Maria L

En gammal dam avlider i sitt hem och ingen saknar henne. Kroppen upptäcks efter fem år.

Ingen sensationell historia i sig. Man läser om liknande berättelser titt som tätt i tidningarna. Och tragiskt nog är jag inte förvånad över fenomenet. Det är min största skräck. Att bli så pass ensam att ingen saknar mig.

Men fem år?

Hur blev den gamla damens räkningar betalda? Om jag skulle ramla och slå ihjäl mig i duschen och ingen saknade mig, så skulle åtminstone Kronofogden stå och knacka på min dörr inom ett par månader för en utmätning då mina räkningar inte hade blivit betalda.
Reagerade inte brevbäraren över det berg av post som låg innanför dörren? Bara fem års direktreklam måste ju ha fyllt hela lägenheten.
Grannarna? Någon måste väl ha funderat över vart den lilla damen tagit vägen?

Eller är det så helt enkelt att ingen orkar bry sig?

Jag har lovat att ta med min mamma till Skansen. Hon har velat detta i flera år. Och idag verkade vara en bra dag för detta ändamål.
Men... Jag behövde ju tvätta. Det är någonting jag brukar göra på eftermiddagarna. Ska man dock iväg till Skansen får man göra det innan.
Så jag tog den tidiga tiden i morse. Klockan sju.

Visst blir det lite extra poäng när man har tvättstugan klockan sju på morgonen en lördag?

Härom dagen fick jag ett mail ifrån min frireligiösa handledare på TRR (men jag tror att den titeln hon vill bli kallad för är "jobbcoach").
Hon skrev att hon skulle gå på semester nästa vecka och ville höra hur det gick för mig i "jobbsökarprocessen". Vidare så hoppades hon att läget i flygbranschen skulle vända snart så jag kunde gå tillbaka till det yrket som jag helst ägnar mig åt.

Hon är så skön den här människan! Inte nog med att hon är den enda människan på planeten som totalt missat att vi lever i en sjuhelvetes lågkonjunktur och det knappt finns några jobb att söka. Hon har dessutom ingen koll på vad som händer runt omkring henne. Som att flygbranschen knappast kommer att hämta sig snart då 129 flygande blev uppsagda från SAS förra veckan (de stackarna kommer förmodligen också att få "rådgivning" ifrån TRR). Vilken chock den lilla människan kommer att få när ytterligare 129 personer dyker upp och står utan arbeten.

Först tyckte jag att det var lite skrämmande att TRR hade en handledare som levde i ett parallellt universium. Men nu ser jag humorn i det. Och hur skönt måste det inte vara att leva helt skild från verkligheten. Att inte ha en aning om ekonomiska kriser, ökad arbetslöshet, svält i världen, svininfluensan, Jackos död.

Jag är avundsjuk på det frireligiösa stycket!

Det blir ingen sommar utan deckare på tv.
Den här sommaren tror jag att svensk television har överträffat sig själv. Varje dag är det deckare som visas på diverse kanaler. Det är Morden i Midsomer, Agatha Christie, Morse.

Som en deckarorgie ungefär!

Jag njuter. Varje kväll.

Jag undviker vita kolhydrater i min kost. Men när det gäller färskpotatis så har jag dispens. Det är ju en så kort period under året som man kan avnjuta dessa små härliga knölar.

Att däremot rengöra färskpotatisen avskyr jag. Även om hjälpmedlen med åren blivit bättre. Klart att jag har ett par "potatishandskar" i min ägo. De är gjorda av exakt samma material som de handskar jag använder för att peela min kropp. Men självklart använder jag inte samma par för de olika ändamålen (måste klargöra detta).

Ikväll blir det färskpotatis till middagen. Gick ner och skulle handla på Pan-ica. Ni anar inte min fullkomliga glädje när jag upptäckte att det nu finns potatis som redan är tvättad. Inte ett spår av jord på dessa rackare, inte. Åh, vad mycket tid som man vinner på det.

Vilken lycka!

Som sagt, det krävs inte speciellt mycket för att göra mig glad...

Det är semestertider i Sverige. Och högsommarvärme. Det ger mig panik och höjer mitt blodtryck.

För det märks på den nästan obefintliga arbetsmarknaden. Jag sitter som besatt och letar annonser på nätet, går in på alla jobbsökarsidor jag kan hitta, specifika företag. Allt.

Men det är lugnt. Oroväckande lugnt. Inga nya annonser publiceras. Det finns ingenting för mig att söka (som jag är kvalificerad till).

Jag får panik. Kan inte andas. Får höjd puls och ångest.

Mer än någonsin nu behöver jag ett "Hallelujah moment". Någon som håller om mig, strycker mig över håret och säger "det ordnar sig, tjejen".

I´m hanging in there. Vilket härligt mantra det är.

Jag misstänker starkt att min mikrovågsugn håller på att dö. Nyss värmde jag mat och själva tallriken blev varmare än själva maten. Inget bra tecken.
Det vore själva fan om mikron också la av nu.

Jag behöver ny spis, kyl och frys, toasits (helt sant - det håller ihop med en struv på sidan och man måste sätta sig riktigt försiktigt när man ska uträtta det man ska annars ramlar man av) och soffa.

Och ett jobb naturligtvis så jag kan betala allting.

Tisdagarna var höjdpunkten under hela våren då kvällarna avslutades med ett avsnitt av LOST att avnjuta. Nu har sorgligt nog den fantastiska serien paus från etern fram tills nästa vår.

Men inte är tisdagarna så tokiga nu heller. "Morden i Midsomer" och hemlagad rabarberpaj.

Visserligen känns det lite porrigare att bli nattad av Sawyer än av Barnaby, men man får glädjas åt det lilla. Och hallå! Rabarberpaj. Det är grejer det.

En svensk tiger.

Ni som plikttroget ser på Karl-Bertil Jonssons jul varje år vet vilken tavla jag syftar på. Jag skäms lite varje gång jag ser den, för den träffar mig precis på min Akilleshäl.
Att vi tiger. Att vi inte tar ställning. Att vi finner en stolthet i att vara "neutrala". Att man inte lägger näsan i blöt där den inte hör hemma. Att vi gärna blundar för det som är otäckt. Att vi till varje pris måste vara "politiskt korrekta".

En liten parantes: Jag följde den svenska EMU-omröstningen via tv i Bryssel. Jag satt där på sängkanten - men en liten flaska cola light i handen - och gapade över hur europeerna beskrev mig och mina landsmän. Det vi med stolthet ser som "nautralism" ses i andra ögon som "feghet".
Att vi som medlemmar i EU bara vill ha russinen i kakan. Vår patetiska feghet, passivitet och naiva inställning under Andra världskriget.
Obefogad kritik? Knappast.
Vi är medvetna om våra brister. Men att erkänna dem är en helt annan sak.

Glädjande nog tror jag att den svenska tigern är på väg mot en utrotning. Åtminstone håller den på att bli utrotningshotad. Det finns eldsjälar med råg i ryggen som vågar säga ifrån. Vågar kritisera. Vägar se och ta ställning. Vågar vara provokativa och säga sanningen.

För ett par dagar sedan skrev jag om de fruktansvärt oansvarliga föräldrarna som år efter år lämnar sina barn i stekheta bilar, eller utan uppsikt över huvud taget. De framkallar en aggression hos mig som jag inte trodde var möjlig.
Lyckligtvis finns det fler som känner som jag.

Läs Lisa Magnusson råa krönika HÄR. Hon skriver det vi alla tänker. Men ingen vågar säga.

Tack Lisa för att du tar ställning och vågar ta steget att utrota den svenska tigern!

Alldeles nyss tog jag en liten tripp ner till Pan-ica (att inte ha Cola Zero hemma i kylskåpet är en kris utan dess like). Utanför min port höll ett gäng ungdomar på att rensa i de rabatter som tillhör kommunen. De var bruna som pepparkakor, glada och hade roligt tillsammans.
Vilket härligt sommarjobb det måste vara! Som att vara flygvärdinna stationerad i Palma en sommar ungefär...

Någonting jag har funderat över vid flera tillfällen är då "idrottsstjärnor" (aktiva eller förbrukade) åker fast med dopingpreparat i kroppen. De har ingen aaaaaning om hur otillåtna preparat kommit i omlopp i blodet. Oftast ges ursäkten att de har fått i sig det via något kosttillskott där tillväxthormon på ett magiskt sätt blivit en tillsats som idrottspersonen varit helt omedveten om.

Jag köper inte dessa ursäkter. Sorry. För är det några som har koll på sin kropp och förändringar av den, så är det just idrottare. Att de då skulle få i sig anabola steroider utan att märka av dess effekter är lika osannolikt som att vår statsminister skulle få luggen i ögonen imorgon.

Det är skamligt att åka fast, i synnerhet i Sverige där vi har den naiva inställningen att "ingen svensk idrottsman/kvinna skulle någonsin dopa sig". Det är förmodligen ett av skälen till att ingen av dessa idrottare har stake nog att erkänna sina misstag (som troligen är helt medvetna) utan istället låtsas helt intelligentsbefriade och förvånade över vad urin- och blodprovssvaren bevisat.

Stiftelsen "Ren idrott" har det inte lätt. De kanske ska börja se sig om efter ambassadörer och verksamhetschefer ifrån andra branscher för att vara på den säkra sidan.

Något skönt rockband kanske kan föra stiftelsens talan?

Ett av mina projekt innan nyår är att komma i bättre form och gå ner ett par kilo. Det vill även min mamma göra vilket gör detta till ett familjeprojekt. 
Jag tyckte att det skulle vara en strålande idé att ta före och efterbilder. Så där som man ser i tidningarna. På så sätt kan man ju även njuta själv av resultatet när man sedan sitter och jämför.

Jag kan säga - utan att överdriva - att mamma inte var lika pepp på idéen men hon ställde sig dock framför kameran (iklädd bikini) och gav en missbelåten min.
"Måste du se så sur ut på kortet?", frågade jag.
"Ja", svarade mamma, "för det är så det ska vara. Sur innan och glad efter."

Det ligger någonting i det.

I min privata forskning har jag läst spaltmetrar om sömn. Att hålla människor vakna är en beprövad och effektiv metod när man vill tortera någon.

I natt har jag sovit i tre timmar. Dels var det för varmt och jag låg och svettades. Dels verkar nätter vara den tidpunkt på dygnet då ångesten invaderar med full styrka.

Att inte kunna sova är tortyr!

Den gången jag hade flest besökare till min blogg - och mest upprörda kommentarer - var för drygt en månad sedan då jag ifrågasatte om Michael Jackson var biologisk far till sina barn. Av flera anledningar.

Vilka arga kommentarer jag fick! Och så uppläxad jag blev. Att döma av de arga kommentarerna hade de flesta inte ens läst vad jag skrivit, men jag blev faktiskt lite varm i hjärtat över engagemanget. Det bevisade att Jackson - trots allt - hade trogna fans kvar och att man inte ifrågasätter popkungen hur som helst.

Undra hur pass arga dessa anhängare då är på Debbie Rowe som födde de två älsta barnen och säger att hon blev befruktad av en okänd donator? Är det möjligen läge för Rowe att skaffa hemlig identitet?

Egentligen spelar det väl ingen roll om han var biologisk far eller inte. Att vara biologisk förälder är knappast en garanti för att man är lämplig att uppfostra barn. Även om jag ifrågasatte Jacksons lämplighet när han lät sin yngsta son dingla över ett balkongräcke som spädbarn. Med en näsduk för ansiktet. Men så här i efterhand känns det ganska oskyldigt. I synnerhet nu när det blivit en trend i Skandinavien att lämna sina barn i stekheta bilar utan uppsikt. För säga vad man vill om Jackson - utan uppsikt verkar barnen aldrig ha varit!

Mest av allt önskar jag att dessa tre barn är väl beskyddade från denna mediacirkus som nu följer efter deras pappas död. Barn ska inte behöva läsa spektakulära artiklar om sina föräldrar.

Det slutar aldrig lyckligt för människor som blir bestulna på sin barndom.

De senaste dagarna har man knappast kunna läsa om någonting annat än Michael Jacksons död. Det är föga förvånande att även hans död förvandlats till en spektakulär och bisarr freakshow.
Det spekuleras och analyseras och hyllas. De väntade konspirationsteorierna flödar. Vilket inte på något sätt är konstigt. Det är så vi reagerar när en oerhört känd person går bort - i synnerhet dem som på ena eller andra sättet berört eller skapat enorm uppståndelse.
Fortfarande idag - 32 år efter sin död - finns det människor som påstår sig se Elvis livs levande på diverse platser runt om i världen.

Artiklarna om Jacksons död är oändliga. Allt ifrån vem som ska få vårdnaden om de tre barnen till krönikor som det musikaliska geniet som inte ville bli vuxen och hans familj som kräver ett andra utlåtande om obduktionen. Man publicerar till och med bilder på en döende Jackson på bår (vilket bara är en pervers våldtäkt på den personliga intrigiteten och fruktansvärt smaklöst).

News of the World kommer med den hittills mest korkade artikeln av dem alla, där de skriver att "källor" berättar att den första obduktionen "visade det man länge misstänkt om Jackson - att under allt smink hittades många ärr i ansiktet, troligen efter flera år av skönhetsoperationer".

Det måste vara den mest häpnadsväckande nyheten sedan Armstrong tog sina första steg på månen. Jackson plastikopererad i ansiktet? Lägg av!

Första halvan av det här året har gått i totalt motsatt riktning än vad jag hade hoppats på eller planerat. Det är så mycket oförutsett som skett, saker man inte kan styra över eller kontrollera.

Jag kan bara hoppas på att andra halvan av det här året blir bättre.

Idag håller jag på med min Halvårsplan. Mål som jag har och vill förverkliga innan nyårsafton. På en gång inser jag igen att mitt dygn borde innehålla fler timmar.