Maria L

Det sägs att nio av tio personer aldrig skulle kunna inleda ett samtal om det inte vore för vädret. 
Det vore en underdrift om man inte påstod att veckans snackis är just vädret. Suck och stön från samtliga håll - människor skriver till och med om vädret på sina Facebook-statusar för att uttrycka sitt missnöje.
Vädret engagerar.

Kanske borde man försöka vända detta konstanta nedfall av regn till någonting positivt?

Om det nu är sant att de flesta samtal inleds med en kommentar om vädret, kanske det nu är det bästa tillfället att våga sig på att prata med den söta killen på bussen? Den där gulliga killen på gymmet som man spanat efter på avstånd? Ringa upp den hemliga förälskelsen och föreslå en bio (för en promenad känns uteslutet under rådande omständigheter)?

Detta skyfall kanske kommer att bidra till någonting positivt.

Om nio månader kanske vi har en gigantisk babyboom i landet!

Sent på tisdag kväll visar TV4 de två sista avsnitten av LOST, säsong fem. Inspelningarna av sjätte och sista säsongen pågår just nu och vi får tålmodigt vänta tills nästa år för att se dem.

Sällan har väl en tv-serie skapat så många frågetecken och gett utrymme för för så mycket spekulationer och teorier.

Jake är en av de karaktärerna jag känner minst för. Mest beroende på att det finns så många andra färgstarka personligheter (jag älskar Hurley) som gör att Jake framstår som lite transparant. Lite tråkig. Lite för präktig. Lite ointressant.

Mannen som spelar Jake - Matthew Fox - vet hur serien slutar.

Honom är jag avundsjuk på. Jag är alldeles för nyfiken för att hålla mig till tåls.

När livet ger dig citroner - gör lemonad

Jag gör lemonad idag. Jag vägrar att klaga på vädret - det finns ändå ingenting jag kan göra för att ändra på det (tror inte på vädergudar så jag tillber dem inte för en förändring).
Jag gör det bästa av situationen istället. Jag slappar. Med gott samvete.

Jag har legat och läst på morgonen. Håller fortfarande på med Marian Keyes "En förtjusande man". Den tar sig, kan jag säga. Först blev jag lite förskräckt över att den är på 737 sidor. Den koncentrerade mängden chiclit kändes från början lite väl i överkant. Men hon är en drottning inom genren. Faktiskt.
Marian Keyes vet hur man underhåller en regnig dag.

Under sommarmånaderna - juni, juli, augusti - drar man ner både öppettider och utbud på mitt gym. Ingenting konstigt med det. Antalet besökare minskar under dessa månader då det är semestrar och annat som istället lockar.

En dag som denna - då det är vansinnigt grått ute och regnet fullkomligt öser ner - är det dock fullt med entusiastiska motionärer på gymmet. Självklart! Såvida man inte är fanatisk tränare så ger man sig inte ut i detta väder för att utföra sin träning. Majoriteten väljer att göra det inomhus.

Detta är bara ett exempel. Det är inte unikt för gym att anpassa sitt schema efter årstider - överallt i samhället är det så.

Det är egentligen ett lustigt fenomen. Vi klär oss även efter årstider - inte efter väderleken. Lika märkligt som jag kan tycka att det är att sätta på sig yllemössan, dunjackan och lovikavantar en novemberdag när det är tio plusgrader och strålande sol, lika främmande känns det att ha en kortkort kjol med ett tunt linne och sandaler i juni när det är samma gradantal och hällregn.

Men det är så vi gör. Samma gradantal kräver oerhörda kontraster i klädvalet för dagen. Det är årstiden som styr. Inte det sunda förnuftet.

Det vore egentligen en lögn att påstå att sommarmånaderna numera är årstiden för repriser på tv. Nu för tiden visar ju tv repriser året om. För vilken gång i ordningen visas Vänner till exempel?

Har det dock gått tillräckligt lång tid är repriser ett härligt sätt att få promenera i minnernas kvarter. Det blir endast en härlig nostalgisk tripp! Man har vissa minnesbilder av programmet men inte tillräckligt för att komma ihåg varenda replik utantill, men nickar lite ihågkommande emellanåt.

Ikväll är det ett kärt återseende i rutan för mig: Murphy Brown. Denna sitcom fick på den tiden det begav sig inte alls den uppskattning som den förtjänade och föll lite orättvist i glömska.
Jag ska titta och nicka lite ihågkommande och vara så där skönt nostalgisk ikväll.

SVT2  23.15.

 

Nu på eftermiddagen kom jag fram till Arbetsförmedlingens kundtjänst för att avlägga min lägesrapport. Det gäller att hamna hos rätt person alltså.
Visserligen har de på kundtjänst alltid varit tillmötesgående när jag har ringt dem (de måste verkligen ha gått på rätt charmkurs) - det är egentligen bara min handläggare på den lokala Arbetsförmedlingen jag har haft lite problem med.

Idag fick jag prata med en alldeles underbar människa som hette Lena. Jag berättade för henne hur många jobb jag sökt, att jag blivit kallad på intervjuer men inte fått de tjänsterna och hur trögt det känns just nu.
Hon var helt fantastisk! Hade ett pepptalk om hur jag skulle sträcka på ryggen eftersom jag kommit så långt som till intervju och att inte ta det ständiga avvisandet så personligt. Läget på arbetsmarknaden kan jag ju inte påverka.

Vilken härlig kvinna! Ett sådant bemötande ger mig hopp!

Jag behövde ett trevligt samtal idag.

Jag måste avlägga en lägesrapport till Arbetsförmedlingen idag. Där man berättar om vilka jobb man har sökt, om man varit på intervju och hur det har gått.

Den senaste tiden har varit helt tröstlös. Ungefär 90 % av de jobbansökningar man skickar in får man inte ens svar på. Och de två intervjuerna jag varit på de senaste veckorna resulterade inte i någonting annat än lägre självförtroende.

Ringde AB´s kundtjänst nyss. Blev placerad i telefonkö. Det var 64 samtal före mitt.

Jag ringer tillbaka om en stund.

Cineasten Oskar kan sina filmer han. Igår gjorde han en något mer ingående recension av "Terminator - Salvation" än vad jag åstakom.
Vi kan gott konstatera att han såg mer i filmen än Sam Worthington.
Men vi var båda rörande överens om att Christian Bale var förvånansvärt blek i rollen som John Connor.
Oskars underhållande recension av filmen kan du läsa HÄR.

Min katt Smulan dog för 1,5 år sedan. Hon blev 22,5 år gammal. I människoår. I kattår är det ungefär lika med 345. Typ.

Hon var vansinnigt intelligent. Faktiskt smartare än många jag människor jag känner. Ärligt.

När jag flyttade hemifrån tog det tre år innan jag fick klappa henne igen. Hon såg mig nämligen som sin "mamma" och i hennes ögon hade jag ju övergivit henne då jag skaffade mig ett eget hem och hon fick vara kvar. Men hon var van vid att bo i hus och kunna gå ut på en liten gräsplätt och jag skulle flytta in i en liten lägenhet och hade ett jobb som gjorde att jag endast var hemma tio dagar i månaden. Så hon fick bo kvar hos min mamma.

Men under tre års tid fick jag inte - när jag besökte Smulan - hälsa på henne. Hon var väldigt långsint. Så fort hon såg mig så skrapade hon med tassarna i golvet för att visa sitt missnöje med mig - som katter gör när maten framför dem inte duger. Hon kunde inte förlåta att jag övergivit henne.

Jag känner mig som Smulan idag. Jag vill också skrapa med mina tassar på golvet för att visa mitt missnöje. Jag kan inte heller förlåta.

Jag saknar henne.

Jag är inte sentimental på det sättet att jag sparar på saker. Jag rensar ofta bort saker. Och minnen. Jag är fullt övertygad om att om jag gör mig av med saker som påminner mig om sådant jag helst vill glömma, så mår jag bättre.

Jag har rensat idag. Egentligen på det mest barnsliga sätt man kan tänka sig. Men det var en befrielse när det var gjort.

Sedan satt jag vid mitt köksbord - med tårarna rinnandes nedför kinderna - och såg bilderna jag har satt upp på mitt kylskåp.
Jag har en bild där på mig själv, tagen från ett julfirande med ett gammalt jobb. Jag sitter bredvid en kär vän. Han som var min klippa som jag klamrade mig fast vid när livet var jobbigt, han som jag ventilerade med och berättade allt för, han som jag blottade mig för helt skoningslöst, han som fick mig att skratta varje dag.

Jag ser så oerhört lycklig ut på den där bilden. Jag fullkomligt sprudlar av glädje. Mina ögon tindrar. Leendet är äkta.

Jag funderar på att ta ner den där bilden. Den påminner mig så mycket om en tid som inte finns längre.

Jag saknar honom.

Mitt främsta fotbollsminne är när ett 30-tal journalister med medföljande fotografer bli inbjudna när landslaget har träning. Detta är ett par år sedan.
Mitt under detta träningspass börjar Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg att slåss. Med varandra! Med handflatorna. De såg ut som två nioåriga flickor som står och drar varandra i håret. Denna händelse blev ju naturligtvis duktigt övervakad då hela den svenska sportjournalistkåren stod med kamerorna i högsta hugg.
Men dramatiskt var det! Ungefär på samma sätt som "Falcon Crest" var dramatiskt på sin tid.

Imorse var huvudnyheten - observera huvudnyheten - i båda kvällstidningarna att Zlatan och Kim Källström hade en offentlig dispyt matchen igenom igår kväll som avslutades med munhugg i media efteråt.

Det är mycket känslor i fotboll.

Mycket hårspray också...

Att jobba som telefonförsäljare måste vara det mest förnedrande man kan arbeta med. De står lägre i näringskedjan än fästingar. Men jag kan inte undvika att beundra deras påhittighet. De fullkomligt sprudlar av idéer hur de bäst ska kunna terrorisera människor och försöka sälja på dem saker man inte vill ha.

Jag har varit ansluten till NIX en längre tid nu. Så pass länge att mitt nummer inte borde finnas kvar i några "listor". Men det hindrar inte telefonförsäljarna att ringa hit ändå. De har nämligen kommit på en ny grej. De ringer hit och frågar efter "Gunilla".

Gunilla är grannen som bor våningen under mig. Dessa äckliga små försäljare borde se på sina "listor" (som de själva hänvisar till) att Gunilla och jag inte har samma telefonnummer och att mitt nummer är blockat för samtal av den här typen.

Men jag funderar lite på deras strategi. Kanske tänker dem att "Aha, vi låtsas söka efter Gunilla och låtsas att detta är ett misstag men när vi ändå har Maria på tråden kan vi försöka pracka på henne ett par nya strumpor!".

Må konjunkuren vända snart så människor kan skaffa sig riktiga jobb!

Det finns förmodligen en hel drös med fisförnäma - lite fiiinare - författare som föraktfullt fnyser åt nutidens framgångsrika kollegor och deras sätt att marknadsföra sig själv med hemsidor, bloggar, twitter, krönikor i kvällstidningarna, medverkan i diverse tv-program.

Men är det verkligen så illa att följa nutidens trender för att nå läsare?

Knappast. Snarare tvärtom. För marknadsföringen dessa författare bedriver ökar vårt intresse omkring dem som personer och deras böcker och resulterar i mer läsande. Vilket bara är en positiv effekt.
För trots en stundande lågkonjunktur och konkurrens från andra forum som "stjäl" människors uppmärksamhet så säljs det rekordmånga böcker idag. Bokförsäljningen är inne i sin guldålder och kanske ska vi tacka dessa författare med ett knivskarpt sinne för marknadsföring för detta.

För det spelar egentligen ingen roll vad man läser - bara att man gör det. Tycke och smak när det gäller litteratur är som med allting annat - den är olika från person till person. Och bör så vara.
Att läsa mycket bidrar till ett utökat och berikande ordförråd. Jag bugar mig inför dessa författare som har gjort läsning till en trend.

Att läsa böcker är etta på innelistan!

Jag har gjort ännu en beställning på böcker. I fredags fick jag ett mail av företaget jag beställt ifrån med rubriken "Leveransavisering". Låter inte ett dugg spännande, eller hur?
Men det är det! I detta mail kan man nämligen följa sitt lilla paket på färden från leverantör till utlämningsställe. "Klicka här för att spåra ditt paket" står det och jag klickar och följer med intresse vad som händer. Status, tid, beskrivning.

Imorse stod det:

UNDER TRANSPORT        2009-06-09 04:30     Paket transporteras till ombudet

Är inte detta vardagsspänning så vet inte jag vad det är!

Vanligtvis tillhör denna nyhet om skatteåterbäringen en av årets gladaste och mest välkomna. I synnerhet de senaste åren, då pengarna har kommit in på kontot i början av sommaren om man deklarerat via nätet eller sms. Lite extra klirr i kassan lagom till de härliga och soliga sommarmånaderna då utgifterna har en tendens att öka.

Jag får tillbaka ganska mycket i år. Med tanke på vad man lever på som arbetssökande i månaden så är känns det faktiskt som en förmögenhet jag har att vänta mig i slutet av veckan.

Men kan man verkligen unna sig någonting i år? Med det ekonomiska läget som råder i världen kanske man bara ska lägga dessa slantar i en buffert? Eller ska man våga hoppas på att situationen vänder snart och våga unna sig någonting trevligt?

Jag är lika glad över mina inkommande skattepengar som tidigare år. Men jag velar någonting fruktansvärt över vad jag ska göra med dem.

Jag för träningsdagsbok. Inte på ett pretentiöst sätt - jag skriver bara upp vilka muskelgrupper och vilken konditionsträning jag utfört under dagen.
Tittade igenom den nu på morgonen och insåg att det är väldigt många dagar sedan jag tränade sist. Alldeles för många.
Begriper inte varför. Jag förstår inte vart all tid tar vägen.

Jag inleder denna vecka med en powerwalk.