftlig redogörelse till Arbetsförmedlingen om varför jag inte vill/kan söka en tjänst i Arvidsjaur (har fortfarande inte kollat upp vart det ligger exakt men jag är säker på att det är en bra jävla bit härifrån).

Så nu sitter jag och funderar på formuleringar. Någonting borde jag ju kunna använda ifrån Skrivarkursen, tänkte jag. Men samtidigt är det svårt att få vänstervridna byråkrater (jo, men han var ju så stolt över sin politiska läggning den envise lille mannen på AF) att ens vilja förstå.

Undrar om en del människor är födda till paragrafryttare utan förmågan att vidga sina vyer, eller om de blir så med tiden?

När Polarpriset instiftades var det meningen att det skulle vara musikens motsvarighet till Nobelpriset. Och på sätt och vis är det väl det. Väldigt prestigefullt.

Årets Polarpris tilldelas i år Peter Gabriel. Bra val. Verkligen.

Men jag kan bara inte hjälpa att undra över varför David Bowie aldrig har fått det?

Jo, jag vet. Hans stora och minnesvärda era var på 70-talet, men man kan inte ta ifrån honom det faktum att han ändrade rockmusiken. Paul McCartney har ju också fått Polarpriset och han har inte lyckats med någonting sedan Beatles splittrades 1970.

Så nog borde väl Bowie också få ett hedersvärt pris för lång och trogen tjänst?
Han skrev ju trots allt Life on Mars, god damn it!

Jag läste klart Julie Burchills biografi/krönika/hyllning till prinsessan Diana igår. Boken skrevs bara ett år efter prinsessans tragiska död, och därför är tonen i boken ganska infekterad. Det är inte bara den engelska kungafamiljen som skoningslöst och rått kritiseras - hela den engelska överklassen får sig en slänga av sleven.
Emellanåt häpnar man åt de elaka beskrivningarna. Prins Charles kallas bland annat för "känslomässigt autistisk" och självaste drottningen beskrivs av Burchill som en "bakslug skata" (för att nämna några av de föga smickrande beskrivningarna författarinnan utan hämningar fyller boken med).
Med all rätt förmodligen.
Burchill har skrivit en ärlig och subjektiv hyllning till Folkets prinsessa, och man tvivlar inte en sekund över vilken sida hon valde i 1900-talets mest övervakade såpopera.

Man minns alla tidningsrubriker när man läser boken. Bilden av den ensamma, bedragna och vackra prinsessan som vi kom att älska så mycket.

Som barn läser vi sagor om prinsen och prinsessan som gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar. Dianas liv blev snarare tvärtom.
Den oönskade blyga överklassflickan som döptes efter jaktgudinnan, blev världens mest fotograferade och övervakade kvinna och som slutligen - ironiskt nog - jagades till döds.

Burchill bär mycket bra fram i boken orsakerna till varför vi kom att älska, beundra och fascineras av Diana så mycket. Att hon var så "vanlig" men ändå så unik i sitt slag.

Jag saknar henne fortfarande. Världen var så mycket vackrare när hon fanns med i den.

Nu måste jag på allvar göra en grundläggande analys om vad jag - och mitt utseende - utstrålar för signaler.

Idag på t-centralen sprang en man med kraftig brytning i kapp mig - ja, han sprang i kapp mig - och började att ställa en massa frågor. För att förtydliga detta ytterligare så var detta en total främling för mig.
"Vart har jag sett dig förut?", "Vilka ställen brukar du gå ut på?", "Vad jobbar du med?", "Vart bor du?" och slutligen: "Har du tid att ta en fika nu?".

Återigen, jag hade aldrig tidigare sett denna människa förut. Någonsin.

Jag är av naturen väldigt reserverad och har stor integritet och när en fullkomlig främling ställer ganska närgångna och påträngande frågor intar jag omgående försvars- och stridsställning.
Jag blir rent utsagt ganska otrevlig. Och skoningslöst avvisande.

Nej, jag blev inte smickrad. Inte ett dugg. För mig är det helt obegripligt hur man kan springa i kapp en total främling och komma med billiga raggningsfraser. Det är rent motbjudande.
Jag finner det rent kränkande. Vad är det med mig som utstrålar att det känns ok för någon som aldrig har träffat mig tidigare att på ett ganska ocharmigt och plumpt sätt tro att jag är tillgänglig? Står det "desperat" i min panna? Eller är det möjligtvis så att jag har någon osynlig idiot-magnet som gör att dessa spån dras till mig?

Jag måste analysera detta nu. För nu är jag less.

Prio ett idag: Att läsa klart Julie Burchills krönika om prinsessan Diana. Pendeltåg = mycket tid för läsning.



En latte på Waynes innan seminarium på Rigoletto (det skulle vara gala-premiär senare på kvällen där av "Änglar och demoner" - det hade jag hellre gått på).



Seminarium i frikyrkoanda med Susanne Pettersson, som på bräkig skånska propagerade om att "tänker man som en elitidrottsman så blir man framgångsrik".
Jag betvivlar att Annika Sörenstam någonsin under sin karriär har fått brottats med byråkrati på det sättet som vi 700 i publiken fått göra. Dessutom skulle vi ungefär hundra gånger under de knappa två timmarna sitta och diskutera och analysera och massera personen bredvid oss.
Jag höll på att gå efter fem minuter.

Som person är jag väldigt handlingskraftig. Jag tar tag i saker och gör omsorgsfullt små "to do"-listor som jag stolt bockar av.
Men vissa saker får jag aldrig ändan ur vagnen att göra. Trots att dem knappast är tidskrävande eller speciellt avancerade.

I helgen blockade jag äntligen min hemtelefon från försäljare. De gör mig vansinnig. På riktigt.

Man måste blocka telefonen i två steg på Nix. Varför förstår jag inte riktigt, men så är det i alla fall. Och nu är det gjort. Kan inte begripa att jag inte har gjort det tidigare.

Av en händelse tittade jag igenom almanackan som hastigast igår. Den är ju inte fulltäcknad nu för tiden. Och jag såg att jag var uppbokad på ett seminarium i eftermiddag, inbjuden av Trygghetsrådet.

Motivation i lågkonjunktur, var temat.

Jepp. Det kan jag behöva.

Man vinner inte ett silver - man förlorar ett guld.

Därför kanske brons-medaljen känns som ett litet plåster på såren. Och inger höga förhoppningar inför OS i Vancouver om knappt ett år.

Det är riksdagsval nästa höst. Och redan nu går Sossarna ut med någonting som förmodligen kan bidra till det mest spännande valet i mannaminne:

Lägg ner Arbetsförmedlingen och skapa en kompetensförmedling istället.

Det är troligtvis den bästa idéen de någonsin haft. Dessutom föreslår de att man ska kunna studera mitt i arbetslivet utan att behöva ta studielån.

Om detta är ett förslag som är möjligt att genomföra är tveksamt. I synnerhet i den rådande ekonomiska krisen. Men det är en smart offensiv nu när Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och diverse fackliga föreningar har bevisat att de inte kan hantera en lågkonjunktur.

Med spänning väntar jag på borgarnas försvar i boxplay.

Jag hade planerat denna söndag in i minsta detalj.

Jag skulle sova fram till klockan nio och dricka mitt morgonkaffe framför Nyhetsmorgon. Sedan skulle jag ge mig ut på en lång promenad i det underbara vädret. Äta en rejäl frukost ute på balkongen. Sitta därute i ett par timmar och få lite färg, samtidigt som jag läste några kapitel ur boken jag håller på med och dekorerade hela balkongen med svenska flaggor. Ett styrkepass på gymmet skulle jag hinna med, innan jag åkte hem och förberedde en god middag - någonting extra skulle jag tillaga idag. Lägga ner lite mer tid än vanligt på matlagningen. Till efterrätt skulle jag göra en rabarberpaj som jag sedan skulle avnjuta framför finalen i hockey-VM. Som Sverige naturligtvis skulle vinna. Och så skulle jag somna med ett leende på läpparna.

Antiklimax.

Jag vaknade halv fem imorse och kunde inte somna om. Vädret under hela dagen har varit väldigt, väldigt växlande. Ena minuten sken solen, andra minuten stod det som spön i backen. En bronsmatch känns föga upphetsande och humöret har inte alls varit på topp. Istället för ett pass på gymmet, blev det storstädning hemma. Och jag har ingen som helst lust att ställa mig vid spisen (detta är ofta ett tecken på att jag är på dåligt humör, eftersom jag vanligtvis älskar den platsen och på så sätt kastar feminismen hundra år bakåt i tiden).

Idag hade varit en perfekt dag för pizza. Tröstmat. Inte ugnsbakad lax med fullkornsris och ångskokt broccoli som nu står på menyn.

Ska överlägga med mig själv nu om menyn ska ändras.

Dokusåpor har aldrig tilltalat mig. Tvärtom kan jag vrida mig lite generat i soffan de gånger jag har sett någon. Hur okända människor (och i vissa dokusåpor: b-kändisar) gör allt möjligt för att få sina femton minuter i rampljuset. Och alla dessa intriger och pakter och skitsnack och löpsedlar.

Det finns dock en dokusåpa som jag verkligen tycker om: Project Runway. Mest kanske på grund av att den inte är svensk, så jag slipper bli bemött av spektakulära löpsedlar dagen efter en utröstning. Men också på grund av att deltagarna i programmet faktiskt gör någonting. Och de blir inte utröstade av andra deltagare utan av en jury som dömer deras kreationer.

Visst känns det lite som att dokusåporna spelat ut sin roll nu? Personligen längtar jag efter någonting annat. Eller snarare en revival.

Jag skulle vilja se en sitcom med fräna och kvicka kommentarer. I stil med Vänner, Pantertanter, Fraiser och Skål. Eller en klassisk såpa med påhittade intriger och maktkamp som Falcon Crest.

Jo, jag vet att svenska kanaler är väldigt generösa med att reprisera dessa program. Nästan till den punkten då man inte finner dem intressanta eller roliga längre.

Men hur roligt vore det inte med någonting nytt?

Den här lågkonjunkturen vi befinner oss i kommer förmodligen att bidra med en positiv sak: Det kommer att bli slutet för Det Byråkratiska Sverige.
Jag tror att majoriteten av oss har lessnat nu. Det räcker.

I skamvrån idag ställer jag Arbetsförmedlingen. Igen.
Jag kan förstå att det inte är så jäkla roligt att försöka förmedla arbeten till människor som har mer utbildning och mer arbetslivserfarenhet än dem själva. Självklart kan det inte vara roligt. Men det ger inte handläggarna rätten att låta sin bitterhet gå ut över de som har blivit av med jobben.

Vad är egentligen ett godkänt skäl att dra in någons a-kassa?

När en kvinna får sin ersättning indragen för att hon ska gå på sin mammas begravning är måttet rågat. Skämmes, Arbetsförmedlingen! Det är tillräckligt jobbigt att förlora en förälder, man behöver inte bli straffad ekonomiskt för det också.

När högkonjunkturen sedan kommer, så är det ni som är nere i skiten. Tänk på det.