Maria L

Sista jobbdagen innan efterlängtad julledighet. Jag har jour så jag sov faktiskt de första fem timmarna av arbetsdagen. Vilket var välbehövligt. Min sömn har spårat ur fullkomligt den senaste tiden på grund av all turbulens omkring mig (märkligt det där att allting ska komma på en och samma gång).

 

Men i natt sov jag riktigt gott. Och blir det inget jobb ska jag fixa det sista med julklapparna i eftermiddag. Skulle nämligen vilja vara helt klar tills i morgon då jag bara tänkte ägna mig åt mig själv och åt träningen.

 

Julledigheten (hela fyra dagar) kommer huvudsakligen att ägnas åt träning. Uppskattad julklapp från gymmet var mer generösa öppettider dagar då de flesta människor är lediga. Det tänker jag ta till vara på.

 

I veckan presenterades den mest motbjudande nyheten i mannaminne på litteraturfronten: Det ska skrivas en fjärde bok i Millenniumserien. Trots att författaren till böckerna - Stieg Larsson - varit död i närmare tio år. Istället har förlaget Nordstedts gett David Lagercrantz uppgiften (AB, AB).

 

 

Jag uppmanar till total bojkott! Låt inte Lisbeth Salander bli en ny Beck. Låt bli att läsa boken, låt bli att köpa den. Respektera Stieg Larssons fantastiska skapelse. Låt honom vila i frid (eftersom ingen annan verkar låta honom göra det).

 

Den underbara författaren Kristina Ohlsson lär er HÄR hur man delar ut en rejäl käftsmäll. Om den hade varit fysisk hade både Nordstedts och Lagercrantz skitit ut framtänderna dagen efter.

Kanske årets roligaste att göra: Julpanelen!

 

 

Inom schlager har jag ju varken koll eller intresse men jag fullkomligt älskade Carolas "Evighet". Så jag svarar Carola!

 

 

Självklart "Do they know it´s christmas?". Bob Geldof skrev de viktigaste orden om julen:

 

 

 

De sakerna som mina "gudsöner" Nicko och Liam gjorde i skolan till mig. Jag har sparat allt. Från kottar målade i glitter till bokmärken.

 

4. VILKEN MAT ÄR VIKTIGAST PÅ JULAFTON?

 

Den danska fleskesteken och Anettes tartletter.

 

 

Tv är fullkomligt oviktigt för mig på julafton eftersom jag firar den med de människorna som betyder mest för mig. Men jag är lyckligt lottad för jag är smärtsamt medveten om att tvn är det enda sällskapet många människor har på storhelger som julen. Värt att tänka på i all julstress. Var inte rädd att bjuda in ensamma människor i er gemenskap. Julen handlar i första hand inte om att förbättra landets BNP med att köpa en massa julklappar. Den handlar om kärlek.

 

Ja ni... Det finns varken tid eller ro i kroppen att blogga speciellt mycket just nu. Det är turbulent på alla fronter vill jag lova.

En mycket annorlunda jul kommer det att bli här hemma. Inget pynt är framme - jag har helt enkelt inte funnit julstämningen i år (det får jag förhoppningsvis ta igen nästa år med råge).

 

Det blir lite sporadiskt bloggande här och där när lusten faller på och när lite tid finns över.

Äntligen är mina saffransbiscotti i ugnen (fick springa ner till Pan-ICA och köpa bakplåtspapper - på rulle! - eftersom jag hade glömt att köpa hem det). Under tiden passar jag på att göra veckans Fredagspanel:

 

 

Nja... Jag älskar julskyltningen och har inga problem med att det börjar tidigt. Tvärtom. Min dröm är att få uppleva den i New York (kanske nästa år?).

I helgen ska jag dock få se den i Dubai. De brukar inte spara på krutet där nere. Det blir förmodligen en häftig upplevelse.

 

 

Nej. Inte alls. Det är anledningen till att jag inte heller äter morotskaka - det smakar mjuk pepparkaka.

 

 

Bänkpress. Bröstmusklerna är min svagaste muskelgrupp och det är vansinnigt tråkigt att träna den. Men jag kämpar på.

 

 

Jag har ganska effektivt sållat ur alla människor i mitt liv som ger negativ energi...

 

 

Alla dem jag älskat med förlorat. Jag saknar dem lite extra mycket i jultider.

 

 

Jag var endast tretton år när jag gick på gatorna i Stockholm och demonstrerade mot Mandelas fångenskap. För en liten naiv tonåring var apartheid någonting absurt och motbjudande, någonting man inte riktigt kunde begripa. Och jag kan avslöja att det fortfarande idag är lika obegripligt för mig. Jag försökte se minnesprogrammet om Mandela i fredags men klarade bara av tio minuter innan jag blev fysiskt illamående av bilderna man visade från apartheid-regimen.

 

När man är tretton år tror man faktiskt att man fortfarande kan förändra världen. Med åren blir man lite mer cynisk och man tappar både gnista och ork. "Skulle jag kunna göra skillnad?".

Saken är ju faktiskt den dock att det var just precis det vi gjorde. Vi förändrade världen. Nelson Mandela blev så småningom fri.

 

Jag fick idag se tillbaka på mina tonår med stolthet. Och tacksamhet över att jag var just tonåring på 80-talet. Att jag fick vara en del av historien. Jag kan inte låta bli att fundera över om de som är unga idag kommer att kunna blicka tillbaka med samma stolthet. När vi lever i en tid då ambitionen ligger i att vara med i "Paradise hotel" och ha sex i tv. När siliconbröst och Restylane-läppar toppar önskelistorna hos unga tjejer (och unga killar har det som skönhetsideal).

 

Det mest ironiska i det hela är att det var halvdana rockstjärnor som spred budskapet på den här tiden. Little Steven uppmärksammade apartheid och Bob Geldof fick en hel värld att engagera sig i svälten i Afrika. Dessa "rebeller" grundade mitt engagemang för mina medmänniskor - de visste hur man nådde ut till unga människor utan Facebook, Twitter, Instagram och dokusåpor.

 

För det är jag evigt tacksam. Och evigt rebell! Jag vägrar sluta engagera mig.

Efter en något utmanande arbetsvecka (Sven satt lite käppar i hjulet för flygtrafiken) har jag en skön, lat söndagsförmiddag hemma. Då blir det veckans Fredagspanel:

 

 

Med handen på hjärtat tycker jag att den svenska julmaten är ganska tråkig och inte speciellt god. Jag har ju förmånen att få in lite danska influenser på julbordet som den fantastiska fleskesteken. Men sillen äter jag inte gärna - jag lämnar hellre plats i magen för andra godsaker.

 

 

Dagen till ära svarar jag John Lennon. Jag tror att vi hade trivts ihop.

 

 

Jag har arslet på två stolar i frågan. Dels tycker jag emellanåt att min personliga integritet blir "kränkt" (även om jag inte är speciellt förtjust i just det ordet eller hur man missbrukar användningen av det), dels är jag glad att övervakningskameror finns så man kan identifiera människor som hotar min och andras säkerhet i offentliga miljöer.

 

 

Ja, faktiskt. Och jag vet att det låter märkligt med tanke på mitt yrkesval. Men jag ser inte marken när jag är uppe i luften. Däremot blir jag snurrig i huvudet bara jag kliver upp på en pall...

 

 

Min vän och kollega Rod! En så imponerande kille. Han är ett språkgeni och kan till och med prata finska! Trodde inte ens det var möjligt att lära sig det språket i vuxen ålder. Enormt underhållande kille dessutom. All kärlek till Rod.

 

Min arbetsdag igår blev hysteriskt lång. Med den påföljd att jag fick ledig dag idag. Ingenting jag klagar över eftersom det blir min enda lediga advent i år.

 

Och vilken härlig dag det är! Solen skiner och ännu finns inget spår av snö. Det är en vinter i helt i min smak. Vi kan fortsätta så här fram till våren, tycker jag.