Maria L

Jag kan garantera att samtliga inne i den utsålda biosalongen redan hade läst Män som hatar kvinnor. Alla visste vad som skulle hända. Mycket av spänningen låg för oss i hur de lyckats göra en långfilm á 2 timmar och 20 minuter av denna tegelstenstjocka roman.
Vi fasade alla för Våldtäcktscenen. Som är så brutalt beskriven i boken. Och som blev så brutalt äcklig även på vita duken.
Hämnden fungerade också på film. När offret våldtar sin förövare tillbaka, och tatuerar in på hans bröst: "Jag är ett sadistiskt svin och en våldtäktsman".

Hämnd är en stark drivkraft.

Dagens, månadens, decenniets filmpremiär är Män som hatar kvinnor. Sällan har väl en svensk film fått så mycket uppmärksamhet som denna.
Men titeln är missvisande. Huvudpersonen, Mikael Blomkvist, är allt annat än kvinnohatare. I stort sett så knullar han sig igenom alla tre böckerna. Vilket Mikael Nykvist - som porträtterar Blomkvist i filmerna - ständigt påpekar:

"Hö hö.... om vi hade tagit med alla samlag i filmerna som finns i böckerna så hade det blivit som en dansk gladporrfilm... hö hö".

Lite småkul första gången han sa det. Men han säger det i varje intervju han gör. Och med den uppståndelse som denna film orsakat så är det många. Nu har Nykvist vräkt ur sig denna replik så många gånger att jag börjar fundera på om han inte följer ett manus här med. Eller har människan verkligen så dålig fantasi?

Stieg Larssons triologi om Blomkvist och Lisbeth Salander, skapade i sig själv stor uppmärksamhet när de kom. För författaren själv gick ju så tragiskt bort innan de hann att ges ut. Jag stod emot ganska länge innan jag började med första boken, eftersom jag var rädd att de var kraftigt överskattade på grund av detta faktum.
Och första halvan av boken Män som hatar kvinnor är väldigt seg. Men sedan kan man inte släppa den ifrån sig. Jag läste bok nummer två och tre omedelbart efteråt. Nonstop. Gjorde små pauser för att äta.

När jag läst sista meningen i tredje boken kände jag bara sorg. För det blir inga fler böcker. Det är slut.

Jag hade ingen aning om vem Stieg Larsson var när han var i livet. För allmänheten blev han känd först efter sin död. Men denne man lyckades skapa en helt unik fiktiv hjältinna, Lisbeth Salander. Hon är stört omöjlig att identifiera sig med. Hon lider av ett socialt handikapp, har tatueringar och piercingar över hela kroppen och är en gudabenådad hacker. Förmodligen inte den typ av tjej vi skulle bjuda in till våra hem.
Men hon gör det där som tjejerna i "Sex & the City" aldrig skulle klara av: Hon reder sig själv. Och hon skiter fullständigt i att lägga pengar på Manolo Blahnik-pjuck.

Mina medsystrar: Det är Lisbeth Salander vi ska ha som förebild.

Jag tror att Stieg Larsson älskade kvinnor. Och jag hoppas att de tar väl hand om honom i himlen.

Ett omtänksamt råd till kronprinsessans framtida gemål:

STAY AWAY FROM THAT MAN!

Jag hade inte tid att börja följa serien Lost när den startade i svensk TV. Har egentligen inte sörjt det så mycket. Men nu visar TV4 repriser av denna serie på nätterna - runt fyra - då jag vaknar och zappar runt för att försöka somna om.
Av Wikipedia (tack igen) har jag förstått att jag har hamnat mitt i säsong 3. Och jag förstår ingenting. Men jag är helt fängslad.
Så jag skrev till penpal Cajsa och bad henne uppdatera mig. Ska jag köpa boxarna? Är det en bra investering?

Mest orolig är jag över att även denna serie till slut spårar ur (risken är ju stor med tanke på handlingen). Som min favvo-serie Grey´s Anatomy har gjort. Sörjer detta så mycket. Manusförfattarna har tydligen fattat tycke för illegala substanser och skrivit in att Izzie inte bara ser och pratar med sin döde fästman - hon har även passionerat sex med honom. De håller på att förlora mig.

Dagens tips: Börja aldrig att knarka. Det blir aldrig bra tv.

Den 9 mars fyller jag år. Det gör tydligen den kontroversiella dockan Barbie också. Fast hon blir 50 år. Det blir inte jag. Men jag tycker att det finns en härlig ironi i att vi delar födelsedag.

Har precis läst en artikel om denna dockas historia. 1998 hade hon sålts i över en miljard exemplar. Det mest intressanta är dock detta:
Enligt beräkningar som gjorts, skulle Barbie, om hon var 180 cm lång, väga 39 kg och ha ett BMI (Body Mass Index) på 11 (normalviktiga kvinnor ska ha ett BMI på 19-24).

Behöver jag tillägga att mitt BMI inte ligger på 11?

Jag har hunnit med mycket idag. Faktiskt.
En jobbintervju, köpt biobiljetter till Män som hatar kvinnor (fick stå i kö i tjugo minuter för det är sportlov och då ska alla ungar på bio istället för att ägna sig åt fysiska aktiviteter. Fick platser näst längst bak! ) och tränat.
Två glädjande saker kom med posten idag:
1. Livstecken från a-kassan. De beviljar min ersättning (tror jag det, med tanke på den förmögenhet jag har betalat till dem varje månad).
2. Månadens nummer av Allt om Historia. Den läser jag igenom med samma andakt som andra kvinnor läser Elle eller Vouge.

Massor av roliga saker att läsa denna gång: Barbie fyller 50 år, Dalai Lama, Vikingarna (våra förfäder - inte dansbandet) och Kärleksskandalen i brittiska kungahuset (de har inte flyt när det gäller kärlek alltså). Ska gotta mig i detta nummer efter en lång dusch (har fått blandaren utbytt idag, så nu tjuter det inte som en sirén längre när man sätter på kranen) och middag. Kyckling i pestosås med fullkornspasta. Nigella skulle vara stolt om hon visste hur mycket omtanke och kärlek jag lägger ner på min matlagning.

Jag funderar på att klippa lugg. Hur känns det?

Det finns vissa saker jag aldrig förlåter. Som jag inte vill förlåta. Jag har en lista på detta:

1. När någon ger mig The Silent Treatment.

2. När någon ljuger för mig.

3. När någon sviker mitt förtroende.

4. När någon behandlar mig som förståndshandikappad.

5. När någon gör sig rolig på min bekostnad.

Gör man någonting av ovanstående fem punkter så har man förlorat mig för evigt. You´ll never see me again - no matter what you do.

På Expressen har man en "hovreporter" vid namn Johan T Lindwall. Han vet allt om kungafamiljen. Vad de säger, vad de gör, vad de planerar. Och deklarerar alltid i sina artiklar: "Jag vet att Victoria...", "Redan då visste jag...", "Hennes vänner har sagt till mig....".
Precis som om denne Lindwall är någon form av rådgivare till hela familjen och nära vän. Föga troligt att någon i kungafamiljen skulle ringa upp en skvallerjournalist för att berätta om sina förehavanden.

Vid årskiftet skrev Lindwall att det varken skulle bli förlovning eller bröllop i år, utan först 2010. HAHAHA! skrockade jag skadeglädjande igår när förlovningen blev officiell. Du hade FEL!
Vad tror ni att detta självgoda äckel utan självinsikt skrivit på nätbildagan? Jo: Jag hade rätt! Jag visste det! Jag sa ju redan....
Att han sedan siat fel om förlovningen stod inte ett ord, eller att han - liksom resten av mediakåren igår - blev rejält tagen på sängen.

Johan T Lindwall är Dagens Ringmuskel.
Och Expressen borde väl betala ut så pass mycket lön till honom så att han har råd att köpa schampoo??

Jag vill slå ett slag för Minimjölken.
När jag var barn drack man alltid mjölk till maten, och jag hatade det. Har aldrig tyckt om smaken. I vuxen ålder har jag aldrig druckit ett enda glas mjölk. I en Latte går det naturligtvis bra - det är själva mjölksmaken jag inte klarar av.
Därför blev jag glatt överraskad när Minimjölken introducerades på marknaden för drygt ett decennium sedan. I know, det smakar vatten men jag inbillar mig att jag ändå får i mig en del kalcium och den avskyvärda havregrynsgröten som jag tvingar i mig på mornarna blir lättare att svälja. För att inte tala om proteindrinkarna (blandar man proteinpulver med vatten, så får man hålla för näsan när man sväljer den så man inte ska känna vad det smakar - annars får man blandningen på återseende illa kvickt).

Men nu befarar jag att Minimjölken har gjort sitt på marknaden. Kanske är det bara jag som köper denna vara? Den är enormt svår att få tag på numera - den finns inte ens alltid på stormarknaderna. Det knäcker mig.


Dagens tips: TANDTRÅD.
Använd alltid tandtråd när ni har borstat tänderna. You´ll thank me!

Jag avundas amerikanerna för deras patriotism. En amerikan är stolt över sitt land, firar sin nationaldag med pompa och ståt, sjunger sin nationalsång med högra handen mot hjärtat. Den amerikanska flaggan finns synlig i fönster, på brandbilar och på polisernas uniformer.

Kronprinsessan har inte hunnit att vara förlovad i ett dygn, förrän mina landsmän börjar att gnälla. På hur dyrt bröllopet kommer att bli och vilket tjat det är i medierna. Det slår aldrig icke-royalister att vi andra kanske är jätteless på att varje dag behöva se rubriker om den förbannade Melodifestivalen, sopan Petra Mede (som bara måste ha legat med någon höjdare på SVT för att få uppdraget att leda detta spektakel), få Laila Bagges röv rakt i ansiktet och denna ständiga negativa bevakning om den globala krisen.

Kan det möjligtvis vara så att den svenska avundsjukan är så djupt rotade i vår folksjäl att vi inte kan glädjas åt andra?

Eloge till hela kungafamiljen som orkar representera detta missunnsamma folk!

Åh, hon såg så lycklig ut där hon satt på soffan i prinsessan Sibyllas våning och tog emot pressen. Med tindrande ögon. Hon fick den hon älskade.
Och kärleken har gjort henne gott. Det strålar genuin lycka om henne nu. Så långt ifrån den olyckliga prinsessa som för tolv år sedan var ett utmärglat skelett. Kärleken helar.

Lyckan i kronprinsessans ansikte får min vidskeplighet att försvinna. Den 24 februari var även förlovningsdagen för prins Charles och lady Diana Spencer.
Det blir bättre den här gången.

Daniel Wesling får titeln Prins Daniel, hertig av Västergötland.

Icke-royalister: Detta bröllop kommer att kosta oss tiotals miljoner av våra skattepengar. Man beräknar att bröllopet kommer att DRA IN 2,5 MILJARDER till den svenska statskassan. Jag är inget matematiskt geni, men.... You do the math!
Är det möjligen så att det är vår kronprinsessa med gemål som kommer att ta oss ur krisen?

Detta är som julafton för mig! Klockan fem idag ska kronprinsessan och Daniel möta pressen. Jag vill dekorera hela lägenheten med svenska flaggan och dricka champagne!

Just nu pågår en konselj på Kungliga Slottet i Stockholm. Knappast ett ord som man använder till vardags, men nu är det på alla löpsedlar och i tv´s extra nyhetsutsändningar.
Kort sammanfattat så betyder det ungefär "sammanträde" eller "överläggning" mellan kung och regering. Tack Wikipedia!

Konselj blir Dagens ord.

Sätter man ut en status på Facebook som lyder: "ÄNTLIGEN!! FÖRLOVNING!! HALLELUJAH!!", låter reaktionerna inte vänta på sig.
Först att höra av sig var min fd kollega, vän och förebild Martin, som tydligen inte alls uppdaterat sig på morgonen bland nyhetsflödet om att denna förlovning gällde vår kronprinsessa och inte mig.
Ja, Martin. Jag vet att det skulle vara sensationellt om jag förlovade mig. Rub it in, bara.

Sällan har jag träffat människor med Martins unika karisma och utstrålning. Från den första stunden jag träffade honom, så häpnade jag över hans förmåga att sprida positiv energi runt omkring sig. Jag blir alltid glad när jag ser Martin. Han är mitt Prozac-piller.

Denne man är också begåvad med en humor som får de flesta av våra samtida komiker att blekna. Jag kan skratta hysteriskt åt honom.
Som när Martin skulle presentera mig för sin nyeximinerade besättning: "Och Maria har vi anställt för att höja medelåldern i kabinen!". Jag ler fortfarande åt det minnet, och i synnerhet åt minen på de nya, unga flygvärdinnorna som inte visste vart de skulle ta vägen. Det är humor. Det är Martin.
Välsigne honom!

Jag har inte varit så här exalterad sedan Tre Kronor tog OS-guld i Turin 2006! Nu är det ett faktum. Nu är det verklighet.
Kronprisessan förlovar sig!

Väntan har varit lång, och ändå är tillfället förvånande. Att tillkännage en förlovning i ekonomiska kristider. Visserligen säger obekräftade uppgifter att själva bröllopet inte kommer att äga rum förrän till nästa försommar, och förhoppningsvis har vindarna vänt tills dess. Kungafamiljens utgifter har ju en tendens att väcka ont blod och detta kommer att kosta. Men visst är det underbart med lite glada nyheter i all bedrövelse?
Icke-royalister: Tänk så mycket PR detta bröllop kommer att göra för lilla Sverige. Tänk på alla intäkter från alla nyfikna turister som kommer att strömma till huvudstaden nu. Detta bröllop höjer vår snabbt sjunkande BNP!

Gud välsigne kronprinsessan Victoria och Daniel!

Jag har jättesvårt att anpassa mig till dagens sätt att kommunicera. Via mess och mail.
Don´t get me wrong, det är väldigt trevligt att få små korta mess emellanåt men jag klarar inte av att kommunicera på det sättet. Det är för mig helt obegripligt.

Min ovilja till detta moderna sätt att föra en konversation på har naturligtvis fler än en grund.

För ett par år sedan blev jag ivrigt uppvaktad genom mail och mess av en kille - låt oss kalla honom HH. Vi jobbade tillsammans, eller åtminstone i samma lokaler. Han var en sån där kille som alla varnade för. Och till en början lyssnade jag omsorgsfullt på alla dessa varningar, kunde faktiskt se varningssignalerna själv och höll denna pojke på ett betryggande avstånd.
Våra arbetsuppgifter var så tråkiga så det var väl egentligen inte så konstigt att vi försökte att liva upp vardagen med att "lära känna varandra" via mail. Och vilka mail denna kille kunde författa! Jag kunde slå på datorn på morgonen och få ett mail av honom i ansiktet där det stod: "Du är en anledning till att jag går upp på morgonen".
Och på helgerna kunde jag få tio sms om dagen som innehöll meningar som: "Du är en helt underbar människa".

Detta pågick under ett och ett halvt års tid. Olyckskorparna fortsatte att kraxa ur sig sina varningar, och trots att jag vid flera tillfällen fått fysiska bevis på att jag inte var den enda - varken på kontoret eller på hans fritid - som blev uppvaktad på detta sätt, så kunde jag inte förstå att han kunde lägga ner så mycket energi på mig såvida han inte var intresserad av mig.
Vi levde ju ett helt liv tillsammans via mail och mess. Vi skrattade, älskade, bråkade, planerade. Och självklart under hela denna period umgicks han fysiskt med andra. Många andra.

Jag tror att jag hade en romantisk förhoppning om att man lär känna varandra bättre via det skrivna ordet. Det gör man inte. Det är ju bara ett sätt att kunna ljuga någon rakt upp i ansiktet utan att bli tagen på bar gärning. Just därför är jag också enormt skeptisk och negativt inställd till nät-dejtande.

HH var och är en Jägare. Så fort han hade lyckats fånga mitt intresse, mitt engagemang och uppmärksamhet var jag inte längre ett villebråd. Jag var historia.

De allra flesta relationer jag har idag är via sms eller mail. Och jag hatar det.

Värk som gör ont, stavas med bokstaven Ä.
Exempel: "träningsvärk", "huvudvärk", "mensvärk".

Verk som i dåd och handlingar, stavas med bokstaven E.
Exempel: "underverk".