Maria L

Det är Midsommarafton idag. Av reaktionerna på bland annat statusuppdateringarna på Facebook förstår jag att detta är en stor helg. Till och med större än vår nationaldag.
Jag minns inte ens när jag firade Midsommar senast. Det här är nämligen en "pardag" - på samma sätt som nyårsafton -  då singlar blir bortglömda av sina "vänner".

Så för mig är det här en helt vanlig dag. I den bemärkelsen alltså.

I en annan bemärkelse är det här en stor dag. För just idag - den 19 juni - är det exakt ett år kvar till bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling.

Det är någonting att fira det!

Av de två filmer jag hyrde idag, så började jag att titta på den senaste i raden av massproduceringen av Wallander. Denna hette Skulden.
Ett barn försvinner, en pedofil blir misstänkt, barnet hittas död, pedofilen blir trakasserad av oroliga föräldrar. Oerhört förutsägbar och tråkig film. Skitfilm, på ren svenska.

Jag rekommenderar istället att ni läser Henning Mankells böcker om kommissarie Wallander (dessa filmer som görs nu med Krister Henriksson i huvudrollen är INTE baserade på dessa).
Välskrivna och spännande.

Så här dagen före midsommarafton är det för närvarande 11 grader och regnet fullkomligt öser ner. Det bäddar för en filmkväll.

Min kompis Oskar - cineasten - rekommenderade mig att jag skulle se The Prestige med bland annat Christian Bale (den lilla token). Det är ett par år sedan denna film kom ut på marknaden, därför fick jag stå i videobutiken (heter det så fortfarande? Eller kallar man det för DVD-butiken eller bara filmuthyrningsstället?) i en halvtimme och leta i hyllorna. Men till slut fann jag den.
David Bowie (den gamla favoriten) har en roll i filmen och det är alltid en njutning för ögat att se honom. Han är en fantastisk skådespelare men har valt lite udda filmer i sin karriär på vita duken för att bevisa detta. Oskar gav honom godkänt i den här filmen och det glädjer mig.

Den senaste Wallander-filmen hyrde jag också. Skulden.

Känns som en lagom kväll.

Min trogna trotjänare fick gå i graven igår. Efter tio år. Tio år har vi tillbringat tillsammans.

Kaffebryggaren.

Den började att läcka vatten. Så jag tog beslutet att det var billigare att köpa en ny kaffebryggare än en ny ekskiva till köket där den stått. Den senaste tiden med en handduk under sig för att minimera skadorna.

Så igår blev det en ny bryggare. Den billigaste jag kunde hitta. Som arbetslös kan man inte ta ut svängarna för mycket utan får planera sina inköp med största omsorg.
De större investeringarna får ligga på is ett tag.

En sak unnade jag mig dock igår: Jag köpte en köksbricka med kungafamiljens porträtt på. Den var jag bara värd.

I morse klev jag upp halv sex (ganska mör efter bara ett par timmars sömn), gjorde mig iordning och begav mig iväg till en arbetsintervju.
Helt ärligt ska jag säga att jag var skeptisk innan. Dels för att jag visste att lönen var låg, dels för att restiden dit var i det smärtsammaste laget. Dessutom har jag sökt så många jobb den senaste tiden att jag inte ens kom ihåg vilket företag det var - eller vad de sysslade med. Vilken slags tjänst det var jag hade sökt visste jag dock.
Adressen hade jag noggrant skrivit ner.

När jag kommer dit blir jag bemött av en helt underbar tjej - några år yngre än mig - och vi klickade direkt. Det är en helt unik situation för mig, för jag har haft min beskärda del av dåliga erfarenheter av kvinnliga chefer. Så pass dålig att jag föredrar manliga chefer.
Intervjun gick alldeles strålande - jag kände verkligen att de frågor hon ställde till mig fick fram mina allra bästa sidor. Det är inte alla som rekryterar som har den förmågan ska ni veta.

Den här tjejen var helt fantastisk. Plötsligt kände jag att jag ville jobba där! Skitsamma att jag får en total restid på tre timmar per dag - jag kan väl ägna den tiden åt att läsa. Skitsamma att lönen var usel - trevliga kollegor väger upp så mycket.

Vi skildes åt med ett ömsesidigt tycke för varandra, hon skulle höra av sig redan på eftermiddagen om svar och jag gick där ifrån med lätta och förhoppningsfulla steg. Det kändes så skönt! Äntligen lite vind i seglen.

På eftermiddagen ringde denna härliga tjej upp.
Jag hade varit hennes favorit. Från början hade hon lagt min ansökan åt sidan då hon tyckte att jag var för överkvalificerad för tjänsten, men sedan ångrat sig och tagit in mig som sista intervju.
Hon gav tjänsten till en annan. Med den motiveringen att hon tyckte att jag verkade för bra och önskade att jag snart hittade någonting annat som skulle vara mer stimulerande.

Det gör jag också.

Det var väldigt tungt att få ännu ett nekande, men jag är så oerhört tacksam för att denna tjej tog sig tid och ringde upp och inte bara gav mig feedback och motivering utan även rosor och lyckoönskningar i framtiden.

Så ska en arbetsgivare behandla de som söker jobb hos dem.

Min inställning till kvinnliga chefer är efter denna dag något mer positiv än tidigare. Men bara lite. Vissa saker kan man aldrig glömma.

Vilken rafflande avslutning det blev på LOST igår. Trots att jag skulle gå upp halv sex imorse och det sista avsnittet slutade vid halv ett så kunde jag inte sluta att titta. Kunde. Inte. Sluta.
Hur ska jag kunna vänta ett helt år tills nästa säsong? Hur?

TV4 har dessutom börjat med underhållning i reklampauserna. Åtminstonde tror jag att det är det de vill åstakomma. Om och om igen igår kväll visade de en trailer på den Beck-film som ska visas på måndag (bara det att de visar den för femtielfte gången är humor i sig). "Hämdens pris". Jepp. Hämdens.

TV4 är pionjärer!

Lågkonjunkturen fortsätter att skörda sina offer. Idag kom jag över ett exemplar av Svenska Dagbladet där det var idel deprimerande artiklar att läsa. Arbetslösheten väntas öka ännu mer och det ser inte ut att vara någon ljusning i det världsliga ekonomiska läget någonstans. Som att man behöver påminnas - de ständiga negativa rapporterna förbättrar inte situationen alls. Negativitet smittar.

När tiderna ser ut som de gör behövs underhållning. Mer än någonsin. Men även där är nu Lågkonjunkturen (som har fått liknande klang som Liemannen) och skär ner.
Senast i raden är humorsajten 1000 apor som släcks ned med omedelbar verkan.

Med handen på hjärtat är det inte själva sajten 1000 apor som jag kommer att sörja utan bröderna Schulmans bloggar. Jag läser dem varje dag. Det är en del av min dagliga rutin. En dag utan Alex´s blogg är ingen bra dag.

Vart tar bloggarna vägen nu? Ska Alex lägga ner den nu och helhjärtat ägna sig åt papparollen och den kommande romanen? Vad händer?

Vilken dag! Inte nog med att det var säsongsavslutning på LOST igår och jag behöver vänta ETT ÅR innan nästa säsong börjar att visas - nu får jag inte läsa Alex´s blogg varje dag heller.

Lågkonjunkturen är Dagens Otyg. Nej, ångrar mig. Årets Otyg är du, din glädjedödare!

Lade mig alldeles nyss till rätta i soffan för att invänta de sista två avsnitten av LOST. Reklam och trailers inför kommande program visas i rutan. Helt plötsligt dyker det upp en trailer att TV4 visar Beck-filmen "Hämndens pris" på måndag igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Det har nog inte Fyran koll på själv. Men för att förnya sig lite så har de satt en ny titel på filmen: "Hämdens pris".

Var inte det fyndigt? Fredrik Lindström skulle förmodligen till och med kallat det för "utveckling av det svenska språket".

Fyran är pionjärer!

Jag tror att detta är en sann historia. Vet inte med säkerhet eftersom det är en historia man skrattar åt - inte med.

Följande har hänt:
Carola Häggkvist startar ett träningsläger (för sång får man anta - inte idrott) vid namn Carola Camp. Nu är det även så att en svensk medicinsekreterare (ja, hon titulerar sig så) även bär det namnet. Carola Camp alltså.
Hon går idag ut i Expressen (Carola Camp alltså) och deklarerar med bild att hon "inte vill att någon ska tro att jag har med lägret att göra" och har bett Carola (Häggkvist alltså) att hon ändrar namnet på lägret. Hon känner sig nämligen bestulen på sitt namn (Carola Camp alltså).

Men att få sin bild publicerad i tidningen kanske ger lite plåster på såren? Jag publicerar din bild på min blogg också, Carola Camp, så kanske rånet på namnet inte svider lika mycket.
Risken att man förväxlar Carola med Carola känns dock inte trolig.

Ikväll visar TV4 de två sista avsnitten av säsong fem av LOST. Den sjätte - och sista säsongen - spelas just nu in. Vilket innebär att det kommer att ta ETT ÅR innan de avsnitten visas. Ett år!
Jag vet med mig själv att jag kommer och vrida och vända på alla möjliga teorier under detta år. Fundera ut lösningar. Analysera.

Jag kanske behöver ett år ledigt från denna serie?

Mitt ständiga rännande på Pan-ica har gett utdelning (förutom i höjt blodtryck). Idag med posten fick jag en värdecheck på 100 SEK. Mycket trevligt! Det blir mycket färskpotatis till midsommarfirandet det.

"Felstavning bidrar till språkutveckling" påstår språkgurun Fredrik Lindström.

Nej. Det gör bara ont i mina ögon när jag ser hur det svenska språket misshandlas och stympas. Ord förkortas och förenklas. Detta kan vara acceptabelt i ett sms där man har ett begränsat antal tecken att skriva, men i texter blir det endast enerverande.

Det är inte själva felstavningen som moderniserar ett språk. Tvärtom. En stavning på ordet "eller" som "lr" är varken nyskapande eller utvecklande. Bara korkat.
Dessutom bidrar felstavningar till missförstånd. Häromdagen såg jag en stavning på ordet "tjusningen" som "schusningen". Jag var tvungen att ljuda detta ord högt för mig själv ett par gånger innan jag förstod vilket ord det syftade på.

Att inte kunna läsa eller stava är bara fördummande. Det ger den felstavande skribenten ett korkat intryck.

Ja, det gör det. Idag har jag bara fått ett mail som innehåller texten "vi har gått vidare med andra sökande". Och på onsdag ska jag på en intervju för ett jobb med hysteriskt dålig lön och med ett enormt pendlingsavstånd. Men får jag det kan jag ju alltid låtsas att jag åker iväg till London varje morgon. Tidsmässigt är det ungefär lika.

Det rör på sig i jobbsökardjungeln!

Nu ska jag i ärlighetens namn säga att den boken som jag planerar att skriva mest är på skiss-stadiet. Jag har miljön där den ska utspelas klart för mig och har fantiserat ihop några riktigt udda karaktärer, men vem jag ska ha ihjäl i boken (för det är en kriminalroman - så långt är jag överens med mig själv) och varför har jag ännu inte listat ut.

Så egentligen är det väl ingen större panik att börja jaga förlag ännu. Men för min egen underhållnings skull letade jag idag igenom vilka krav förlagen har på insända manus. Radavstånd och teckensnitt osv. Det gäller att ha framförhållning!

Helt plötsligt slog det mig att jag måste numrera sidorna på manuset!  Word är inte min starka sida.
För känner jag mig själv rätt så kommer jag att redigera detta manus i en oändlighet och förmodligen ändra hit och dit och flytta stycken och kapitel.
Går det då att ändra sidnumreringen också?

Inte heller ett akut problem - för det kan ju ta flera år innan boken är färdigskriven - men på min "to do"-lista nu finns att hitta en person som kan visa mig detta.

Nu ska jag läsa Ann Rosmans debutroman "Fyrmästarens dotter". Spännande med en debutant.
Fyrar verkar vara populärt att skriva kriminalromaner om. Det kanske ligger någon härlig mystik över dem?

Att vara arbetslös är förnedrande. Det bara är det. Självförtroendet sviktar i samma takt som humöret går ner och kroppsvikten går upp. Det känns som man ständigt trampar vatten och inte kommer någonstans. Man kämpar med näbbar och klor för att hitta nytt jobb bland annonser, skickar iväg en eller flera finslipade personliga brev med medföljande CV varje dag. Sitter som på nålar och väntar på svar. I 90 % av fallen orkar företagen inte ens svara. Några företag tar sig tid efter ett par månader att skicka ett brev där det står "vi har gått vidare med andra sökanden".

Man lever med arbetslösheten 24 timmar om dygnet. Hjärnan arbetar konstant med att hitta lösningar och idéer vad man bäst kan göra för att få en anställning igen. Man har inte en lugn minut.

Det sorgliga är - förutom att det är väldigt sorgligt i sig att bli av med sitt jobb - att människor börjar se ens person som synonymt med arbetslöshet. Det är det enda människor kan prata om. Jag tror att de flesta vill vara hjälpsamma och stöttande, men framtoningen på omgivningens frågor blir att man känner sig idiotförklarad.

"Söker du några jobb då? Att du inte börjar att flyga igen!"

Till slut når man en gräns då man inte längre orkar förklara för omgivningen hur det är att vara arbetslös. Att det är en heltidssysselsättning. Att man ägnar större delen av sin vakna tid åt att leta jobb, skicka in ansökningar, bråka med a-kassor, gå på ett fåtal intervjuer, få nobben, resa på sig igen.
Man orkar inte längre förklara att vi har den största arbetslösheten i mannaminne just nu som gör att man inte är ensam om att söka de fåtal tjänsterna som står till arbetsmarknadens förfogande.
Man orkar inte längre förklara att man måste prostituera sig och söka jobb som man i själva verket inte vill ha men ändå söker och försöker med bästa skådespelarförmåga övertala den potentiella arbetsgivaren om att man är rätt person för tjänsten.

Jag har inte valt att bli arbetslös. Det drabbade mig. Tvärtom så älskade jag mitt tidigare jobb och ville inte förlora det.

Jag är inte synonym med att vara arbetslös. Jag är fortfarande samma person. Bara något mer uppgiven än tidigare. Men jag får fortfarande gåshus när jag hör David Bowies "Life on Mars?", jag ser ändå fram emot kronprinsessans bröllop och vinter-OS nästa år, jag har fortfarande kvar mina intressen, jag tycker fortfarande om glass, jag drömmer fortfarande om helyllebilden med man, barn och villa.
Ingenting av det har förändrats. Och det är ingenting som arbetslösheten kan ta ifrån mig.

Min identitet är inte att vara arbetslös. Min identitet är att vara jag.

Just nu är det två tekniska saker som förbryllar mig någonting så oerhört:

1. Min DVD.

Jag ser inte på dvd-filmer så där väldigt ofta, men när jag väl gör det och använder den otäcka lilla maskinen så uppstår ett märkligt fenomen: Efter att jag har sett klart min film och stängt av dvd-spelaren så går den igång av sig själv till och från i ungefär ett dygn.
Ja, jag är medveten om att detta går under kategorin "i-landsproblem" men tro mig att man skiter knäck i spiraler av rädsla när det börjar att låta mitt i natten utan förklaring. På gränsen till kusligt är det till och med (ett tag funderade jag över om det var någon från "den andra sidan" som försökte att ta kontakt med mig via tvn, men jag avfärdade den teorin relativt snabbt).
Nu drar jag ur kontakten till åbäket i förebyggande syfte efter användning.

2. Glödlampan i ugnen.

Under ett par veckor nu så har lampan i ugnen inte fungerat. Glödlampan behöver bytas ut. Nu tänker ni att "men det kan bara inte vara en större operation att byta ut en glödlampa". Jo, det är det. Den sitter nämligen under en kåpa som är helt omöjlig att få loss. Jag har testat allt utom att krossa den (även om jag har varit nära många gånger).
Förra gången detta inträffade var jag utan lampa i ugnen i flera år. Fram tills dess att min mamma fick in någon form av lyckovridning och lyckades få bort kåpan.
Har testat mammas grepp nu också. She has lost it. Förmågan alltså.
Maten tillagas tills vidare i mörker.

Jag vill att mitt liv ska vara som en chiclit-roman. Det är en bespottad genre inom litteraturen men det struntar jag fullständigt i. Jag vill att mitt liv ska vara så i alla fall.

I en chiclit-roman får man alltid Upprättelse. Det är just det alla vill ha. Upprättelse.

Nu på förmiddagen har jag precis läst klart de 737 sidorna av Marian Keyes "En förtjusande man". Alla hennes böcker slutar lyckligt. Ändå tar hon upp allvarliga ämnen i sina böcker, såsom alkoholism och kvinnomisshandel. Men hon lyckas skriva om det på ett opretentiöst sätt.

Chiclit är fantastiskt bra att läsa under en lågkonjunktur. För de inger hopp.

Jag behöver det.

Jag har haft en digital ugnstermometer i en av kökslådorna i flera år. Den har aldrig blivit använd eftersom jag är en liten domestic godess och lagar mat på känn. Sällan jag misslyckas just i detta av hemmets alla rum.

Idag var det premiär för ugnstermometern. Idag skulle den bli använd.
Och den levererade! Det finns till och med larm på den. Så roligt! Varför har jag inte upptäckt denna fantastiska leksak tidigare?

Jag är hooked.