Maria L

Det var med en djup suck som jag imorse tog en titt på termometern och konstaterade att den visade på läskiga -7. Minus sju! För det är ju lördag, och på lördagar måste jag ta mig till en affär för att inhandla Aftonbladet så jag kan läsa Alex Schulmans krönika.
Nu blev det faktiskt inte fullt så farligt som jag hade förväntat mig. För jag drog mig in i det sista att promenera ner till ICA, ca sju minuter hemifrån (måste gå hela vägen dit, eftersom Preem två minuter härifrån bommade igen för ett par månader sedan). När jag äntligen behagade att kliva utanför porten med hela munderingen av fuskpäls, halsduk, mössa, vantar och vinterboots så hade ju solen värmt upp ganska bra. Och jag blev istället svettig när jag rände runt i den lilla ICA-butiken och försökte påminna mig vad det var jag skulle handla. Hellre det dock än att frysa...

På lördagar denna årstid bänkar sig nästan hela Sveriges befolkning framför Melodifestivalen. Inte jag. Jag gick istället in och hyrde en film till kvällen: "The Dark Knight". Ligger ganska mycket efter i mitt filmtittande, för det var ju ett tag sedan denna film kom ut. Men jag tänkte att det var ett bra val med tanke på att Heath Ledger faktiskt postumt är nominerad till en Oscar, och den galan hålls natten till måndag.

Lördagkväll. Film och laktritsnappar. Världens "bästa" preventivmedel.

Nej. Detta är ren och skär överlevnad.
Jag ränner runt lägenheten som en galning på kvällarna och tänder alla möjliga ljus jag kan hitta, har överdrivet oerotiska myskläder (inkluderat tjocka sockor) och täcke på mig. Eller så tappar jag upp ett skållande hett bad.
Nu vill jag ha vår. Var less på vintern redan i november.

Majoriteten av de män som passerat och gjort tillfälliga inhopp i mitt liv, har föga smickrande smeknamn: Analvårtan, Kapten Trassel, Mr Big och Hin Håle. De har vissa gemensamma personlighetsdrag (vissa av dem är till och med släkt), och samtliga kan titulera sig som "bekräftelsehoror". Män med enorma egon, som suktar efter att bli avgudade och bekräftade för sin "manlighet". Som måste ha sitt behov av uppmärksamhet mättat till varje pris. Och det konstant.
De är "Jägare". Som jagar sitt byte, fångar det och sedan spottar ut och går vidare till nästa villebråd. Som sadistiskt njuter av den smärta de åstakommit.

Jag kan aldrig förneka att en del av dem har gett mig ärr som aldrig riktigt kommer att läka. Men samtidigt har just dessa män givit mig en solid grund till mina böcker. För man kan inte annat än att häpna över deras uppfinnelserikedom i konsten att förföra, ljuga och komma undan. Denna typ av män slutar aldrig att fascinera mig.

Visserligen kör de med samma repliker på flera tjejer samtidigt, men jag blir ändå alldeles stum av beundran för en del av dessa beräknande och omsorgsfullt valda ord. Som helst levereras via mess eller mail. Så man kan spara dem och läsa dem om och om och om igen.... Och tro att man är den där "speciella" tjejen som kommer att vara den som får dem att ändra sig.
För man vet att de är arslen. Det är bara det att man inte tror att dessa män skulle behandla en själv som de har behandlat alla andra tjejer. Man är ju Den Utvalda.

Min drömpris är raka motsatsen. Han är som O´Malley i "Grey´s anatomy", Ross i "Vänner" eller som Stig-Helmer. De är påhittade figurer i tv-serier och filmer. För en sådan man har jag aldrig sprungit på i verkligheten i hela mitt liv.