Maria L

Jag har min första kreativa och konstnärliga skrivkramp.
Uppgiften jag har tills på tisdag är egentligen fylld av möjligheter. Vi ska skriva 1-2 sidor som ska heta Mötet. Det ger ju enorma friheter, eftersom vi bara har en titel att gå efter och kan ta ut svängarna rejält.
Man möter ju människor varje dag. Och i ryggsäcken har man flera minnesvärda möten som ligger en varmt om hjärtat. Och en del möten man önskar aldrig hade inträffat. Och de möten man önskar ska inträffa.

Konstnärlig frihet. Och ändå kommer jag inte igång.
Någon som vill ge mig lite inspiration?

Vaknade upp på ett oförklarligt dåligt humör. Kanske jag hade drömt någonting under natten som bidragit till denna sinnesstämning? Saknaden av mitt hår? Det ständigt gråa vädret när man mest av allt längtar efter att ta en lång promenad i strålande solsken?

Gav mig själv en rejäl vitaminchock (en kick av näring kan göra under för humöret). Smoothie gjord på apelsin, mango och banan (fruktar att min hy kommer att ha en lätt gul nyans imorgon). Läste nyheterna på nätet men tappade intresset väldigt fort eftersom jag är så hysteriskt ointresserad av bevakningen av Let´s Dance och Melodifestivalen (man kan få uppfattningen att det inte händer någonting annat i världen).

Läste istället igenom några bloggar, valda på måfå. Och jag blev så tagen av hur självutlämnade människor kan vara (nu talar jag inte om de blonda våp som bloggar om livet som kretsar kring Stureplan och de senaste inköpta skorna och handväskorna). Hur öppenhjärliga människor kan vara när det gäller alkoholmissbruk, ätstörningar och depressioner. Att de har styrkan att dela med sig.
Eloge till Er!

I nästa års statsbudget flaggar jag för att kungafamiljen får högre apanage, så att det finns fler säkerhetsvakter omkring dem som kan hålla Johan T Lindwall på ett betryggande avstånd.
Jag blir lätt oroad så fort han är i närheten av dem.

ENKÄT: Vad tror ni att T:et står för?

Jag har budgetklippt mig idag. Det innebär att man sitter och väntar i en och en halv timme på sin tur med att läsa gamla nummer av Se & Hör på en drop-insalong i förorten. Men klippningen är billig och man får sig en halvtimmes uppdatering om vad som händer i kommunen.

Mitt hår når inte längre midjan. Det slutar strax nedanför BH-bandet. Välbehövligt, med det var det läskigaste jag har gjort sedan jag drog ut en tand utan narkos. Fast då tvingade jag till mig så mycket lokalbedövning istället att jag dregglade i tre dygn efteråt.

Jag vill gå till en riktig hårstylist någon gång. Som klipper och färgar och analyserar och tar hutlöst betalt. Funderar på om jag ska ge en stylist förtroendet att klippa lugg på mig?
Ljuva i-landsproblem.

Igår skulle jag lösa in en check på banken. Man kan tycka att det inte borde vara en så omständig sak 2009. Men det var det. Fick åka till två banker för att få mitt ärende uträttat. Och min omsorgsfulla planering av dagen haverarade totalt.
Och då slog det mig: Mitt liv består av köer och väntan.

Så nu tänker jag ta ledigt. Ska inte sitta i en enda telefonkö och inte ägna en enda sekund åt byråkrati på tre dagar. Jag ska bara ägna mig åt mig själv. Gör sådant som jag tycker om. Och skämma bort mig själv lite.
Ska börja förmiddagen med att klippa topparna. Sedan ska jag åka en sväng till gymmet. I helgen ska jag ta väldoftande bad, gå på bio, läsa och ha hemma-spa.

Och så ska jag göra min läxa från Skrivarkursen. Jag ska skriva om ett möte.

Några idéer??

Jag brukar jämföra Carola med en bilolycka: Jag tycker att det är otäckt - men jag kan inte låta bli att titta.
Så är det med TVs Lyxfällan också.
Härom veckan så var det ett ungt par med, som hade lyckats få skulder på en förmögenhet bara genom shopping i stort sett. Tjejen var spacklad som ett luder och hade långa akrylnaglar med fransk manikyr (bara det kostar en slant att underhålla), och hennes klädkammare skulle ha fått Imelda Marcos grön av avundsjuka. Deltagarna får själva sätta upp självhäftande tusenlappar på en svart tavla för att utgifterna ska bli så konkreta och skrämmande som möjligt.
Hon får frågan - och kom nu ihåg att räkningarna varje månad överstiger inkomsterna - hur mycket pengar hon lägger på kläder varje månad.
Spånet svarar: "Det är inte alls mycket nu längre... kanske bara 6000 eller så....".

Omyndigförklarar man människor fortfarande i Sverige? Annars skulle det kanske vara en god idé.

Nu är födelsedagspresenten (till mig själv) beställd. Det blev ingen långhelg i New York, ingen soffa, ingen ny säng, inget Restylane i läpparna eller Botox i pannan.
Jag lydde Cajsas råd och beställde de två första säsongerna av LOST (som tillsammans bara kostar en tiondel av vad en spruta Restylane kostar - idag har jag gjort fynd).

Jan Emanuel tänker nu sälja sitt hus på Gotland. Han hade mått så dåligt över den granskning och kritik han utsattes för i kvällspressen, att han hade varit tvungen att ringa till BÅDE Jourhavande Präst och Jourhavande Kompis igår.... GIVE ME A MOTHER FUCKING BREAK!!!!!

Måste bara sätta ut en bild på mannen som givit SLEMSÄCKEN ett ansikte:

Idag rapporterar Expressen om att det är PROTESTSTORM mot att skattebetalarna ska stå för kronprinsessans bröllop nästa sommar. Det hörs arga och kritiska röster i bloggar och man gaddar ihop sig i sin gemensamma negativitet med grupper på Facebook.

Är det inte fel utgift Medel-Svensson kritiserar? Bröllopet beräknas att kosta ungefär 22 miljoner kronor. Det är hälften av vad en genomsnittlig VD inom näringslivet har i månadslön. I månaden.

Jag ser möjligheter och inkomster framför mig. Jag tror att tidpunkten för att tillkännage förlovningen var strategiskt planerad. Landets ekonomi är körd i botten, det varslas anställda överallt och konkurserna duggar tätt. Vi behöver någonting positivt att se fram emot.

Det kommer att strömma hit både journalister och turister från hela världen nästa sommar för att bevaka bröllopet. De behöver äta, någonstans att sova (här kanske Jan Emanuel lyckas hyra ut sin lägenhet till ockerpris till någon korkad turist - häng på den idéen nu och tjäna en rejäl hacka) och köpa kaffemuggar prydda med bröllopsparet.

DET ger klirr i statskassan, vänner!

Härom dagen försökte den fd dokusåpa-kändisen Jan Emanuel - numera förtroendevald riksdagsman för Sossarna (jo, men det är på fullt allvar den termen medierna beskriver honom med. "Förtroendevald". Inte min egen formulering.) - hyra ut sin tvårumslägenhet på Söder för 40000 kronor i månaden. Det gick inget vidare.
Men skam den som ger sig! Nu är han på gång igen. Den här gången försöker han att hyra ut sitt hus i Visby under sommarmånaderna för 140 000. Per månad. Vilket naturligtvis skapar ett fruktansvärt rabalder, på grund av överpriset för hyran. Det rimmar ju så illa med partiets politik på något sätt, och några av hans partikamrater muttrade lite i artikeln om att: Detta måste undersökas.
Jag är helt fascinerad över att Jan Emanuel själv tror att det finns människor som skulle vilja betala så mycket för att hyra någonting. I synnerhet i dessa tider när hela världen i stort sett går på knäna. Både naivt och provokativt.
Men kanske har han saknat strålkastarljuset för mycket?

Utan någon som helst konkurrens går Dagens ros till Magnus Uggla som i sin blogg idag ger sina landsmän en rejäl uppläxning för deras negativa inställning till det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel.
Uggla tillhör min dagliga underhållning. Hans blogg innehåller små kåserier och han är så där finurligt elak utan att vara plump. Finess. Där har ni det. Uggla har finess.

Vilket ringmuskeln Johan T Lindwall helt saknar. Jag har funderat jättemycket över hur Expressens chefredaktör - vem det nu var av dem - resonerade när han anställde Lindwall. Ibland skulle det vara roligt att kunna läsa andras tankegångar. För att få ett begrepp. Nu är kanske inte just chefredaktörerna på Expressen speciellt kända för att fatta bra beslut, men för att stilla min nyfikenhet skulle jag vilja veta.

Cajsa bekräftade för mig igår att serien var värd att se. Så nu funderar jag på att beställa boxarna. Men så blev jag alldeles nipprig över det faktum att hon skrev om säsong fem i sitt mail. Ska serien liksom aldrig avslutas? Det känns rent spontant som att det är en serie där man vill ha svar på väldigt många frågor inom rimlig tid. Då får den ju inte pågå i all evighet.
Ska överlägga lite med mig själv nu om jag ska beställa boxarna. Kanske ska ge dem till mig själv i födelsedagspresent? Fast jag helst av allt skulle vilja ha en långhelg i New York. Och Botox i pannan. Och Restylane i läpparna. Och en ny soffa. Och en ny säng.

Jag blir oerhört misstänksam när saker flyter på. Vad det än må vara.
Sedan nyår har jag legat i konflikt med a-kassan, som bekant inte är den mest effektiva eller servicevänliga instutitionen.
Imorse hade jag stålsatt mig att skriva ett brev till dem om min inkomstförsäkring. Hann inte ens att författa ihop ett brev förrän det kom en blankett med posten angående detta.
Kanske Nisse är Gudfadern eller nåt?

Skummade igenom nyheterna på nätet precis. Har känt mig lite avskild från omvärlden idag, och det kan ju ha hänt någonting. Som i Triss-reklamen: Plötsligt händer det.
Lill-Babs vill börja nätdejta (störtskön kvinna som anammar tidens anda), riksdagsmannen och dokusåpakändisen Jan Emanuel Nåtti-nåtti försökte hyra ut sin tvåa vid Mosebacke för 40 000 kronor i månaden (i kristider blir även sossarna kapitalister) och enligt enkäter är merparten av industrianställda beredda att gå ner i lön för att rädda sina jobb. Stort av dem. Hade jag aldrig gått med på. Jag hade krävt att VD:n för företaget gick ner i lön första hand.
Men sån är jag. Har lösningar på allt.

Trots att världen befinner sig i den största globala krisen sedan 1930-talet, så ser min handläggare på TRR det som ett stort personligt misslyckande att jag inte har lyckats hitta mig en ny anställning. Hade möte hos henne i morse. Och idag gav hon mig rådet att ringa till de företagen som jag ville jobba för och tjata till mig ett jobb.
Självklart. Hela Sverige har anställningsstopp, men så fort jag ringer och dessutom tjatar så är det klart att de omkringgår alla regler och anställer mig bums.
Min gräns är på något sätt nådd nu när det gäller myndigheters korkade råd. Och uppenbarligen har hon inte läst punkt nummer 4 på Svarta Listan: Behandla mig inte som jag vore förståndshandikappad.

Sedan var det dags för Skrivarkurs (hann med en stooor latte och göra dagens läxa däremellan). Idag fick vi läsa en novell av Einar Askestad som vi sedan skulle diskutera. Jag trodde i min enfald att vi läste den för att se de skrämmande effekterna av drogmissbruk. Men icke. Det var på fullt allvar. För pretentiöst för mig. Satt och drömde mig bort och saknade nästan Jackie Collins glansdagar.

Efter den kulturella upplevelsen var det dags för fika igen. Men den här gången med ljuvliga Sanna. Åh, saknar att jobba med henne så mycket. Vi blev så där härligt nostalgiska och jag blev så mycket gladare efter att ha fått ett par timmar med henne. Hon utstrålar så mycket harmoni och glädje. Som Martin. Fast tjej.

Nisse försökte att knipa utmärkelsen Dagens hjälte idag med. Han är inte bara data-doktor, utan även insatt i allt det där fackliga som jag nu har att göra med och som håller på att ge mig ett nervsammanbrott. Jag är nämligen övertygad om att a-kassan försöker att snuva mig på min inkomstförsäkring. Denna teori bidrog till att Nisse skickade mig ett mail idag med en massa paragrafer i och en mailadress så jag kan skicka mail till dem om mina frågor istället för att ägna timmar i telefonkö. De fackliga organisationerna är nämligen så konservativa så de brevväxlar. Via post. Med porto på.
Dessutom promotar Nisse min blogg! Snubblande nära att bli Dagens hjälte idag med, men jag är rädd att jag ger grabben hybris om jag lovordar honom för mycket ;)

Ikväll börjar en ny säsong av Project Runway. Jag är vaccinerad mot dokusåpor, men just denna serie kan jag inte slita mig ifrån. Jag tror att det beror på att jag alltid har varit så fascinerad av människor som kan sådant som jag inte kan. De designar och syr diverse skapelser. Jag vill också kunna sy! Letade febrilt på nätet efter en sådan kurs men jag hittade ingen. Kanske är det så att man inte syr hemma längre. Eller så är det helt enkelt någonting man bör kunna. Men jag kan inte manövra en symaskin (föga överraskande med tanke på att jag gett De Tekniska Våpen ett ansikte)! Vill. Lära. Mig.
Jag blir alldeles överväldigad av inspiration när jag ser Project Runway och i min fantasi ser jag alla de fantastiska aftonklänningar jag skulle designa om jag bara visste how to. Och vilken underbart rolig grej att kunna göra. Egna kläder. Slippa dyka upp på någon tillställning i samma Dolce & Gabbana-kreation som någon annan utan bära något unikt. Kunna vikariera som syslöjdslärare. Möjligheterna blir ju enorma.

Jag har läxa tills imorgon. Som jag naturligtvis inte har gjort ännu. Jag har två alternativ:

1. Göra ett skriftligt porträtt av mig själv.
2. Göra en hyllningsdikt.

Vi gjorde lite hastiga övningar på dessa två ovanstående punkter förra gången på kursen, och vår läxa bestod i att fördjupa oss i något av dem.
Skummade igenom mina anteckningar nu och försökte hitta inspiration. I porträttet om mig själv hade jag skrivit om min kärlek till katter och vilken samhörighet jag kände med dem (men snälla! vi fick tio minuter på oss. Don´t judge me). Och hyllningsdikten var - inte helt otippat - tillägnad Prinsessan Diana (inte heller här får ni vara dömande).
Det är som att kastas tillbaka i tiden. Jag gjorde alltid mina läxor i plugget i sista sekunden. Men så har jag alltid presterat bäst under press också. Varför ändra ett vinnande koncept?

Jag ska sätta mig på ett café imorgon förmiddag med en stor latte och göra min uppgift. Som de professionella författarna alltid gjorde. Skrev sina mästerverk på caféer.

Vissa saker händer bara mig. Idag har jag blivit dumpad. Av min terapeut! Visst är det lite som att ha huvudrollen i en film av Woody Allen? (Jag ska upplysa mina yngre läsare om att Woody Allen är en amerikansk skådespelare, manusförfattare och regissör vars filmer i huvudsak alltid utspelar sig i hans hemstad New York och har en smått neurotisk humoristisk underton. Han är också känd för att han är gift med sin typ femtio år yngre styvdotter och har två barn med henne.)

När jag gjorde mitt första besök hos Tryggetsrådet dagarna innan jul, så berättade jag för min handläggare om min livssituation. De är i första hand till för att ledsaga människor tillbaka till arbetslivet. När denna otroligt vänliga kvinna hade lyssnat klart på mig om alla mina upplevelser den sista tiden, så sade hon med sammetsrösten: "Det första steget vi ska ta, är att skicka dig till någon som du kan få prata med".
Ok. Gratis är bra.
Så jag åker för att träffa denna terapeut och pratar av mig om ALLT som är jobbigt i mitt liv just nu. Främst mitt krig mot Byråkratin, men också om sorgen att förlora ett jobb som man verkligen trivdes på. Nåväl, i förmiddags träffade jag henne för femte gången. Med andan i halsen, eftersom jag har femhundra andra saker att fixa med och känner egentligen inte att jag har tid att sitta och mala de problemen som jag skulle kunna lösa på egen hand om jag inte satt där.

Jag vet att hon har längtat efter att få säga de orden som hon sa idag: "Jag tror inte att jag kan hjälpa dig så mycket". Nej. State the Obvious. Kände mig så otroligt lättad när jag gick därifrån, för jag ville inte ta upp det själv. Men så när jag satt på tåget hem så slog det mig: Hon dumpade mig!
Vill man inte alltid vara den som dumpar?



Woody Allen

Jag avslutar helgerna med att titta på Gunvald. Inte Beck. Gunvald.
Han är behållningen i filmerna. Han har blivit tilldelad de allra bästa replikerna. Störtsköna kommentarer som bara Gunvald skulle kunna vräka ur sig.
Gunvald. Endast Mikael Persbrandt kan förvandla ett sådant namn till erotiskt klingande.
Söndagsgodis!

Här sitter han. Dagens hjälte, Nisse, som offrade en HEL söndag för att gå igenom min trilskande dator. Jag är så enormt tacksam för detta. Nisse har inte bara ett gott och varmt hjärta, han är även en sann royalist!
Välsigne honom!

Jag vet inte om det är en bragd eller idioti att frivilligt åka 9 mil på skidor. Men ändå ser jag ändå starten på Vasaloppet varje år. Med skräckblandad förtjusning.

Och när man ändå kommer upp tidigt en dag som denna, tänkte jag vara lite duktig. Så jag satte igång och försökte sortera alla mina pappershögar.
Jag är ingen pappersmänniska. Det är inte min grej bara. Blir nästan som en militant trädkramare och tänker på alla träd som fått sätta livet till. Fast det är ju naturligtvis inte där skon klämmer. Mycket kan man beskylla mig för, men knappast för att vara politiskt korrekt.

Dagens råd: Använd gärna Restylane i läpparna. Men gör det med måtta.