Maria L

När jag är ute och tar promenader vid den här årstiden då det ibland är lite ruggigt ute, har jag på mig en gigantisk fleecetröja. Där kan vi tala om bra kvalitet - jag köpte den i Phuket för nio år sedan och den håller fortfarande. Den är också idealisk att ha på sig till och från gymmet. Älskar den helt enkelt.

Häromdagen när det var snöstorm var jag - iförd min älskade fleecetröja - och hämtade ett paket som var dekorerat med röd text.
Först morgonen efter, när jag ska bege mig till gymmet, upptäcker jag att hela min fleecetröja som tidigare var ljust gräddfärgad - har blivit rosafläckad. Texten på paketet hade färgat av sig när det blev blött.

Ingen skada skedd egentligen - det går bort i tvätten. Men jag insåg då att jag inte hade någon bra reserv till min "gym-jacka". Allt annat i garderoben var antingen för varmt att ha på sig eller tvärtom.

Jag tog mig en liten sväng till Stadium för att se om de hade någonting som föll mig i smaken. Hittade en jacka i lagom sportig modell på rea som jag köpte. Den var både vind- och vattensäker (översätter man "waterproof" så?).

Det är mitt nya favoritplagg! Inte nog med att jackan var på rea och därför inte ruinerade mig - den håller verkligen vad den lovar också.
Den håller både vind och regn borta.

Det regnade konstant när jag var på väg till gymmet på förmiddagen. Men jag behövde inte lida för det - jag var torr när jag kom fram. Även i håret eftersom den dessutom var utrustad med huva.

Klart höstens bästa investering. Än så länge.

Säga vad man vill om vinterhalvåret, men det är vansinnigt på mornarna när det är mörkt. Man vaknar till på ett mer behagligt sätt, istället för den brutala väckningen man kan få när det ljust ute.
Jag får dock lust att placera ut adventljusstakarna i fönstren redan. Dem skulle jag kunna ha framme från nu tills slutet av april.
Visst är det mysigt?

Det kanske inte var den stratgiskt bästa dagen för att testa någonting nytt, med tanke på att hela dagen har varit en olycksdag (nyss fick jag ringa och anmäla mina ickefungerande element IGEN). Men jag har för första gången betalat räkningar via nätet. Två stycken. Alldeles själv.

Jag har med andra ord anslutit mig till 2000-talet.

Ingen ska dock komma och säga att det är bekvämare eller går fortare att betala sina räkningar på nätet. Icke då. Eller så är det helt enkelt så att jag är väldigt snabb på att skriva för hand.
Men med tiden kanske jag jobbar upp tempot på nätet med. Vem vet. Jag har förvånat mig själv förr.

Jag ska sätta mig en stund i soffan nu och läsa. "Gamla stan-morden" är det mest bisarra jag har läst sedan jag kämpade mig igenom "American psyko" för tio år sedan - därför har jag svårt att lägga den ifrån mig. Inte i positiv bemärkelse vill jag tillägga - den är helt makaber. Förklarar när jag har läst ut den.

Jag är lite mör och segstartad på tisdagmornarna. Kommer hem sent på måndagskvällen, det tar ett tag innan jag har varvat ner och kan somna.
Idag var jag dessutom tvungen att ställa klockan, för jag ska iväg till läkaren.

Man kan säga att förutsättningarna för en bra morgon är halvbra.

Det blir inte bättre av att när jag tittar ut så är marken och hustaken täckta med snö. Snö!! Det var högsommarvärme för tre veckor sedan.

Fast så här brukar det vara i Mälardalen:
Det kommer en omgång snö i tidigt i oktober. Den smälter bort på fem minuter. Sedan är det grått och regnigt och barmark fram till februari. Då jäklar gör snön comeback - när vi är redo att möta våren igen.
Så är det vinter i två månader och slår sedan om till sommar på en gång.

Här har vi alltså bara TVÅ årstider. Våren och hösten infaller under max ett par timmar - råkar man ligga och sova då missar man det.

Det är inte sällan jag önskar att jag kunde styra mitt liv med en gigantisk fjärrkontroll.
Igår "vinternattade" jag min balkong. Inte alls så avancerat som det låter - solstolarna åkte ner i förrådet och jag tog in lite krukor som jag vet inte klarar av minusgrader utan att krackilera. Men förberedelserna inför vinterhalvåret blev ändå gjorda.
Nyligen tittade jag på morgon-tv och väderprognosen.

Det kan falla snö inatt över Mälardalen.

Snö! Ja, nu är det ju knappast så att vi som bor på de här breddgraderna kommer att mötas av stora snödrivor i morgon bitt - allt hårspray som vi använde på 80-talet har bidragit till att vi inte vi får uppleva det så ofta längre - men de få snöflingorna som kommer symboliserar ändå att vintern är på intågande.

Jag som ställde undan solstolarna igår! Jag är inte redo att möta vintern ännu. Jag vill trycka på "paus"-knappen så jag hinner att anpassa mig.

Det blir en sväng ner i förrådet på förmiddagen för att hämta upp vinterkläderna. Kappor, jackor, halsdukar, mössor och vantar.
För är det någonting jag gör under vinterhalvåret så är det att klä på mig! Rejält.

Efter många om och men har jag äntligen fått en ny fläktkåpa till köket på plats. Den förra kåpan till köksfläkten har suttit där sedan lägenheten byggdes 1989. Den var fördmodligen väldigt snygg då.
Nu har jag fått en ny, fräsch kåpa i vitt. Och det blev som ett helt nytt kök på en gång - av en sån liten detalj.

Framåt morgonkvisten hade jag en så mysig dröm (typsiskt att den sköna sömnen ska infinna sig först då). Ni vet en sådan som man inte vill vakna upp ur. Fast då min kropp hade tydligen sovit klart, för jag vaknade dessvärre.
Men det är så härligt att ha sådana drömmar. Förutsättningarna för dagen blir genast mycket bättre - som om man svävar runt på rosa små moln.

Ingen kan någonsin anklaga mig för att ge mig in i ett projekt halvhjärtat. Nej då - jag engagerar mig till hundra procent - vad jag än ger mig in på.
Idag har jag förvandlat köket till ett bageri. Ett omsorgsfullt arbete har lagts ner på att kunna baka den ultimata kanelbullen.
Men varför stanna där?, tänkte jag i ett svagt ögonblick imorse. Det är väl klart att jag ska laga en hejdundrandes lasagne också.

Kanelbullar och lasagne. Båda är tidskrävande projekt. Dessutom ska jag hinna träna och skriva på min uppgift till kursen imorgon kväll. Jag är uppe i 816 ord - jag har en del att göra i dag alltså.

Om måndagar nu har förvandlats till veckans bästa dag (i alla fall under hösten) så är definitivt tisdagar den värsta. Jag kommer i säng så sent på måndagarna nu att jag är som en zombie dagen efter, utan varken kraft eller ork.
Igår fick jag dessutom traska hem i ett rejält skyfall - under de dryga tre timmarna jag var på kurs hade vädret slagit om helt. Från att ha varit så pass varmt och soligt på eftermiddagen att man kunde ha kortärmat på sig, till iskallt regn och blåst (nästan storm).
Med mig i väskan hade jag ett litet panik-paraply (ironiskt nog inköpt på Pan-ica för tjugo spänn). Det var inte det mest effektiva våtskyddet - kunde lika gärna ha varit utan.
Så jag var dessutom rejält nedkyld igår när jag klev innanför dörren vid tjugo i elva på kvällen.
Jag har haft bättre nattsömn än den jag hade i natt.

Det regnade någonting fruktansvärt inatt. Till den milda grad att jag vaknade av det - regn har annars en sövande effekt på mig.
Då tänkte jag: "Jaha! Det var den fina hösten det!" och somnade om.

När jag sedan slog upp ögonen imorse var vädret lika strålande och ljuvlig som det varit de senaste veckorna. När vädret är så här fint passar jag på att promenera. Varje dag som solen skiner tar jag en lång promenad - den här hösten har jag gått mycket.

För jag vet att jag inte kommer att göra det sedan när slasket kommer.

Jag passar på.

Det finns få saker som irriterar mig mer än när jag misslyckas i köket. Men det händer. Då och då.
Idag hade jag tänkt att äta våfflor till lunch.
Detta är resultatet:



Imorgon hamnar våffeljärnet på återvinningsstationen och nästa söndag återgår jag till mina engelska scones och traditionen jag införde förra veckan med afternoon tea (fast med kaffe i mitt fall).
Hej då, Våffeljärn! Nu byter jag ut dig mot en yngre förmåga.

Jag klarar inte en dag utan Cola Zero. Det är otänkbart. Men av alla laster som finns att tillgå, måste denna ändå tillhöra en av de minst farliga.

Den måste dock vara kall. Riktigt kall.

Är det då så att man inte har haft tillräcklig framförhållning så man har kunnat kyla drycken ordentligt i kylskåpet (för det är ju dessvärre inte så ofta man hittar kyld läsk i butikerna - Pan-ica brukar ha det ibland) får man improvisera för att få rätt temperatur.

Jag brukar lägga min Cola i frysen. Max en timme. Brukar bli perfekt.

Denna lösning fungerar bäst om man inte har för mycket annat att hålla ordning på i skallen - för risken finns annars att man glömmer bort att man har en petflaska på kylning.

Det gjorde jag idag. Jag glömde. Vet inte hur många timmar den stackars flaskan fick ligga i frysen innan jag räddade den.

Jag ställde den på diskbänken ett tag. För att tina.

Dock såg jag att all vätska inte förvandlats till is - det fanns faktiskt någonting flytande där inne. Och törstig var jag - påminde lite om en blodtörstig vampyr (ja, vadå? Vampyrer är tydligen the shit just nu).

Så jag skruvade upp korken på flaskan, i förhoppning om att få ur ett par droppar.

PANG! sa det. Effekten blev densamma som när man skakar en champange-flaska och slår bort korken (som de brukar göra efter en F1-seger och duscha publiken med). Förvisso ett skådespel att bevittna, men inte lika roligt att skura upp.

Nu vet jag det. Vilket ger mig två alternativ inför framtiden:

1. inte glömma att jag lagt in en Cola-flaska på kylning

2. om jag mot förmodan skulle göra det igen: låt den då tina HELT innan jag skruvar upp korken.

En erfarenhet rikare är jag.

Imorse när jag klev upp, lovade jag mig själv att jag skulle ägna hela den här dagen åt bara mig. Göra det jag ville göra. Äta det jag ville äta. Ta hand om mig själv bara. En ego-dag.

Jag började förmiddagen med ett pass på gymmet. Väldigt skönt.

När jag kom hem hade jag i toning i håret och färg på ögonbrynen - jag hade till och med en sån där plastcape över axlarna som man har hos frissan. Mer än någonsin annars önskar man i den stunden att det inte startar en eldsvåda i fastigheten, så man är tvungen att springa ut på gatan. Jag hade skrämt ihjäl grannarna med min blotta uppenbarelse.

Kvällen hade jag tänkt att ägna åt mitt skrivande - uppgiften till kriminalkursen på måndag. Ska man skapa så behöver man inspiration. Och vart får jag det bäst? Jo - vid spisen.
Jag ställde mig och bakade chokladrutor. Perfekt föda när man ska hitta på en deckarintrig.

Jag ska ha ego-dagar oftare.

Det är en sådan skön känsla att vakna upp och veta att man har ett jobb framför sig. Visserligen är det ett tag kvar innan jag börjar, men ett orosmoment i livet är borta.
Nu kan man börja att planera sitt liv på ett normalt sätt igen.

Det första jag gjorde nu på morgonen var att beställa tid hos tandhygienisten. Kanske inte låter som det roligaste man kan spendera sina pengar på, men tänderna är jag så rädd om. Två besök per år hos henne blir det. En bra investering, tycker jag.

Jag brukar alltid försvara sajten Facebook som fenomen, eftersom jag anser att man gör det till vad man själv vill. Visst har jag haft mindre roliga erfarenheter av det också - som att bli övervakad av personer som kanske inte har så mycket annat i sitt liv än att granska vad andra har för sig samt vad följderna kan bli om man accepterar någon som vän på sidan som man bara känner till namnet.

Jag kan förstå att Facebook tog mycket tid i anspråk när det kom - som nyhetens behag. Men jag begriper inte hur man kan ägna 15 timmar om dagen till denna sajt (AB). Egentligen kanske det inte är så förvånande - missbruk ter sig i de mest märkliga former ibland.
Men vad gör man 15 timmar per dag på denna sajt? Hur disponerar man den tiden? Sitter man frenetiskt och kommenterar allas statusuppdateringar, svarar på alla möjliga quizzes, mailar varenda kotte? Vad?

Att uppdatera sin status så ofta man bara kan - som tjejen i artikeln gör - blir bara ett irritationsmoment för andra. "Marita klipper hår" och "Marita permanentar hår" är statusuppdateringar som skulle göra att jag omedelbart skulle placera denna vän i "dolda kontakter" - dvs att dennes förehavanden inte dyker upp i mitt nyhetsfält. Jag har placerat en del FB-vänner där - av olika anledningar.

Men sedan har jag de FB-vänner som underhåller mig varje dag med roliga kommentarer. I synnerhet en som får mig att vrida mig av skratt flera gånger per dag - en äkta komiker (puss på dig, Nordahlskan!). Han är dock väldigt innovativ i sina inlägg, vilket gör att det förvandlas till skön humor.
Det är så man påminns om tjusningen med Facebook.

Det blev inte alls på mycket läsning som jag hade hoppats på i helgen, eftersom jag mest ägnade mig åt att skriva. Så därför ska jag unna mig att ta mig in till stan någon timme tidigare än planerat och sätta mig på ett kafé med en stor latte och läsa ur Läckbergs "Fyrvaktaren".
Tro mig när jag säger att jag har gjort mig förtjänt av det. Och tro mig när jag säger att jag behöver en sådan stund.

Utanför biografen som jag besökte igår, ligger en godisaffär som har nästan lite för bra priser. För att dra ett exempel så kan man köpa förpackningar med tio Twix eller Snickers för 39 kronor (billigare än taxfree på Arlanda kan jag tillägga).
Vid ingången såg jag att de hade fantasiska kreationer - annorlunda sätt att göra chokladaskar. Jag häpnade över det priset också, för jag kände att det låg väldigt mycket arbete bakom. Och vilken fantastisk idé till present! Istället för att ge bort en blombukett som vissnar efter två dagar eller en tråkig Aladdinask.
Köpte en kreation till mig själv - 259 kronor fick jag betala för den. På locket av asken är det ett motiv av katter - det blir en fin prydnad sedan när chokladen är uppäten.

Jag kan faktiskt inte minnas när hösten någonsin har varit vackrare. Förra året missade jag den helt - då kom jag hem från fyra månaders jobb på Mallorca lagom till vintern.
Jag kan inte påminna mig när denna årstid varit ljuvligare.

Vädret utanför mitt fönster idag kan man inte ens beskriva som "höst" - det är sensommarväder. Solen värmer så pass att man kan ha balkongdörren öppen på vid gavel. Med andra ord är det perfekta förhållanden för att vistas utomhus.

Vad gör jag då? Jo, jag planerar in en eftermiddag i biomörkret. Rent vansinne - jag vet. Men jag kan inte hålla mig längre.
"Flickan som lekte med elden" blir det.

Jag har väldigt svårt att anpassa mig till vinterhalvårets mörker. För att inte tala om kylan. Men även denna period har sina fördelar. Som att kunna lägga sig i ett varmt väldoftande bad, tända lite doftljus på badkarskanten och avnjuta en god bok i det värmande vattnet. Sådana stunder kommer inte till sin rätt under sommaren.
Jag hade mitt premiärbad för hösten ikväll. Underbart skönt. Och jag doftar som en ängel.

Jag kommer att ta en siesta nu. Jag behöver det. Jag är helt slut.

Alltså, jag hade min skrivarkurs på kvällen igår. Det är intensiva tre timmar och femton minuter. Jag sitter alldeles hänförd och försöker få in allting samtidigt som jag antecknar. Man blir kort och gott utmattad mentalt - för man koncentrerar sig till max.
Sedan är det en relativt lång resväg hem (vid den tidpunkten känns allting mycket längre också).

Jag gick och lade mig prick halv tolv igår kväll. Framför "Seinfeld". Så låt oss säga att jag kanske somnade in vid kvart över tolv. Väckarklockan stod på fem i halv sex imorse. Vid den tidpunkten var jag död. Jag hörde inte ens klockan. Tur att man har en backup.

In till stan igen för en jobbintervju. Jag tror den gick bra. Jag ber att den gick bra, för jag vill verkligen ha jobbet. Riktigt, riktigt mycket.
Vilken lycka det skulle vara att få ringa till Arbetsförmedlingen och säga: "Så. Nu har jag skaffat mig ett jobb. Bye bye."

Men det senaste dygnet har verkligen tärt på krafterna. När man åker pendeltåg så här mitt på dagen är det relativt lite folk. Man behöver inte direkt armbåga sig fram för att få en sittplats.
Jag satte mig ner - med en latte i ena handen och min bok i den andra - och riktigt njöt av tillvaron. Det kändes verkligen som om intervjun gått bra och vädret var så ljuvligt att man inte kunde annat än att le.
Efter dryga två stationer kliver det på två damer i åldern 70+ som naturligtvis bänkar sig framför mig (hur mycket lediga platser som helst i vagnen, men tydligen var de platserna närmast mig dem damerna riktade in sig på). En av dem hade en röst som var så gäll att den påminde om när man drar naglarna längst med svarta tavlan (fram till jag gick i mellanstadiet hade man svarta tavlor i skolan som man skrev på med krita - det var först i högstadiet som whiteboardtavlan hade sitt genombrott. Men bara i vissa klassrum, eftersom det kostade en för kommunen att byta ut dem).
Jag är ganska bra på att stänga ute ljud och koncentrera mig på annat (boken jag håller på med är faktiskt rusktigt spännande). Men idag lyckades jag inte. Jag läste om samma mening i boken hundra gånger samtidigt som damen med den gälla rösten berättade en lång historia om sin handväska som kommit på villovägar men en snäll främling återfunnit till henne.
En historia som skulle ha tagit mig 50 sekunder att återge - damen med den gälla rösten höll på i tjugo minuter.

Tanten knäckte mig.

Nu blir det siesta.