Kungens tystnad
Ändå kan jag inte undvika att fundera över varför kungaparet inte har kommenterat Daniel Westlings allvarliga operation, eller varför de - enligt hovets presschef Nina Eldh - inte heller planerar att göra det.
Jag kritiserar inte. Jag konstaterar bara. Finner det bara lite... märkligt.
Förra veckan när Daniels transplantation blev offentliggjord blev jag mycket oroad. Hypernervös. Skrev som status på min Facebook-sida att jag önskade honom ett snabbt tillfrisknande. En fjantig "vän" kommenterade detta med "Vem är Daniel Westling?". Den humorn går inte hem hos mig (för vid det här laget borde det väl tillhöra allmänbildningen vem kronprinsessans framtida gemål är?).
Så vad tycker ni? Ska jag radera denna fjantige "vän" från Facebook?
Han hänger löst.
Terminator uppstår. Igen.
Men det gjordes. Utan Sarah Connor. Och resultatet blev den största kalkonen i filmhistorien. Jag låtsas om som att jag inte har sett trean. Vill inte ens prata om det.
Ikväll har en fjärde film i serien premiär - Terminator Salvation. Med Christian Bale i huvudrollen.
Jag har lovat min filmälskande vän Oskar att gå och se den med honom. Men jag är skeptisk. Arnold är inte med. Han är ju Terminator.
Vem ska nu säga I´ll be back? Vem?
Virtanen och Schulman tar strid i "Åsiktskriget"
Jag kommer aldrig att försvara rökning. Lika lite som jag aldrig skulle försvara alkohol eller det faktum att barn idag blir övergödda av socker i både mat och dryck som bidrar till fetma. Alla tre är lika förödande. Och jag är dessutom förmodligen den minst drogliberala medborgaren i landet.
Det jag ifrågasätter är förbud. Vad det än må gälla. Jag tar ett starkt avstånd ifrån Förmyndar-Sverige. Men det bor en liten polis i varje svensk som har behovet - och tror sig ha rätten - att bestämma över andra. Sådana personer som ständigt måste påpeka vad sin granne gör men inte tar ansvar för sig själv.
Alex Schulman gör idag på sin blogg ett underbart inlägg om förslaget för förbud av rökning på uteserveringar. Och han säger faktiskt som det är:
Det finns en grupp människor som har ett behov av att förarga sig på vad andra människor gör.
I ärlighetens namn tror jag inte att själva röken på uteserveringar stör någon. Det som stör är själva rökningen.
Läs Fredrik Virtanens krönika HÄR.
Vilken lycka!
Det är dubbelavsnitt av "LOST" ikväll! Mer än så krävdes inte för att få mig på bra humör. Dubbelavsnitt! Det är ju som en orgie i välbehag.
Restips: Venedig
Jag blev alldeles förälskad i den pittoreska lilla staden som är som en liten saga.
Jag var helt fascinerad och sprang omkring på de smala trottarerna och tog kort på allt.
Påhittigt. Även i Venedig måste man ju hitta plats att torka sin tvätt.
Av naturliga skäl finns det inga bilar eller tåg i Venedig. Båten till vänster fungerar som "tunnelbana".
Piazza San Marco.
Att åka gondol är hysteriskt dyrt, men kanske någonting man ändå ska unna sig.
Det är inte ett billigt resmål, men ack så prisvärt. Det är oerhört romantiskt så till Venedig ska man resa med sin käresta eller varför inte på smekmånad?
Dagens ord: Åsiktskrig
Läsarna i åsiktskrig om rökförbud på uteserveringarna.
Är det bara jag som slås av tanken att media missbrukar ordet "krig" lite väl ofta?
Åsiktskrig. Det kan vara ett ord som är här för att stanna. Men jag vet inte om jag tycker om det.
Söt förfrågan
En del kända personer med bloggar är generösa emellanåt och har en "frågestund" för sina läsare. Det innebär att man kan ställa frågor till personen som denne sedan besvarar i sin blogg. Det är faktiskt jättetrevligt. För några veckor sedan gav Camilla Läckberg sina läsare chansen att ställa frågor rörande hennes skrivande, och Calle och Alex Schulman har "frågestund" med jämna mellanrum i sina bloggar. Alex går till och med steget längre och svarar även på dem frågorna Blondinbella får i sin blogg. Hysteriskt roligt.
Kanske är det det vackra vädret som tar upp all energi just nu och bidrar till en nationell bloggtorka. Helt naturligt - lever man nio månader om året i mörker blir man alldeles överväldigad när sommaren äntligen gör entré och då är det inte konstigt att man ägnar sina dagar åt att njuta istället för att skriva i sina bloggar.
Då ställer man till med en frågestund.
Detta blir egentligen helt absurt när det inte gäller en känd person. För helt ärligt - hur intressant är det att ställa frågor till en totalt okänd 17-åring som drömmer att bli nästa Blondinbella?
Vad ställer man för frågor?
"Hm... jo, du... hur kommer det sig att Blondinbella är din stora förebild?", "Hur kom du på det käcka orginella återkommande inslaget `Dagens Outfit`?", "Ska Sverige ha ännu en folkomröstning om EMU?".
Ni har fram till klockan 18.00 imorgon att ställa era frågor, står det i bloggarna. Det är en så söt förfrågan. Så oskyldigt och oskuldsfullt. Man känner hur intensivt denne unge bloggare önskar att få 200 spännande frågor att svara på, få känna att den är något och förhoppningen att hundratals människor slänger sig på tangenterna för detta unika tillfälle.
Det tragiska i kråksången är ju att ingen ställer några frågor alls. Ingen undrar någonting. Det är helt enkelt inte intressant.
Igår fann jag till och med en blogg där en kille kopierat Alex Schulmans blogg rakt av och svarat även han på Blondinbellas frågor.
Det blev inte alls lika roligt som när Alex gör det. Inte alls. Det var nästan gränsen till tragiskt.
Men mitt hjärta ömmar ändå för dessa okända bloggare som så gärna vill ha frågor om sig själva (eller egentligen om vad som helst). Så om ni råkar snubbla över en av dessa bloggar: FRÅGA NÅGOT.
Gör dem till viljes. Även om ni är totalt ointresserade av svaret. Det är inte för mycket begärt.
Ni skulle ju glädja dem så mycket.
Tråkig trend
Denna vecka inleddes med att jag fick nobben på ett jobb som jag är överkvalificerad för och som jag egentligen inte alls ville ha. Men en flicka måste försörja sig. Då får man söka de jobb som finns tillgängliga.
Jag vill ha högkonjunktur snart! Detta är ju helt tröstlöst.
Jag saknar humorn hos Killinggänget
Jag har båda serierna på VHS-kassetter nere i källaren.
Humor är en färskvara. Jag tror inte alls att ungdomar av idag tycker att Killinggänget är lika roliga som vi - generation X - tyckte för femton år sedan. Tvärtom ställer de sig förmodligen frågande till humorn. I synnerhet om de igår kväll satt och tittade på intervjun med Killinggänget i "Söndagsparty".
Nu ska "den ironiska generationen" inte vara roliga längre. Nu ska man vara allvarlig och pretentiös och rannsaka sig själv. Om ni såg Henrik Shyfferts bejublade enmansshow härom veckan förstår ni vad jag menar.
Det vi skrattade åt på 90-talet ska nu förlöjligas.
I Killinggänget finns ingen humor kvar. "Den ironiska generationen" har lämnat över staffettpinnen till en annan generation, som även den har ironin som främsta vapen. Titta bara i Alex Schulmans blogg, där han svarar på frågor ställda till Blondinbella. Det blir hysteriskt roligt.
Jag tror att det var en kombination av Martin Luuks stirriga blick och hans vampyrsminkning igår kväll som gjorde mig lite rädd. Har han och Kristian verkligen bott i samma livmoder?
I höst kommer Killinggänget till Dramaten. Och deklarerar att det inte definitivt inte blir någon humorshow.
Hepp.
Funderingar kring "LOST"
Nåväl, LOST. Jag har plöjt igenom de fyra första säsongerna av serien på DVD under våren. I ett rasande tempo. Blev nästan lite besatt. Fördelen med detta - tänkte jag - var att jag skulle ha allting färskt i minnet eftersom det händer otroligt mycket hela tiden.
Kanske lite väl mycket till och med. För emellanåt är jag alldeles förvirrad över vissa saker. När man tittar igenom allting på en gång, får man ju inte chansen att smälta alltsammans.
I natt tittade jag på reprisen på förra veckans avsnitt. Det går vid tre på morgonen - jag är tacksam över att tv sänder dygnet runt nu för tiden. Det gör min insomnia mer uthärdig.
Trots att jag nyligen har sett hela serien från början är det två saker som jag - i nuläget - inte får riktigt kläm på.
1. Claires mamma.
Låg inte hon i koma i Australien efter en bilolycka? Nu är hon hur fräsch som helst och tar hand om sitt barnbarn efter det att Kate åkt tillbaka till ön.
När tillfrisknade mamman?
2. Desmond.
Vart har han tagit vägen? Varför följde inte han med tillbaka till ön?
Eller är det helt enkelt lösa trådar som ligger ute som det är meningen att jag ska fundera över?
Siesta
Jag blev så fruktansvärt varm och dåsig när jag satt direkt i solen, så jag gick in och lade mig på soffan och sov en liten stund.
Nu är jag som en ny människa.
Vill ha!
Jag vill ha en pool. Swimmingpool.
Konstaterar bara.
Här tillbringade jag förra sommaren. I Palma. Lågkonjunkturen suger. Fett.
Hatiska kommentarer
En del gör det för att skriva av sig - små mysiga, härliga och opretentiösa inlägg om vad de gjort under dagen. Andra nischar sina bloggar och har en specifik inriktning: om matlagning, böcker eller filmer. Somliga drömmer om att bli "den nya bloggdrottningen" och bli omskriven i media. Dessa bloggar katoriseras av det återkommande inlägget "Dagens outfit" med en kort analfabetisk text.
Syftet med bloggar är säkert lika många som antalet.
Jag läser igenom ganska många per dag. Har mina favoriter bland både kända och okända bloggare. Lämnar kommentarer till dem som jag tycker är värda att kommentera.
Det är sällan jag läser kommentarsfältet på andra bloggar (jag koncentrerar mig mer på innehållet i själva bloggen). Men ibland tar jag mig tid att läsa även dem.
Det gör mig ibland lite bekymrad. Och sorgsen. Inte de kommentarer som börjar med "Nej, jag håller inte med därför att..." för det är början på en debatt. Då har bloggaren i sitt inlägg lagt en grund för en debatt och vill ha läsarens åsikter. Nej, de kommentarer som gör mig bekymrad är de som är rent hatiska.
Tid är så dyrbart. Varför lägga ner det på att visa sin avsky?
Skriv istället en rad i de bloggar du tycker om. Tro mig när jag säger att positiva människor är lyckligare människor. Bitterhet är både tråkigt och oattraktivt.
Minne för datum
Det har sina fördelar. Det har det. Men också nackdelar, eftersom jag inte heller glömmer bort datum som jag borde glömma bort. Datum som är accosierade till sorgsna minnen.
Jag hade ett "anniversery" igår. Alltså av det slaget som jag kommer ihåg bara för att det inträffade på ett specifikt datum. Inte för att det var någonting egentligen att minnas.
Tre år. Och det gör fortfarande ont. Aj.
Människor som gör mig skeptisk
En förvånandsvärt stor del människor vet inte vad som händer utanför sin egen sfär. De faller helt oförstånde när man försöker föra en konversation om någonting annat än deras liv. Ser ut som fågelholkar när man påpekar att det svälter barn i Afrika, att vi har ett enormt klimathot mot oss, att det pågår en finansiell kris i världen och att vi har riksdagsval nästa år.
En kanske ännu större skala människor anser att vissa saker inte angår dem och därför ignorerar att ta in information. De har ingen aning om under vilket årtionde - eller för den delen århundrade - Första och Andra Världskriget ägde rum. De har ingen susning om skillnaden mellan republik och monarki. De kan abslut inte namnge USAs nuvarande president. Och de tror att dokusåpan "Big brother" är en genial orginalidé och har aldrig ens hört talas om George Orwells satir "1984" som var en skrämmande förlaga.
De som envisas med att misshandla det svenska språket med förkortningar eller förvandlar befintliga ord. Skriver "är" som "e", "jag" som "ja", "och" som "å" samt "de" och "dem" som "dom". Samt skiljer på ord som ska stå samman: "lägenhet" blir "lägen het", "jättebra" blir "jätte bra", "samlag" blir "sam lag".
Lördagskrönikan
Nu på förmiddagen har jag ränt från balkongen och in i köket och tvärtom oavbrutet.
I köket har jag bakat bröd. Bröd kan man bara baka när man har gott om tid. För först ska man göra degen, sedan ska den jäsa. Efter det ska man forma bröden till en aptitlig form och sedan ska dessa också jäsa. Först när denna långa procedur är klar kan man grädda dem i ugnen.
Ute på balkongen har jag äntligen Marian Keyes "En charmerande man" i min hand. Den är skittung. Alltså inte språkligt, för den går under genren "chic-lit" och är därför befriande lättläst. Nej, den är tung rent fysiskt. 737 inbundna sidor. Ska jag ha med mig denna bjässe på tåget, får jag ta den i en handväska modell något större (på gränsen till trunk faktiskt).
När man har suttit ute på balkongen en stund och sedan kommer in, är man helt förblindad. Man famlar runt i blindo i flera minuter.
Men nu har jag åter fått synen tillbaka och letade igenom nyheterna.
Och redan nu - så här tidigt på dagen - är Alex Schulmans lördagskrönika publicerad. En härlig liten berättelse om hur det är att skriva autografer för ungdomar som inte har en aning om vem han är och hur det känns att möta Fredrik Wikingsson vid kaffeautomaten.
Njutning!
Undra om Schulans lördagskrönikor i bokform kunde vara någonting? Då skulle man ju kunna gotta sig varje dag.
Vem behöver blommor?
Detta bidrog till en lindrig form av panik. För jag har inte skaffat några blommor till balkongen ännu. Det har inte varit väder för det tidigare, men nu när det bara helt ljuvligt ute vill jag ju ha det gjort. Man vill ju kunna gå ut på balkongen på morgonen med en kopp kaffe i handen och bara njuta av grönskan.
Det ser nämligen väldigt, väldigt tomt ut utan blommor. Rent av tråkigt.
Så tittade jag till min kruka där jag förra året hade ett fint litet rosenträd (som naturligtvis knappt överlevde hela säsongen). Då blev jag lite glad igen. För i den krukan blomstrade det! Den var full med ogräs. Men det räknas väl också som växter?
Idag njuter jag av mitt ogräs.
Rökare får bära korset
Att röka är nämligen den värsta synden man kan begå.
Idag fokuserar man så mycket på att få människor rökfria att man helt glömmer bort det stora hotet mot folkhälsan: Fetman.
Men att påpeka för en överviktig person att fetma är livshotande (och faktiskt ett mer akut hot än rökning) är känsligt. Oerhört känsligt. Trots att västvärlden - bokstavligt talat - äter ihjäl sig.
Idag - när det finns så få rökare kvar - är fler sjukdomar relaterade till fetma. Dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar är katastrofalt hög. Dagens trend med snabbmat har också bidragit till att fetma når barn (nej, detta gäller inte bara USA - Sveriges barn är hack i häl).
Krutet borde läggas på att bekämpa fetma. Sno idéerna från anti-rökkampanjerna:
Varningstexter på chips och godis, erbjudande om hjälp till viktminskning, bättre information redan i skolåldern om hur man lagar mat (man kan faktiskt tillaga den själv - man behöver inte köpa sin mat färdiglagad av den lokala pizzerian).
Till och med högre premier på vissa försäkringar...?
Det Stora hotet.
Som julafton!
Ser ni hur härligt tjock Marian Keyes nya roman ser ut? 737 sidor.
Nu kommer jag att lägga den kriminellt tråkiga "Spökskrivaren" åt sidan. Förmodligen för all evighet.
Det är som julafton här hemma nu!
Fråga Runar
Detta är inget bildmontage.
Folk skriver in till Aftonbladets fredagsbilaga (och jag kan inte för allt i världen försvara varför jag köper den) och frågar Runar saker. Runar.
Det skrämmer mig lite.
Vad skulle man fråga Runar om?
Själv är jag bara sjukt nyfiken på varför han och Carola skilde sig (eftersom jag tycker att man ska anamma uttrycket "lev som du lär" och båda två mässade - på den tiden det begav sig - om att äktenskapet var för evigt. Bara därför är jag hysterisk nyfiken på vad som var orsaken till skilsmässan).
Det skrämmer mig ännu mer.
