Maria L

Jag är inte flygrädd. Till och från i tio år har jag jobbat ombord på flygplan. Rent statistiskt är att flyga det säkraste sättet att färdas på. Men det är en klen tröst för dem som är rädda. Är man rädd så är man. Rädslor är inte alltid rationella. Jag är till exempel hysteriskt rädd för ormar trots att det knappast är troligt att en enorm boaorm skulle hitta sin väg till en lägenhet två trappor upp i en förort till Stockholm och bita ihjäl mig. Jag vet att det är osannolikt - men det gör mig inte mindre rädd för ormar.

Den flygolycka som förra veckan inträffade i Atlanten skrämmer mig däremot. Just den specifika olyckan och omständigheterna omkring den.

När en katastrof inträffar så behöver vi en syndabock för att kunna bearbeta det som inträffat. Även vid naturkatastofer vill vi ha någon att skylla på. En person, ett företag, en myndighet. Sorg och trauman blir lättare att bearbeta om man har någon/något att skylla på.
Har man någon ådra av medmänsklighet och empati i kroppen känner man även med de anhöriga när en katastrof inträffat. Man önskar att de får svar på sina frågor så att de kan få sörja i fred och få ett avslut. Man lider med dem.

Sällan har det spekulterats kring en flygolycka så mycket som om den som inträffade förra veckan. Vilket inte är så konstigt. För frågetecknen kring den är många. För det första: Hur kan ett plan bara försvinna?

I vanliga fall kan man kartlägga flygolyckor i minsta detalj. Med hjälp av "den svarta lådan". Imorse såg jag på tv vad det egentligen är man söker efter: det är 15 cm långa sensorer. 15 cm! I Atlanten. Som är dryga 4 km DJUP. Vi kommer aldrig att få svar på vad det var som egentligen hände.

Häromdagen hittade man "vrakdelar" från planet, som sedan visade sig komma ifrån ett fartyg. Då har man lust att skrika "JÄVLA IDIOTER" för dessa vrakdelar gav förmodligen de anhöriga en hel del falska förhoppningar att få svar på sina frågor. Och under hela den veckan som gått sedan katastrofen har det kommit spekulationer om möjliga orsaker, man försöker hitta syndabockar och har olika teorier om hur det hela har gått till. Vilket är oerhört dumt, eftersom det inte finns någonting att gå efter. Ingen svart låda, inga vrakdelar, inga överlevande. Ingenting.

Och idag påstår man sig ha hittat kroppar ifrån olyckan, samt en väska innehållande en biljett ifrån den faktiska flighten. Vilket inte bara känns helt osannolikt utan även makabert. Först har man inga spår efter varken olycksplats eller vrakdelar, men efter massiv kritik från diverse håll hittar man helt plötsligt både kroppar, väskor och biljetter i behåll. Bara så där. Nästan som på beställning.

Det är någonting med omständigheterna runt denna flygolycka som inte stämmer.

Jag lider med er som är flygrädda. Jag förstår er rädsla.

Som regel läser jag alltid flera böcker samtidigt.
Jag läser en "huvudbok" - oftast en roman. Gärna en sådan roman som man inte vill lägga ifrån sig - som man läser ur vid varje tillfälle som ges. Innan man somnar, på pendeltåget, på balkongen en solig dag.
Sedan har jag två-tre böcker som jag läser vid sidan om. Dem är av det slaget att man kan läsa ett par kapitel, lägga dem ifrån sig ett tag för att sedan läsa ett par kapitel till. Faktaböcker, inredningsböcker, biografier.

Min bok "på sidan om" just nu är Stephen Kings "Att skriva". En mycket användbar och underhållande bok om skrivandets konst. Den är så långt ifrån de 1500 sidor av ren skräck som King vanligtvis publicerar. Jag ägnar den nästan mer tid än min "huvudbok" just nu.

Men jag motstår frestelsen att dra de uppenbara parallellerna mellan hustrun och älskarinnan...

Det är val till EU-parlamentet idag. Så nu på förmiddagen ska jag gå iväg och rösta. Jag har min vallokal tre minuter ifrån mig så det blir ingen ansträngande promenad.

Offra några minuter idag och ta er till en vallokal, ungdomar! Så!

Jag tror att alla som fisförnämt rynkade lite på näsan åt denne vanlige "gymkille" i början förmätet biter sig i tungan idag. Åtminstone borde de göra det.
Daniel Westling har inte bara gjort vår kronprinssa lycklig - han har också visat en enorm personlig styrka.

Dryga veckan efter sin njurtransplantation är han ute och promenerar! Då de flesta andra män inte ens klarar av att kliva upp ur sängen när de är täppta i näsan...
Att Daniel verkar vara på bättringsvägen och återhämta sig fortare än någon kunnat ana är Dagens Gladaste Nyhet. På Nationaldagen dessutom!

Jag har precis kommit hem från huvudstaden där mitt firande av Nationaldagen började. Jag var inte ensam. Vilket faktiskt glädjer mig oerhört även om Stockholm idag påminde om prinsessans Dianas äktenskap ("it was a bit crowded").
Att vi svenskar skulle vara dåliga på att fira vår nationaldag avfärdar jag nu som en myt. Om inte annat så börjar vi bli riktigt bra på det nu (vi ska ju inte glömma att det är ju bara fjärde gången som Nationaldagen är helgdag och därmed "erkänd"). Det var massor med glada människor överallt som viftade med flaggor.
Det var också ovanligt mycket killar i stan med blå/gula tröjor på sig. Det berörde mig väldigt mycket tills jag insåg att de förmodligen inte hade den blekaste aning om vad det var för dag idag utan förberedde sig inför kvällens fotbollsmatch. Jag kan tala om att flertalet av dessa pojkar kommer att hinna däcka innan matchen ens har börjat.

Så. Klar. Redo.

Idag blir det Nationaldagsfirande i kungliga huvudstaden. Det är vansinnigt kallt just nu. Bara sju grader. Så det är ingen nätt liten sommarklänning jag bär dagen till ära.

Jag ska börja firandet på Slottet. Sedan - beroende på vädret - får vi se vart firandet fortsätter. Kanske Skansen?

Jag har haft besöksrekord på min blogg idag. Jag kallar det Jackson-effekten. Givetvis är jag oerhört glad över alla nytillkomna - och trogna - läsare. Men nästan ännu mer glad blir jag över att Michael Jackson fortfarande berör och intresserar så många människor.

För grabben har inte haft det lätt. Han har inte lyckats producera någonting bra musikaliskt på dryga tjugo år, han har blivit anklagad för att ha den vidrigaste böjelsen av dem alla, förlorat en stor del av sin förmögenhet och varit tvungen att göra sig av med sitt älskade Neverland (nu tänker jag inte ens gå in på varför en fullvuxen - 51 år gammal man - vill bo i en lekpark) och hamnat i klorna på Plastikkirugerna från Helvetet.

Men trots allt detta engagerar Jackson fortfarande. Jag är glad för hans skull.

Jag funderar dock lite på de kirurger som genomfört hans groteska förvandling. Undra om de har någon yrkesstolthet kvar? Det är väl knappast så att de ställer reklamskyltar utanför sina kliniker och skryter om att Jackson genomfört sina operationer där. Jag tror att en sådan reklamkampanj mer skulle stjälpa än hjälpa dem. Ärligt.

Undra om han själv är nöjd med resultatet?

De som sitter i styrelsen för min bostadsrättsförening är inga kärnfysiker. Styrelsen består av mestadels män i den övre medelåldern som ständigt går omkring i Helly Hansen-kläder och är antingen förtidssjukskrivna eller arbetssökande då jag aldrig har sett dem åka till jobbet (med undantag för styrelsens ordförande som jobbar deltid som taxichaufför). Dessa äldre män tar sin roll i styrelsen på största allvar och är självutnämnda experter på precis allting - trots att samtliga av dem saknar utbildning.

Och trots att dessa Helly Hansen-klädda män faktiskt är experter på allt - från trädgårsskötsel till bostadsrättsföreningens ekonomi - så misslyckas de med allt de tar för sig.
För att nämna några saker så beställde de omfattande renovering av sammanlagt åtta badrum (varav ett naturligtvis var tvunget att vara mitt) som försäkringsbolagen sedan vägrade stå för, jag beställde en ny fläktkåpa till köket för tretton månader sedan som ingen ännu har installerat fast de är hemma hela dagarna och för några år sedan fick vi en ny låsanordning till huvudportarna.
De ser ut så här:



Till den undre apparaten fick vi en liten sak som ser ut som ett plektrum, som man lägger emot för att porten ska öppnas. Den övre apparaten fungerar som snabbtelefon så att besökande kan slå in en kod (som står skrivet på väggen intill) och på så sätt få kontakt med den personen de vill besöka. Det ringer då i hemtelefonen och man slår siffran fem. Då öppnas porten och besökaren kan komma in.
Men man kan inte öppna porten med nyckel. Nyckelkolven är förseglad.

Är ni med så långt?

Bra.
Det här med låsanordningen är ju en väldigt bra idé. Lite småfiffig faktiskt.
Men som så många idéer Helly Hansen-styrelsen haft, så finns det naturligtvis en svag länk. Denna låsanordning fungerar nämligen inte när det är strömavbrott. Eller som det vi idag nu råkat ut för: plektrumen behöver uppdateras.

Eftersom varken plektrumen eller snabbtelefonen fungerar, så är man helt enkelt utelåst från sitt eget hem. Man kan ju inte använda den faktiska hemnyckeln eftersom nyckelkolven är förseglad. Så nu får samtliga grannar i trappuppgången hjälpas åt med att se till att portarna alltid står öppna (med stenar och andra tillhyggen som hindrar porten från att slå igen) - annars kommer vi inte in till våra lägenheter.
De flesta av oss inser allvaret, eftersom det finns många skiftarbetare i huset och man känner en solidarisk medkänsla för dem som kommer hem fram jobbet klockan tre på natten och inte kommer in i sitt eget hem. De flesta förstår problemet (inte själva styrelsen dock för då skulle de vara tvungna att erkänna att denna briljanta låsanordning var ett misstag).
Dock har vi en relativt ny bekantskap i vår trappuppgång - en lärarinna. Jag har ägt stölvar med högre intelligensnivå än henne. Hon går och stänger portarna så ingen "obehörig" ska kunna komma in. Vad hon inte riktigt förstår är att vi behöriga inte heller kommer in då.

När vi påpekade detta ganska akuta problem för denna lärarinna, svarade hon: "Men jag kom ju in i porten igår".

Jag undrar vad hon undervisar i.

Förra veckan hade Runar Sögaard (ni vet, Carolas ex-make som påstår att han skulle vara lika känd även fast han inte varit gift med henne och som säger sig ständigt ha paparazzi i trädgården) premiär för sin frågespalt i Aftonbladets nöjesbilaga Klick.
Redan nu - veckan efter - känner jag att just denna spalt kommer att förvandlas till fredagens höjdpunkt.

Idag har en person - med signaturen Sugar Tooth - skrivit till Runar och frågat hur denne ska bli kvitt sitt sockersug.

Är inte det lite som att be Oprah Winfrey om bantningsråd?

För er som vill ställa livets allvarliga frågor till Runar (samme Runar som sköt ett rådjur från sitt sovrumsfönster) så är adressen:

I mitt tidigare inlägg så ifrågasatte jag om Michael Jackson över huvud taget kunde vara pappa till sina barn. Jag ifrågasatte det INTE (som det klart och tydligt står i inlägget) på grund av barnens hudfärg utan för att jag

1. inte kan se Jackson i fortplantningsprocessen. Så mycket som han har klappat mot det där organet vid sina scenshower under åren måste det ha tagit stryk.

2. betvivlar att Jackson ens har förmågan - med sitt nuvarande röstläge - att ens PRODUCERA spermier.

3. inte ser några som helst anletsdrag från Jacksons ursprungsutseende (typ näsa, mun, ansiktsform, ögonform) eller  från den påstådda mamman.

Nej. Jag är fortfarande övertygad om att Jackson INTE är biologisk pappa till dessa barn.

Efter ett studiebesök i Los Angeles inför en bok, så skrev Marian Keyes en artikel där hon berättade om den något intelligensbefriade modellen som plastikopererade sin missprydande näsa i förebyggande fall så att hennes framtida barn inte skulle få en likadan. Arvsanlag och gener var någonting som gått den naiva modellen helt förbi.

Trots att Michael Jacksons hy idag är blekare än Snövits så har det inte alltid varit så. Inte heller har hans näsa alltid sett ut som en knapp. Gropen i hakan har också tillkommit med tiden.

Jag kan för allt i världen inte begripa hur Jackson har lyckats få vita barn. Det är ett mysterium för mig. Jag betvivlar helt och fullt att han är deras biologiske far. Kanske inte så mycket beroende på att barnens hudfärg utan mer beronde på att jag har svårt att tänka mig Jackson i fortplantningsprocessen. Själva akten.

Det är Nationaldagen imorgon. Den tänker jag fira i den kungliga huvudstaden. Ska besöka Slottet. Det kungliga. I Gamla stan.

Klockan tio på förmiddagen öppnar prinsessan Madeleine portarna till slottet.

Jag kommer stå där, Madde. Oavsett väder.

I´ll be there.

Bruce Springsteen är i Sverige igen och gör spelningar. Lägg betoningen på igen i den meningen. Är inte han här och spelar varannan vecka nu för tiden?

Han älskar Sverige, säger han. Roligt.

Han kanske till och med borde skaffa sig en övernattningslägenhet i Stockholm? En liten anspråkslös etta på Söder. På si sådär 28 kvadratmeter. Jepp, jag tror att Springsteen skulle smälta in bra på Söder.

Ja, jag var skeptisk innan och filmen är kanske bara en hundradel så bra som Terminator 2, men - herrejösses - EN STJÄRNA ÄR FÖDD!
Jag kan för allt i världen inte begripa att all uppmärksamhet kring filmen har legat på Christian Bale som är förvånansvärt blek som John Connor. Filmens mest trevliga överraskning och egentliga hjälte heter Sam Worthington.

Jag är fortfarande så där lite lyckligt överväldigad efter tisdagens dubbelavsnitt av "LOST". Det är förmodligen så TV4 har planerat att visa resten av säsongen. Inte mig emot.

I tisdags fick man se en snutt av Desmond som jag tidigare efterlyst. Men jag kommer fortfarande inte ihåg orsaken till att han inte följde med till ön?

Någon som minns och kan upplysa mig?

Bland det roligaste vi fick göra på Skrivarkursen var person- och karaktärsbeskrivningar. Hur man med ord beskriver en persons utseende, karaktärsdrag, egenskaper med mera. Jag studerar människor på ett helt annorlunda sätt nu.

Det är mycket roligare att skapa de udda karaktärerna än de goda. Man kan ta ut svängarna mer. Och man är allsmäktig! Man kan göra precis vad man vill.

Nu har jag kommit så pass långt att jag vet vart min bok ska utspela sig. Och så har jag skapat - med största inspiration från verkligheten - två karaktärer som är härligt patetiska, märkliga och oerhört tacksamma att forma. Hur de passar in i handlingen har jag dock inte kommit fram till.

Nu är jag dock en bra bit på väg.

Jag och min filmgalne vän Oskar har bokat in att vi ska på bio imorgon. Oskar är cineast  - ett ord som jag lärde mig när jag löste ett korsord för ett par veckor sedan - och det han inte vet om film är inte värt att veta. Som ett litet uppslagsverk är han - när det gäller film. Ishockey har han ingen koll på alls. Men ingen är perfekt.
Vi två ska i alla fall se Terminator - Salvation imorgon. Det ska främst bli roligt att träffa Oskar igen - det var ett tag sedan. Själva filmen är jag fortfarande lite skeptisk inför men jag lovar att se den med ett öppet sinne. Jag kommer att låtsas som att den är helt fristående och inte har någonting med den ljuvliga T2:an att göra.

När jag ändå kommer att ha cineasten på tråden så måste jag ta tillfället i akt och diskutera Christian Bale med honom. Sina fantastiska skådespelartalanger till trots, så är jag övertygad om att Bale är galen. Fullständigt.

Att driva med människor som har fördomar är bland det roligaste som finns. Lyteskomik blir aldrig roligt, men just när man gör sig lustig över människor som på ren svenska är korkade blir allting helt plötsligt hysteriskt kul.

Den bästa bloggen i genren just nu är Ingers blogg som har retat upp Kristdemokraterna till den milda grad att de har hotat med "rättsliga åtgärder". Vilket faktiskt - fast det inte alls var menat så - framställer dem som ännu mer trångsynta och humorbefriade än tidigare. Om detta nu var möjligt.

Som troende kan jag inte alls identifiera mig med Kristdemokraterna. Tvärtom anser jag att de bidrar till den skeptism som finns i landet mot kristna. Jag har full förståelse för att människor ifrågasätter både religionen i sig samt kyrkan. Det gör även jag.

Att Ingers blogg blivit så ofantligt populär - och därigenom provocerat KD - glädjer mig. Deras homofobiska politik är ingenting jag vill bli sammankopplad med.
För om jag inte minns fel, så står det i Bibeln att "man ska älska sin nästa som sig själv"...

Vårt mission: Se till att "Inger" får fler läsare än självaste Blondinbella!