Maria L

Den senaste tiden när elräkningen har kommit så har jag fått tryck för bröstet, svårt att andas och sett livet passera i revy. Mina elräkningar är kolossala och därför bestämde jag mig för en tid sedan - av hälsoskäl - att vara så energisnål jag bara kunde.

Min första idé var att dra ut elsladdarna till allting som står standby. Som stereon och tv/dvd. Det har inte gått så jättebra, eftersom jag har blivit en tant på senare tid som alltid somnar med tv:n på. Helt sant. Jag vaknar mitt i nätterna av att tv:n är på och glasögonen sitter på näsan. Tantvarning.
I går kväll var jag övertygad om att jag stängt av både tv och tagit av mig glasögonen. Ändå vaknar jag mitt i natten av ljudet från tv:n och när jag vrider på mig så åkte glasögonen ner på golvet. I den stunden misstänkte jag att jag i sömnen satt på mig glasögon och slagit på tv:n. För tryggheten, ni vet.

Ok, så min idé med att dra ut elsladdarna till tv/dvd har inte varit så där väldigt framgångrik. Men igår eftermiddag fick jag ännu en strålande idé!
Vi har någon invecklad kombination av köksfläkt och ventilation i huset. Det låter konstant om köksfläkten, även när den inte är på. Den är en liten snurrgrej där inne som alltid går på högvarv. Och detta måste ju dra oerhört mycket el! Igår hittade jag en elsladd i kryddskåpet. När jag drog ur den så blev det tyst.
Så tyst har det inte varit på sju år här. Det var ljuvligt. Först då insåg jag vilket surr jag verkligen bodde i.

Men i och med att köksfläkten även har någonting med lägenhetens ventilation att göra, så fick jag precis innan jag skulle somna en fruktansvärd dödsångest. Tänk om allt syre tar slut under natten? Att jag bara somnar in och inte förstår vad som håller på att hända?

I morse - i ett mer vaket tillstånd - insåg jag dock att min lägenhet inte är så bra tätad att risken för att syret skulle ta slut så där hipp happ var minimal.

Så från och med nu sätter jag bara in sladden till köksfläkten när jag ska laga mat.

Veckans projekt blir att stänga av tv:n åtminstone en natt.

Just nu spelar Sverige en ishockeymatch mot Frankrike. I fotboll är Frankrike en stor nation. Det är dem inte inom hockeyn.
Frankrike är ett sånt hockeylag som man skrattar lite åt och kallar blåbär och b-nation. Det är ett sånt lag man vinner över med 11-0.

Efter två perioder står det endast 5-3 till Sverige. Vi har Stefan Liv i mål.

Jag vill ha ett kvartsamtal med Bengt-Åke. Snarast. Helst innan tredje perioden.

Jag såg ett mardrömsscenario framför mig i morse.

Alltså, när Tre Kronor tog guld i VM 1991, 1992, 1998 och OS-guldet 1994 samlades det cirka 50 000 människor på Sergels Torg för att hylla spelarna. Sedan byggdes det fula torget om (jo, det är skitfult och en skam för huvudstaden) och 2006 (då Sverige som första nation tog en dubbel i både VM och OS) flyttades hyllningsplatsen till Medborgarplatsen.

Eftersom jag inte är så påverkad av Jante-lagen, så ser jag en möjlighet och en chans att Tre Kronor även kan ta hem guldet i år.

Men det svala intresset för hockey-VM bekymrar mig.

Ska jag stå där alldeles ensam på Medborgarplatsen och välkomna grabbarna om de tar guldet? Vad ledsna de kommer att bli! En liten tjej - tre äpplen hög - som står och viftar med en Sverige-flagga.

Jag känner att det ligger på mitt ansvar nu att marknadsföra denna turnering bättre och väcka mina landsmäns intresse. Får spåna lite på det under dagen.

Vilken nostalgi-tripp jag kom in på alldeles nyss!

Trolltyg i Tomteskogen. En helt underbar tecknad film som inte har visats sedan 1989. Trots att det är en av de mest efterfrågade repriserna kan SVT inte visa den på grund av oklarheter om rättigheterna.

Justitieminister Beatrice Ask har fått en skriflig förfrågan hur denna och liknande situationer ska lösas.

Se så! Lös problemet!

Mossan, en hel tomtearmé!

Så. Nu andas jag ut lite.

Har varit lite hyperaktiv hela dagen. Lite fjärilar i magen inför matchen. Nu känns allting mycket bättre.

Men jag har hunnit med massor! Storstädat hela lägenheten, bakat bröd, lagat mat, avnjutit vackert spel av Tre Kronor.

Evighetsboken jag håller på med då? Nope. Inte en enda sida idag. Den hänger med ett tag till.

Fruktkriget. Smaka på ordet ett tag. Fruktkriget.

Jag får bilder i huvudet. Får accosiationer till en fruktdisk där den äkta frun möter älskarinnan och konfrontationen slutar i att de slänger frukt på varann.

Fruktkrig. Vet inte om jag tycker att man ska använda ordet "krig" på sandlådenivån.

Både Livsmedelsverket och kända dietister går nu till starkt angrepp mot överläkare (fjantiga titlar ska överdoseras) Christer Enkvist.
Man behöver äta 28 bananer eller 25 äpplen om dagen för att komma upp i "skadliga" halter av fruktos. Testa att äta 28 bananer på en dag utan att få upp dem igen.

Faktum återstår: Frukt är fortfarande en av de saker vi stoppar i oss som är svårast att gå upp i vikt av.

Kan vi inte utnämna överläkare Christer Enkvist till Dagens Tönt? Dels för sina befängda påståenden, dels för att han har titeln "överläkare".
Och så firar vi det med ett äpple!
Eller så busar vi till det lite och tar två. För att utmana ödet lite...

En av de övernaturliga förmågor jag skulle vilja ha är att kunna resa i tiden.

Det finns så många historiska personer jag skulle vilja träffa, historiska platser jag skulle vilja besöka och framför allt epoker jag skulle vilja uppleva. Kanske har man också en undermedveten önskan om att kunna förändra historien på sina ställen.

Ibland inser jag dock att nutiden är underskattad. Och jag fylls av en enorm glädje över att jag lever just nu.

Som det här med hygien till exempel:
Toalettpappret är ett modernt påfund. Det fick sitt genombrott i världen först på 1900-talet. Innan dess använde man andra former av papper, som till exempel gamla tidningar.
Under lång tid var papper en dyrbar vana och ingenting som vanligt folk hade råd med. De fick torka sig med det som fanns till hands - som pinnar, blad, mossa eller sand.

Vad det måste ha rivit till i hugget vid varje toabesök!

I början var det svårt att lansera toapappret också, för många tyckte att det var allt för genant att fråga efter en så intim produkt i affären. Först när det började marknadsföras som en hygienprodukt för barn nådde nymodigheten en bredare publik.

Källa: "Allt om historia" nr 5/2009

Vid närmare eftertanke skulle jag nog hellre vilja ha förmågan att vara osynlig istället. Känns mer hygieniskt.

Viasats sändningar från hockey-VM är katastrofala. Och när en sådan här turnering ska konkurrera om plats i kvällspressen med fjortisintrigerna i Robinson, så är uppdateringarna även där under all kritik.
Häromdagen startade jag en grupp på Facebook: Vi som vill se hockey-VM på TV4. Intresset var minst sagt svalt.

Den enda som håller spänningen och dramatiken uppe är förbundskapten Bengt-Åke Gustavsson. Han är en fullkomlig naturbegåvning när det gäller att skapa drama och intresse.
Han gav ett uttalade häromdagen att "han sover som ett barn om nätterna". Tror jag det! Och förmodligen med ett brett leende på läpparna också.

Den stora frågan idag är: Vem står i mål?
Befogad fråga efter alla skador Tre Kronor dragits med.

Med vem det blir vill Bengt-Åke inte avslöja. Inte än. Vi får vänta och se.

Spänningen är olidlig. Matchen idag är rent avgörande.

Nedsläpp 16.15.

Det senaste rönet inom den hysteriska jakten på bra föda är att frukt gör dig fet.

Eftersom de flesta människor bara läser rubriker - och därför inte kritiskt granskar innehållet i en artikel - kommer detta förmodligen att leda till att många slutar äta frukt och därmed går miste om massor av bra vitaminer.

De senaste åren har de flesta företag haft en fruktkorg som löneförmån till de anställda. Dessa kritiserar nu en överläkare vid namn Christer Enkvist.

Dessa fruktkorgar gör förmodligen mer nytta än skada. För det spelar ingen roll hur mycket en överläkare försöker att intala mig: Det måste ändå vara bättre att käka frukt till mellanmål än godis.

Man blir tjock av allt om man äter för mycket av det. Så ät ni er frukt dagligen med måtta. Frukt innehåller bra fibrer och massor med vitaminer.
Den stora farliga viktfällan tror jag mer är dessa färdiglagade frysta lunchlådor som innehåller extremt mycket fett och inte har något näringsinnehåll överhuvud taget.
Skippa dem. Gör matlådor. Ät regelbundet. Motionera dagligen.

Tips från coachen.

Jag tillhör den lilla skara - minoriteten - som anser att sol gör mer nytta än skada. Att det är just bristen på ljus som gör att svenskarna är näst mest självmordsbenägna i hela världen.
Solens strålar gör mig bara gott.

I flera timmar har jag suttit på balkongen och försökt att komma någon vart i evighetsboken I djävulens spår. Ibland har det varit jätteskönt därute, men emellanåt har det blåst till så jag huttrade lite. Dock har det inte varit ett moln på himlen på hela förmiddagen.

Gick in för en stund sedan. För vid ett tillfälle släppte jag blicken ur boken och tittade ner mot mitt bröst. Jag har fått färg! Förmodligen så där ohälsosamt mycket också eftersom jag bara använder solskyddsfaktor på sydligare breddgrader (och även där är jag snål med att använda denna produkt). Så jag tog det kloka beslutet att gå in.

Väl inne letade jag igenom Aftonbladets nätupplaga och fann till min glädje Alex Schulmans Lördagskrönika. Jag är så lycklig över att dem publicerar den på nätet igen.
Läs den HÄR.

Kanske var det ett statement och en hyllning till den nya lagstiftningen för könsneutralt äktenskap som trädde i kraft igår. Kanske var det en ren hyllning till Madonna och Britney Spears kända kyss på MVT-galan för hundra år sedan. Kanske var det bara ett sätt att få uppmärksamhet och en rubrik i kvällspressen.

Roligt var det i alla fall inte.

Att samla in pengar till Unicef är beundransvärt och det ska TV4 ha en eloge för. Men kombinationen med välgörenhet och humor som inte är humor blir lätt att man vänder sig en obehag i soffan. Även om Robert Gustavssons parodi av Per Gessle fick mig att skratta högt. Likaså Peter Magnussons skoninglösa driv med Mr Ödmjukhet Himself - Björn Ranelid.

Men Shirley Clamp förstår jag mig inte på. Har aldrig gjort. Vår personkemi går bara inte ihop. Hennes "humor" känns bara krystad och tillgjord.
Jag förstod inte grejen bara.

Jag läser ganska fort och väldigt mycket. Ser alltid till att ha en bok nedpackad i väskan när jag ska någonstans. På så sätt tar jag tillvara på all dötid i vardagen. Som när man sitter på bussar, tunnelbanor eller pendeltåg. Läser alltid en stund innan jag ska somna. Och nu på våren är det helt ljuvligt att sätta sig en stund på balkongen och njuta av vädret med näsan i en bok.

Jag konsumerar böcker i ett rasande tempo. Läser ut dem fort.

Men den senaste boken - som jag nu håller på med - tar aldrig slut. I säkert tre veckor har jag hållt på med den. Det är inte så att den är dålig eller ointressant. Snarare tvärtom. Men det är 656 sidor med minimal text och så mycket detaljer och vändningar i handlingen att man har svårt att hänga med.

Den heter I djävulens spår och är skriven av Jean-Christophe Grangé. En fransk version av Da Vinci-koden, kan man säga. Kampen mellan den onda och goda, det gudomliga och vetenskapliga och den indirekta kritiken mot den katolska kyrkans makt.
Det krävs att man har goda förkunskaper i katolicismen för att man ska förstå upplägget.

Jag har en tredjedel kvar att läsa i den. Redan nu kan jag säga att den lätt skulle kunnat ha bantats ner med 200 sidor.

Det blir ett av dagens projekt: Läsa!

Liksom de flesta små städer så har vi en Lokaltidning. Jag brukar bläddra igenom den. Mest för att se Familjesidorna, där kommunens nuvarande eller tidigare invånare sätter in annonser när de har fått barn, förlovat sig och gift sig (på samma sida kan man även skåda dödsannonserna).
Trivsamt sätt att få uppdatering om gamla klasskamrater och bekanta (en del är redan inne på äktenskap nummer två).

Här kan man även gratulera någon, som vid födelsedagar eller bröllopsdagar.

I veckans nummer var det fem 1-åringar som fick sin bild med tillhörande grattishälsning publicerat. Jag funderar lite på vad de har för glädje av det. Jag menar, en ettåring kan inte läsa och därför inte uppskatta gesten. Dessutom har man väl knappt börjat på dagis i den åldern och därför har denna lilla krabat knappast en så stor umgängeskrets. Det är föga troligt att denna ettårings jämnåriga polare uppmärksammar gratulationen och ringer och säger: "Du! Jag såg dig i lokaltidningen i veckan! Grattis i efterskott!".

Kanske sparas dessa små annonser för framtida bruk. Föräldrarna kanske klipper ur dessa och sparar i en klippbok. "Här lilla vännen är bilden i tidningen när du blev ett år. Och här är den när du fyllde två" osv...

En annan sak som jag funderar över är varför alla ettåringar idag har likadana namn som 95-åringar. De heter saker som Alma, August, Astrid, Wilma, Maja, Hugo, Elsa, Edvin, Malte och Arvid.
Jag fruktar att denna namntrend kommer att bidra till att de hemska dubbelnamnen (med bindestreck!) så småningom kommer att göra comeback: Gun-Britt, Jan-Erik, Lars-Göran, Ulla-Britt, Ann-Marie.

Vem kom på dem en gång i tiden? Någon som hade beslutsångest och inte kunde bestämma sig för vad ungen skulle heta och därför gav dem TVÅ namn i samma?

Namn som dessa bäddar för mobbing. Vi kommer att få en hel generation med komiker sedan som lystrar till gammaldags namn med bindestreck.

Jag har mått mysko hela dagen. Varit kraftlös. Lite sömnig. Varit i min egen lilla dimma.

Åt en rejäl frukost och drog iväg till gymmet. Orkade ingenting. Kämpade mig igenom ett styrkepass och spinning. På halvfart. Det är inte riktigt jag.

Höll på att somna på tåget hem. Kunde inte koncentrera mig på boken jag läste. Trots att solen sken och fåglarna kvittrade så kände jag mig inte glad. Bara matt.

Kom hem. Kollade igenom nyheterna på nätet.
Vad får jag då läsa?
Jo: Att skräckscenariot är att svininfluensan kommer att döda 4000 svenskar!

Jaha - där har vi det! För inte är det väl någonting så futtigt som pollen som orsakar min matthet?

Vad sur jag skulle bli om jag dog nu. Då skulle jag missa kronprinsessans bröllop nästa sommar, vinter-OS, Madonna och U2 på Ullevi. Och allt det där som jag fortfarande har kvar att uppleva: giftemål, bli mamma, skaffa hus, hund.

Jag har inte ens vågat kolla upp vad symptomen för denna influensa är. Det är bäst kanske att det bara går fort och jag är lyckligt ovetandes om det.
Dessutom var jag tvungen att slå upp vad skillnaden var mellan en pandemi och epidemi.

Just my luck att drabbas av en dödlig influensa nu. Fan, vad sur jag är!

Ibland blir jag så där extra stolt över Sverige. Som idag när den könsneutrala äktenskapslagstiftningen träder i kraft. Tänk att det skulle dröja ända till 2009 innan man fick rätten att gifta sig med den man ville och älskade....

Det här har varit min hjärtefråga så länge jag kan minnas, och i grund och botten handlar det om en enda sak: Har man samma skyldigheter ska man ha samma rättigheter.

Det borde vara en självklarhet.

För mig är det också en extra viktig fråga eftersom jag är kristen och många kristna samfund kritiserar denna lagstiftning och kallar homosexuella för "syndare". Dessa samfund tar jag starkt avstånd ifrån. För vad var det egentligen Jesus sa i sin bergspredikan?

"Behandla andra som du själv vill bli behandlad".

Mina vänner får gifta sig idag! Men tyvärr har vi fortfarande lång väg att gå. Homosexuella män får idag - 2009 - inte vara organdonatorer. Därför säger även jag nej till att vara donator.
Duger inte mina vänners organ så duger inte mina.

Men det blir nästa kamp. Idag skålar jag för kärleken!

Jag väger och mäter mig den 1:a varje månad.

När man försöker att komma i form är det lätt att man stirrar sig blind på vågen, därför använder jag mig av ett måttband. Jag mäter samma ställen varje gång: vaden, låret, stussen, midjan, under bröst och överarmen. För när man tränar styrketräning så pass mycket som jag gör så står vågen ibland stilla månad från månad, trots att man har minskat i volym.
Därför är måttbandet mer tillförlitligt. Och ger trevligare resultat.

Jag för även träningsdagbok, där jag skriver upp vad och hur mycket jag har tränat för dagen.

Under maj ska jag ägna mig mer åt kondition och förbränning. Det blev domen efter morgonens mätningar.

Förutom humor är självdistans den egenskapen jag värdesätter mest hos en människa. Någon som har båda är Magdalena Graaf.
Idag biter hon tillbaka rejält mot skvallerblaskan Se & Hör i sin blogg.

Hon har skinn på näsan, fröken Graaf.

Läs inlägget här och lär hur man får upprättelse.

Häromdagen var det backkris. Idag blev det nästan en chockartad stämning då Johan Holmqvist tvingades gå av isen. Nu är det bara Jonas Gustavsson kvar, eftersom Stefan Liv också har en skada. En enda fungerande målvakt känns liiiite vanskligt.

Ishockey ska vara dramatiskt. Det är dramatiken som gör hela sporten.

Vilken match det blev mot Ryssland, trots förlusten. Det var länge sedan jag skådade en så jämn match i VM. Båda lagen hade lika många utvisningsminuter och nästan lika många skott på mål. Hysteriskt spännande, som sig bör.

Och Huselius.... Han glänste verkligen på isen. Det glädjer mig. Men jag är också glad över att jag inte är hans fru - en så förlåtande natur har jag inte.

Målvaktskris. Vad göra?

"Välkommen till VM, herr Lundqvist!"