Lägger naprapaten på hyllan. För gott.

I min desperata kamp mot inflammationen i hälsenan har jag testat nästan alls utom Voodoo. Vila, inlägg i skorna, ett antal kurer med Voltaren, fruktlösa och dyra besök hos Idrottskliniken (som inkluderade en ultraljudsröntgen) och nu senast en naprapat.

Två besök hos naprapaten har det blivit med en sammanlagd summa på 1100 kronor. Det blir inga fler.

Efter att jag klev ur duschen igår upptäckte jag nämligen att jag har stora blåmärken på vaden efter mitt senaste besök i fredags. Det positiva är väl att jag inte känner av smärtan i hälsenan lika mycket längre eftersom blåmärkena på vaden gör ännu ondare.
Men det känns ändå som om poängen har gått förlorad.

Jag har sökt hjälp för att lindra smärta - inte få ännu ondare.

Så nu lägger jag naprapaten åt sidan. Någon som har någon annan idé om vad jag kan testa?


Huskur: Enchinagard och Sangria

Under flygningen igår började jag känna mig lite stram i halsen. Ett ganska säkert tecken på att en förkylning är i ankommande.
Det är sällan jag råkar ut för förkylningar men när de väl kommer så är det alltid vid sämsta tänkbara tidpunkt. Därför har jag sedan ett par månader en flaska Enchinagard i beredskap hemma.

Så när jag kom hem efter flygningen igår så började jag hutta Enchinagard en gång i timmen. För jag har verkligen inte tid med att vara sjuk nu. Dels har jag tre lediga dagar framför mig (jag blir bara sjuk när jag är ledig) och dem vill jag gärna ägna till någonting annat än att kurera mig, dels är det ju december. Som om denna månad inte var fullspäckad ändå som det är!

För säkerhets skull drog jag i mig ett par glas Sangria också. Egen huskur. Och jag tror faktiskt att det gav effekt! Jag har åtminstone ingen feber. Lite ont i halsen och snuvig bara.
Den efterlängtade träningen får jag dock hoppa över idag.



Ska det verkligen göra så ont?!

Jag har vaga minnen av att ett besök hos naprapaten var en ganska angenäm upplevelse. Att behandlingen mest bestod av massage och skön beröring.

Mitt minne spelade mig ett spratt.

Utan att överdriva kan jag berätta att mina tårar rann under själva behandlingen (note to self: vattenfast mascara vid nästa besök). För att få bukt med en hälsensinflammation måste man tydligen misshandla hela vaden med aggressiva tryck. Under en ganska lång tid dessutom (nu vet jag inte hur länge denna tortyr faktiskt tog i minuter eftersom jag var så upptagen med att se mitt liv passera i revy).

Nu är min vad riktigt ÖM. Jag är öm.

Nästa vecka ska jag göra om hela proceduren. Jag ber till högre makter att denna omänskliga metod för välbefinnande ger utdelning.
Att lida i onödan känns annars som slöseri med tid (och pengar).

Kampen fortsätter

Kampen mot min (svårt) inflammerade hälsena fortsätter. Idag ligger förhoppningen hos en naprapat. Har fått rekommendationer om ett ställe i grannkommunen så det blir en utflykt dit.

Håll tummarna att han kommer med en konkret lösning!

Never ending story?

Min hälsena verkar bli en evighetsföljetong i samma stil som "Glamour". I går förmiddag var jag på återbesök på Idrottskliniken och med facit i hand: har ni ont någonstans så är det inte dit ni ska vända er.

Först betalade jag 320 kronor för att höra meningen "du behöver röntgas". Sedan betalade jag 200 kronor för ultraljudsröntgen. Ytterligare 320 kronor blev det i går för lösningen "du får en remiss till en sjukgymnast".

Läkaren som jag träffade på Idrottskliniken kändes lite väl stressad för min smak - han frågade ingenting om min bakgrund eller om mitt nuvarande aktiva liv (då hade han fått reda på att jag redan testat alla råd som han gav mig).
Dessutom är hälsenan fruktansvärt svullen så jag ifrågasatte om jag inte skulle ha någonting antiinflammatoriskt också för att få ner svullnaden.
Nej, enligt "nya rön" är det fysisk rehab man nu använder som åtgärd och att jag skulle förbereda mig på att "det kommer att ta tid".
Kyss mig i arslet! Jag har redan pinats dagligen med min onda hälsena I ETT ÅR!

Så istället för att ringa runt och försöka ragga en sjukgymnast i public service-omsorgen så bokade jag in en tid på Aktiv rehab hos en naprapat.
Friskvård är dyrt men jag sätter högre tillit hos dem än hos en läkare som ställer diagnoser som jag skulle kunna göra själv, alldeles gratis.

Nästa fredag gör jag ett försök hos dem.


Jag trotsade snön!

Nej då, det var inget rykte - det är riktigt skitväder ute. Det snöar i sidled och eftersom det är så pass varmt ute så blir det riktigt blött också.
Men trots detta tog jag mig ner till gymmet (promenaden dit tog exakt dubbelt så lång tid som den brukar men att gå i blötsnö med hälsensinflammation är en rejäl utmaning).

Och det blev ett riktigt bra pass! Igår var mina ben som spaghetti och jag led verkligen av smärta i hälen under spinningpasset jag körde då men idag hade jag återfått krafterna och kunde köra riktigt tungt och koncentrerat.

Fantastiskt vad en god natts sömn kan göra för välbefinnandet!

Boka läkartid: en rejäl utmaning

Det är inte lätt det här med att ha ett skiftarbete när man ska boka in en läkartid (det är väl i och för sig en utmaning ändå).
Förra tisdagen var jag i väg och röntgade min hälsena. Sedan skulle jag ringa tillbaka till Idrottskliniken för att boka en tid för att gå igenom bilderna.
Deras telefontider för tidsbokning är måndag-torsdag mellan 13:00-15:00.

Först igår hade jag möjlighet är ringa dem. Och inte förrän den 22 november fick jag min tid.

Jag bedömer läget som kritiskt nu. I går kväll trodde jag att hälsenan skulle gå av under spinningpasset.

Aj.

Ultraljudsröntgen

Idag var det äntligen dags för min ultraljudsröntgen. För hälsenan kanske jag ska förtydliga, även om själva ultraljudet genomfördes på exakt samma sätt som man gör på gravidmagar.

Och fortsättning följer för nu ska resultatet skickas till min läkare på Idrottskliniken (det skulle ta cirka en vecka) och jag ska sätta mig i telefonkö i morgon eftermiddag för att försöka få en tid hos honom nästa tisdag (det måste vara lite omständigt att få vård) så jag kan få reda på hur problemet ska lösas.
Saken är den att jag måste få en tid nästa tisdag för det är nästan den enda dagen i hela november som jag kan. Har många övernattningar resten av månaden och det gör situationen lite svårare.

Min dröm är att en dag kunna springa igen. Det är helt uteslutet nu.

Jag vill ha glada fötter!



Tusen spänn fattigare

Dagens svidande utgift 1:

Tandläkarbesök.
Lyckligtvis hade jag ingenting som behövde åtgärdas men en undersökning samt 4 röntgenplåtar gick på 660 kronor.

Dagens svidande utgift 2:

Läkarbesök på Idrottskliniken.
En resa i kollektivtrafiken (jag är glad att den finns men jag tycker ändå inte om den) på femtio minuter för att komma till Idrottskliniken som ligger i Råsunda fotbollsstadion.
Läkaren tar en titt på min hälsena och konstaterar: "Den här behöver röntgas!". Kostnad för den meningen: 320 kronor.
Grejen är att jag kunde ha ställt den diagnosen alldeles själv och alldeles gratis.

Tro nu inte att man kan röntga sig där. Nej, då. Man får en remiss för att åka in till Cityakuten (jo, det heter faktiskt så) där de har drop-in-tider.
Så det blir vad jag har att göra på tisdag när jag är ledig.

Sedan ska jag naturligtvis tillbaka till Idrottskliniken igen för att få ett utlåtande av röntgenbilderna. Förmodligen kommer det besöket att kosta ytterligare 320 kronor.

Utan att överdriva finns det andra saker jag hellre lägger pengarna på. Men det kanske, kanske är värt det i slutändan om smärtan i min hälsena så småningom försvinner.

Vi håller tummarna för det!


Spinningskornas debut

Jag körde ett riktigt, riktigt skönt träningspass i förmiddags. Först femtio minuters styrka (bröst och triceps) som gick suveränt bra. Hade väldigt bra energi och ork idag så jag körde till och med lite tyngre än jag brukar.
Sedan var det premiär för mina spinningskor. Lyckligtvis var min vän och datorfixare Johan med på samma klass. Han fick visa mig hur jag skulle fästa skorna i pedalerna (jo...).

Det kommer nog att ta ett par gånger innan jag har vant mig vid dem helt. Men å andra sidan är det så med alla skor/stövlar jag köper - mina fötter har en tendens att ta tid på sig att vänja sig vid nya saker.
Men det gick ändå väldigt bra. Svetten rann och jag kände att jag hade fått mig en rejäl genomkörare. Tummen upp för spinningskor!

Spinningskor i min ägo

Jag har tränat spinning relativt regelbundet i elva år. Den senaste tiden har det blivit väldigt mycket cyklande eftersom jag har fått en nytändning i mitt tränande.
Någonting som jag dock aldrig har kommit mig för att skaffa mig under dessa år är cykelskor. En stor anledning till det är att det faktiskt inte är så lätt att hitta. När jag var uppe i Luleå i torsdags eftermiddag gick jag in på Stadium för att titta på ett par men inte ens ett av landets största kedjor för träningsartiklar har det i sitt sortiment.

Nu har jag dock kommit till den punkten då jag inser att ett par speciella cykelskor är ett måste om jag ska kunna fortsätta att träna.

Av en av instruktörerna på gymmet fick jag tips om att åka till Cykelhuset i Väsby för att leta skor. Jag hade förberett mig på att de skulle vara svindyra men faktum är att de "bara" gick på 1100 kronor inklusive clips. Och då fick jag ett par strumpor med på köpet!

Det blir premiär för mina nya skor på spinningen i morgon. Redan nu är jag övertygad om att det var en bra investering.


Dessvärre fanns dem inte i rosa...

Stolt inledning på veckan

Jag inleder veckan med att vara riktigt stolt över mig själv! På ledig dag ställer jag klockan för att gå till gymmet så tidigt på dygnet att det är mörkt ute som ett gruvarbetararsel. Halt som attan var det dessutom. Lyckligtvis var jag förutseende nog att ta på mig mössa, halsduk, vantar och dunjacka. När jag kom fram till gymmet stod det nämligen en hel folksamling utanför i kylan och väntade på att någon skulle öppna stället. Misstänker att den som skulle ha gjort det hade försovit sig. Honest mistake.
Men vår handlingskraftiga spinninginstruktör tog bilen och hämtade en backup som kunde släppa in oss. Träningen blev genomförd och nu är jag så nöjd med mig själv.
Lite frukost och en lång varm dusch väntar nu.

Effektiv träning?

Egentligen var det meningen att jag skulle ha haft min tredje långa arbetsdag i rad i dag. Men en försening i natt (var hemma vid tre-tiden) gjorde att jag inte kunde ta dagens flygning.
Istället tog jag mig till gymmet på eftermiddagen. Lite bonusträning.

Jag har kommit på mig själv att jag nynnar ledmotivet till "Terminator 2" när jag styrketränar samtidigt som jag låtsas att jag är Sarah Connor.

Alla medel är tillåtna för att nå en effektiv träning.


Jag ger yogan en chans

Jag ska på yoga ikväll. Det är flera år sedan jag testade det senast men jag tänkte att det kunde vara ett bra komplement till min andra träning som i huvudsak består av styrketräning och spinning. Om inte annat så för att stressa av lite.
Det har varit mycket den senaste tiden och oktober blir en väldigt intensiv och påfrestande jobbmånad den också. Min klädsel den närmsta tiden kommer att vara antingen uniform eller träningskläder. Inte heller kommer jag att hinna slita så mycket på mina egna lakan.


Kärt återseende på gymmet

Gymmet som jag återigen tränar på efter tio år på ett annat, är ju min gamla arbetsplats (det har dock gått elva år sedan jag sadlade om och började flyga istället). Och igår hade jag en liten reunion med två av mina före detta instruktörskollegor.

Faktum är att jag hade en intensiv träningsdag igår. På förmiddagen körde jag ett styrkepass, rygg och biceps. Och sedan på kvällen blev det ett spinningpass på 45 minuter och ett core-pass på 30. Båda klasserna var oerhört roliga och jobbiga (mina tjejer är tuffa instruktörer) men jag märkte att jag inte alls är van att träna vid den tidpunkten på dygnet. I vanliga fall brukar jag förlägga min träning endast på förmiddagen.

Dels tar jag lång tid på mig att varva ner. Dels dricker jag mycket när jag tränar (i alla fall när jag spinnar) vilket resulterade i att det blev ett rejält rännande på toaletten innan jag kunde somna in.

Lite mör i kroppen är jag idag men på ett behagligt sätt. Mitt jobbschema gör det möjligt för mig att köra samma upplägg nästa torsdag - det ser jag fram emot!

Tack för en härlig genomkörare, brudar!


Omtumlande förmiddag

Jag körde mitt första träningspass på lunchen idag efter förra veckans livshotande förkylning (ja ja, jag var bara lite täppt i näsan och hade ont i halsen men jag har tydligen väldigt höga halter av testosteron i kroppen för jag blir lika gnällig som en man när jag är lite sjuk). Mjukstartade med ett spinningpass på 45 minuter. Det räckte.

Före det var jag hos tandhygienisten för uppfräschning och hos tandläkaren för lagning av en tand vars plomb jag "råkade" tappa för ett par veckor sedan (en självförvållad olyckshändelse).
Trots att jag var förberedd på att det kalaset skulle kosta skjortan så fick jag ändå lite tryck för bröstet när jag skulle betala.

Det är inte billigt att ha schyssta gaddar, ska ni veta. Men å andra sidan är det väl investerade pengar.

Mycket "Biggest loser" i höst

Visst är jag miljömedveten och stark förespråkare för återanvändning men när det gäller att sparka liv i gamla avsomnade tv-produktioner är jag inte lika positivt inställd. Jag ser inte ens ett nostalgiskt värde i att ännu en gång titta på "Fångarna på fortet".

Så kvällen i går hade blivit tv-fri såvida inte Kanal 5 - till min stora glädje - hade börjat visa ytterligare en säsong av "Biggest loser" som jag inte sett tidigare.

Det blir gärna lite för många snyfthistorier och tårar i amerikanska livsstilsprogram och jag tappade räkningen på hur många gånger uttrycket "oh my God" användes under gårdagens avsnitt men inget av detta kan frånta hur imponerad jag är av deltagarna eller hur inspirerande de är.

Inom snar framtid börjar TV4 att visa den svenska versionen av programmet. Jag kommer att sitta bänkad! Det kanske kommer att inspirera fler svenskar att börja röra på sig mer och äta nyttigare?

Motto för hösten 2010: lättare och hälsosammare.


Nu räcker det!

De senaste dagarna har min ständige följeslagare och bäste vän varit Nezeril. Jag har inte varit så pass sjuk att jag har behövt sjukskriva mig (så sjuk blir jag ytterst sällan) men ändå tillräckligt för att behöva vila från träningen.

Aldrig är man väl så sugen på att utföra fysiska aktiviteter som när man inte får?

Jag har jourtjänstgöring idag till klockan två. Och nu sitter jag och känner efter: kanske kan jag träna ett lite lättare pass i eftermiddag? Bara ett litet, litet pass?

För jag känner mig faktiskt helt klar med den här irriterande förkylningen. Det räcker nu.



Näää... men vad hände nu?

Jag är tydligen välsignad med ett väldigt bra immunförsvar. Det är sällan jag drabbas av förkylningar eller magsjukor. Den enda "barnsjukdom" jag lyckades skaffa mig var vattkoppor så resten fick jag vaccinera mig emot när jag blev äldre eftersom de inte är så bra att få i vuxen ålder tydligen.

Men emellanåt drabbas även jag av mindre åkommor. Som idag. Vaknade upp med en ond hals. Och det ingick inte alls i min tidsplanering!
Har inte alls tid att ligga sjuk och dessutom är det så förargligt eftersom min träningsvecka hittills har gått så bra. Skulle egentligen gått på ett spinningpass vid lunch idag men det var bara att ställa in.

Träna aldrig när ni är det minsta sjuka, kära bloggvänner. Lova mig det!


Vad var det jag sa...?

Under många herrans år tränade jag på ett gym som låg i en annan kommun. Jag behövde sitta på pendeltåget i 22 minuter och sedan ta en promenad på tio för att komma dit. Samma sträcka hem.
Orsaken till detta var att jag trivdes väldigt bra på detta gym och trivsel är en förutsättning för att jag ska göra någonting överhuvudtaget.
Sedan byggde de om och då kunde jag inte längre försvara resorna.

När folk hörde talas om att jag faktiskt offrade så pass mycket tid för att komma till mitt gym utbrast dem i sann "Vänner-Janice"-anda: "Men Guuuuuuud, att du inte tränar på ett gym som ligger närmre istället! Du skulle tjäna så mycket tid på det".

Där var jag skeptisk. Till själva tidsparandet.

Mycket riktigt. Nu har jag en promenadväg på tio-femton minuter från hemmet till gymmet. Idag tog den promenaden hem EN TIMME!
Det är ju nämligen så att när man bor i en liten kommun så vill alla bekanta man träffar på vägen stanna och prata. Även om man själv bara vill hem och slänga sig i duschen och äta (och försöker se så stressad ut man bara kan).

Men jag hade det på känn. Det sparar inte alls tid på att ha gymmet närmare. Var det inte det jag sa?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0