Maria L

Jag fick ett infall. Jag tänkte att jag skulle dela in mina blogginlägg i olika kategorier. För att underlätta för de trogna läsare jag faktiskt har. Jag menar, i fall att det är någon som vill läsa någonting specifikt som jag skriver om.
Men jag insåg efter ett tag att det skulle bli ett mastodontarbete om jag skulle gå tillbaka och sortera upp allting. Så jag gör det från och med nu.
Från och med nu, älskade läsare, ska mina inlägg omsorgsfullt kategoriseras.

Den främsta orsaken till att jag aldrig - inte ens under pistolhot - kommer att kalla mig för "feminist" är främst för att mina medsystrar till kvinnor tenderar att lägga krokben för andra kvinnor.

Jag har ett tresiffrigt IQ, jag gick ut skolan med mycket bra betyg, jag är förnuftig och särskriver inte ord. Man skulle helt enkelt kunna kalla mig för en intelligent person.
Ibland funderar jag på allvar om detta beror på att jag blev välsignad med en högre dos av testosteron än andra kvinnor.

Den rubriken som möter mig nu på eftermiddagen när jag ska kolla nyheterna på Expressen är:

Anders Eklund har träffat en ny kvinna.

Ni kanske inte har en aning om vem denne Eklund är? Jag skulle inte heller ha reagerat bara på namnet, men jag kan informera er om att han just nu sitter häktad i väntan på dom för två mord. Varav ett barnamord. Ni minns lilla Engla, eller hur?

Denne Eklund har nu som sagt träffat en kvinna. Eller träffat och träffat. Denna kvinna - som för övrigt är mamma till två barn själv - har frivilligt tagit kontakt med barnamördaren när han satt i häkte och han kallar henne numera för flickvän. Det ska läggas till att kvinnan själv inte titulerar sig som Eklunds flickvän, men säger att "jag tycker om honom och respekterar honom, trots allt".

Vidare kan man läsa en artikel om andra mysiga män som kvinnor fallit för. Såsom Knutby-pastorn Helge Fosmo, som lejde sin barnflicka för att mörda fru nummer två (fru nummer ett omkom hemma i badkaret under märkliga omständigheter). Han är numera gift IGEN med en trebarnsmor.
Till fru Fosmo nummer TRE säger jag: Var glad att din make sitter inne.
Det känns lite som att man utmanar ödet om man frivilligt gifter sig med någon som avtjänar ett straff för mordet på en fru och där omständigheterna kring första fruns död är skrämmande misstänksamma. Att bli fru nummer tre är att göra sig själv till en levande måltavla. Lite riskabelt så där.

Trippelmördaren Juha Valjakkala var säkert gift sju gånger under den tiden han avtjänade sitt straff.

Gemensam nämnare är att det är kvinnorna själva som tagit kontakt med dessa män. Jag kan för mitt liv inte begripa varför. Är det någon inbyggd förhoppning om att man kan förändra en annan människa eller är det helt enkelt så att dessa kvinnor är förbannat korkade?

Hur det än ligger till med den saken så förstör dessa kvinnor för andra kvinnor. Rejält. Vem kan - men handen på hjärtat - ta en kvinna på allvar som frivilligt söker sig till den här typen av män? Till den här typen av spänning?

Jag har haft min beskärda del av stolpskott till män i mitt liv. Det sticker jag inte under stol med. Men då har de jagat mig. Inte en enda av dessa killar har jag sökt kontakt med. Emellanåt har det faktiskt känts som att jag har en idiotmagnet i pannan, men jag glädjer mig ändå åt att det inte är jag som letar efter dem. Det är först när jakten är över som deras rätta jag har visat sig.
En del är skitstövlar. Visst. Men det är inget brott enligt lag. Bara en bristande egenskap.

Jag skäms över att dessa dömda våldsmän blir uppvaktade som rockstjärnor och att kvinnorna frivilligt beter sig som groupies. Det är rent motbjudande. I synnerhet vidriga är de kvinnor som redan har barn som de drar in i en vardag som blir bisarr och farlig.

Jag struntar fullständigt i om dessa män blev taskigt vaggade som barn och "innerst inne är mjuka och goa". Kvinnor som jagar sådana män gör samtliga kvinnor till åtlöje.
Och är det så att kvinnorna i fråga söker ett substitut för någonting annat - som en saknad fadersfigur eller liknande - ger jag rådet:
Sök hjälp. Det finns fantastiska människor med akademisk utbildning inom landstinget och även privat som kan hjälpa er med era issues.

Jag är inte speciellt utvilad idag. Jag har sovit oroligt (de få timmarna jag lyckades sova) och jag har en massa jobbiga saker som jag måste börja ta tag i. Ni vet sådana där saker som bara framkallar ångest.
Jag känner mig blek och glåmig och håret har förlorat all sin glans. Jag är kraftlös och nedstämd.

Då helt plötsligt när jag kände mig som mest nere, fick jag ett mail. Av Martin! Det levande Prozac-pillret. Och han skrev så fina saker till mig att jag bokstavligt talat kände hur färgen i mitt ansikte började komma tillbaka till sitt ursprung (istället för den grå/lila nyans jag burit på den senaste tiden) och håret kändes levande och svalligt som i en schampoo-reklam.

Vilken makt ord har ändå. Man kan förgöra en människa fullständigt med dem eller så kan man förgylla en hel dag för någon. Martin har nog förgyllt hela min vecka, tror jag. Efter så fina ord känns dagens uppgifter lite lättare.

Martin, hörrni! För säkerhets skull sätter jag in en bild till på honom. Så ni också får bli lite glada. Och vill ni bli på riktigt, riktigt bra humör så ska ni titta på "Stora byggslaget" ikväll klockan 20.00 på TV3. Då får ni själva se mannen, myten, legenden i högform.

Äntligen fick han sitta där bredvid sin älskade prinsessa. Daniel Westling. Det värmde hela mitt hjärta.

Det finns en läskig ironi att Karl Marx beskrev religion som "ett opium för folket". För ingenting i historien har väl varit så fördummande för människan som den kommunistiska ideologin?

De senaste tjugo åren har det varit silkesvantarna på och ett fruktansvärt daltande med de forna öststaterna för att de ska kunna anpassa sig till västvärlden. Trots att de uppenbarligen inte alls har samma syn på mänskliga rättigheter.

Nu är det dags att byta ut silkeshandskarna mot hårdhandskarna.

När ett land - som geografiskt ligger skrämmande nära vårt eget - klubbar igenom en lag att det ska vara förbjudet att tala positivt om homosexualitet är gränsen nådd. Det är 2009 nu. Inte medeltiden.

I ett halvår framåt har Sverige ordförandeskapet i EU. Jag förväntar mig att Fredrik Reinfeldt tar ett bestämt avstånd från dessa homofobiska stater och fördömer deras lagar och brist på mänskliga rättigheter. Dessa stater är en skamfläck i Europa.

Inget mer daltande.

Nej. Den här debatten kan jag bara inte hålla mig utanför.
Fler och fler brudar väljer att ledsagas nedför altargången av sin far. Det tycker jag är en vacker tradition. Dessutom betyder det ju otur om brudgummen får se bruden innan vigseln (om man är lagd åt det vidskepliga hållet).

Detta tycker den kvinnliga kyrkoherden Yvonne Hallin är "en unken syn som är främmande för vårt sätt att tänka". Denna kvinna skapade tydligen rubriker för två år sedan då hon nekade en pappa att leda sin dotter till altaret. Hallin hänvisar till att detta är en anglosaxisk tradition som inte är jämställd.

Rent spontant känner jag en enorm glädje idag över att jag är katolik och aldrig behöver konfronteras med kvinnliga präster.

Förhoppningsvis så gifter man sig bara en gång i livet. Då borde man rimligtvis få bestämma själv hur man vill ha cermonin. De flesta som gifter sig i dag är inte ens kristna, men väljer att gifta sig i kyrkan för att det känns mer högtidligt. Jag betvivlar starkt att dessa brudar som vill ha sin pappa vid sin sida på sin bröllopsdag ens har "jämställdhet" i sina tankar. Detta val är baserat på helt andra grunder.
Men det är just hennes val. Det valet ska inte en kvinnlig präst med mindervärdeskomplex göra.

Vad blir nästa steg för feminist-prästerna? Ska man ha en gynekologisk undersökning innan cermonin för att fastställa om det är passande att bruden bär vitt?
Tro mig när jag säger att det är få som är oskuld vid bröllopet idag. Det - om något - är en gammlmodig och unken syn.

Jag har inte blivit en millimeter mer positivt inställd till kvinnliga präster efter detta uttalande av Yvonne Hallin. Tvärtom.

Kör gärna er feministdebatt om ni känner er så underkuvade mannen, men låt mig och alla andra kvinnor själva bestämma hur vi ska ha vår bröllopsdag!

Sju stolar är framställda framför scenen vid Idrottsplatsen i Borgholm inför kvällens firande. Sju, hörrni!

Ja, ok. Det är inte en katastrof på samma nivå som en jordbävning. Men inte långt därefter.
Håller på att baka en tårta dagen till ära. En tårta på kronprinsessans födelsedag ska naturligtvis dekoreras med små blå/gula flaggor. Letar som en galning i alla lådor och skåp. Hittar inga flaggor. Går ner till Pan-ica. Där finns inga heller.

Panik. Jag måste improvisera nu. En tårta på kronprinsessans födelsedag utan flaggor är en katastrof.

Jag är skeptisk till människor som säger att "skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Oftast kommer sådana påståenden från personer som har svårt att se det fantastiska i vad livet har att erbjuda, de är oftast bittra individer vars egna misslyckanden har bidragit till en cynisk livssyn.

Jag är övertygad om att vi finner den sanna glädjen i så mycket annat. Men även jag har mina stunder då min karaktär sviktar.

Ibland är det bara så oerhört skönt att få vatten på sin kvarn. Att få bekräftelse på att ränder aldrig går ur.

Då somnar även jag med ett skadeglatt leende på läpparna.

I det Larssonska hemmet firas det med pompa och ståt idag. Från morgon till kväll. Och spänningen är olidlig: Kommer Daniel att få närvara vid det officiella firandet på Öland idag?

Jag erkänner: Jag älskar glass. Helst italiensk, men i brist på det kommer Häägen Dazs och Ben & Jerry.
Den senaste tiden har jag fått väldigt mycket reklam i brevlådan från Glassbilen. Blev lite smått sugen på att testa. Om inte annat för nostalgin. Är det tjugofem år sedan man handlade av Glassbilen senast?

För två veckor sedan var jag ut och väntade. Då kom den aldrig. Eller jo, efter att jag hade gått in. Men jag klandrar inte förseningen - det var en oerhört varm dag då så jag förstår att tidsschemat sprack.

Idag gick jag ut och väntade igen. Stod där i en kvart utan att den lilla blå bilen dök upp. Men jag hörde den någonstans. I samma ögonblick dök mamma upp. I bil.
Vad gör man? Jo, man jagar Glassbilen. Vi åkte efter den helt enkelt. Vad gör man inte för sina frestelser?

Glass finns i frysen.

Idag ringde det en ung herre och ville sälja på mig ett par nummer av tidningen Topphälsa. Eller egentligen var det ju inte mig han ville nå, utan min granne Gunilla.
Sedan den 10 maj i år är mitt hemnummer spärrat på Nix så jag ska slippa trakasserierna från dessa ettriga telefonförsäljare. Men de fortsätter att ringa. Och låtsas att de söker Gunilla.

De borde nämligen se i sina listor att mitt nummer är spärrat. De borde också se att abonnenten på numret inte är Gunilla utan jag.
Därför är jag helt övertygad om att de försöker köra en fuling.
"Jaså, Gunilla är inte där men du kanske är intresserad av att prenumerera på några nummer av Topphälsa?".

Nej, det är jag inte. Jag är inte heller speciellt förtjust i att bli uppringd av försäljare. I synnerhet inte när mitt nummer ska vara spärrat från sådana samtal.

Och spärrat är mitt nummer. Jag har precis pratat med kundtjänst på Nix för att dubbelkolla. Jag frågade också dem hur man skulle få bukt på problemet.
Den trevlige killen på Nix gav mig rådet att anmäla alla samtal av detta slag till Konsumentverket. Vilket jag nu kommer att göra.

Dessutom kommer jag att publicera namnet på varenda ett av de företag som fortsätter att trakassera mig på min blogg.

Ni som råkar ut för liknande problem med försäljare som ringer till er trots att ert nummer är spärrat:
Anmäl hos Konsumentverket på telefonnummer 0771-42 33 00.

Och till er patetiska äckel som försörjer er genom att telefonterrorisera andra säger jag bara:
Nu jävlar är det krig!

Jag fyller i mina kassakort till a-kassan för hand. Inte via nätet. Gammalmodigt, jag vet. Men jag inbillar mig att jag har större kontroll över papper än vad jag har över cyberrymden.

Igår skickade jag in kassakort för de senaste två veckorna. Vaknade med ångest. Hade jag skrivit under med rätt datum? Var det rätt kassakort jag skickade in (för man får ju en hel bunt åt gången att hålla reda på)?

Gick igenom den bunten jag hade kvar. Och upptäckte till min fasa att jag saknade kort för de två kommande veckorna. Sådant ger mig genast panik.
Så jag fick ringa upp och be om ett nytt. Talade med en väldigt sympatisk ung man som undrade varför jag inte fyllde i detta på nätet istället. Jag förklarade min oro över detta, men han var så söt och lugnade mig med att jag förmodligen skulle kunna göra detta utan problem. Han lovade att skicka ett nytt kassakort och information till mig om hur rapporteringen via nätet fungerade.

Det finns hyvens människor inom byråkratin också.

Jag har full respekt för dem som inte är rojalister. Vi har alla rätt till en åsikt och när det gäller vad våra skattepengar ska gå till finns det lika många åsikter som invånare.
Jag till exempel, gick i taket när vi betalade närmare 700 000 kronor bara för att få hem Annika Östberg från USA, som var dömd för två mord och ett dråp i amerikansk domstol (inte medhjälp som felaktigt uppgavs först). Ännu närmre en hjärnblödning kom jag över att jag finansierar mat och husrum för henne hemma i Sverige - ett land där hon inte betalat en enda krona i skatt.
Det är min åsikt. Andra tyckte att fruntimret suttit tillräckligt länge för sina brott och att det nu var helt ok att försörja henne med våra skattemedel.

Nästa sommar har vi kungabröllop i landet. Det är också en het potatis. Ickerojalisterna tycker att det är helt vedervärdigt att befolkningen ska stå för en del av kostnaden, ca 22 miljoner. Bara detaljhandeln beräknas omsätta 2,5 miljarder i bröllopsrelaterade varor.
För att inte tala om all reklam detta bröllop innebär för Sverige. Hela världen kommer att rikta blicken mot Stockholm i juni nästa år. Och vilka arbetstillfällen detta kommer att ge, då turismen ökar enormt.

Poängen är att vi har alla olika åsikter och ser på saker på helt olika sätt. Och det finns för- och nackdelar med allt.

Så jag respekterar att ickerojalisterna inte vill spendera pengar på kronprinsessans bröllop. Det gör jag verkligen. Även om de vid en närmare kalkyl kommer att förstå vinsterna.

Men vad jag inte begriper är hur man kan kalla monarki för "odemokratisk"?

Det argumentet begriper jag bara inte. Kungen har ju ingen makt. Den arma människan får inte ens uttala sig i politiska frågor. Hur skulle då hans ämbete vara odemokratiskt?
Kungen sitter i ärlighetens namn inte som envåldshärskare och domderar. Hela kungafamiljen gör ett fantastiskt jobb med att representera Sverige.
Men han har ärvt sin titel. Jag undrar om det inte är där skon klämmer. En orättvis lott måhända, men knappast odemokratisk.

Rojalist eller inte - jag tror att båda läger kan vara överens om att livet är mycket, men speciellt rättvist blir det sällan.

Ugnsrengöring är fantastiskt. Man sprayar ugnen med medlet, låter det vara en timme och sedan är det "bara" att ta bort med en våt trasa.
Detta är dock någonting man behöver göra hundra gånger. Det är ett rent helvete att få bort allt rengöringsmedel och doften sitter i, trots att jag gnott som en galning och vädrat den.

Martin. Jag önskar att alla fick ha en sån som Martin i sitt liv. Jag blir glad så fort jag ser honom. Faktum är att jag blir glad bara jag tänker på honom.

För några dagar sedan fick jag veta att denne underbare man medverkar i ett program på TV3 på onsdagarna, "Stora byggslaget". Det hade jag missat helt (det skyller jag dock helt på Martin själv eftersom han inte annonserat detta ordentligt för mig).

Jag älskar den nya teknologin. Numera kan man se avsnitt man missat på TV på nätet. Det blev mitt lördagsnöje igår. Att titta på de avsnitten jag missat av serien. Jag kommer att titta idag med. Kan. Inte. Få. Nog.

Inte nog med att Martin är den mest naturbegåvade komiker jag någonsin träffat, han är även en underbar och omtänksam kollega, pluggar till mäklare och är uppenbart en sjuhelsikes inredare.

Vilken man, hörrni!

Och JA. Han är exakt så charmig och mysig som han verkar.

Nyligen kom jag tillbaka från Pan-ica där jag köpt mitt lördagsexemplar av Aftonbladet. Tog mig en kopp kaffe och läste Schulmans lördagskrönika. Så som ritualen på lördagarna är.
När krönikan är läst går jag vidare och bläddrar i resten av tidningen.

De senaste dagarna har det ju uppstått en liten debatt efter det att Carolina Gynning hängt ut sina "näthatare" på sin blogg. Igår ställde till och med de utpekade personerna i fråga upp på bild i tidningen. De har tydligen stämt Gynning för detta (undra om juli 2009 kommer att gå till historien då man stämmer folk för de mest befängda saker?). Borde det rimligtvis inte vara tvärtom?

Carolina får medhåll från många håll. Med all rätt. Aschberg uppmärksammade och stöttade hennes beslut idag, likaså Alex Schulman som lovade att om Gynning blev dömd til böter så ska han "chippa in för att hjälpa henne".

Men den allra härligaste var ändå Karolina Fjellborg som skriver TV-toppen i AB. Hon satte Gynning på förstaplatsen på listan med kommentaren:

"För näthatarna är verkligen ett riktigt pack, som borde ta och skaffa sig en kollektiv ryggrad. (För att inte tala om en gemensam privatlärare i svenska språket.")"

Det är ord och inga visor det!

Gårdagens i särklass roligaste nyhet i kvällspressen var den om den polska mamman som stämde ett hotell i Egytpen efter det att hennes 13-åriga dotter kommit hem från semestern gravid. Mamman hävdade att dottern blivit befruktad av spermier som simmat omkring i poolen på hotellet, eftersom hon hävdade att dottern inte haft sexuellt umgänge.

Jag skrattade gott åt denna artikel. Det var så sött på något sätt. Och jag såg scenariot framför mig när den arma kvinnans advokater skulle lägga fram ärendet på ett trovärdigt sätt. Om det nu finns utbildade advokater som skulle ta sig an fallet.
Jag såg framför mig hur ägarna av hotellet i fråga skrattade så de kiknade. Av ren och skär glädje. Dels över den korkade stämningen i sig, men också för all gratisreklam detta måste ge dem.

Kanske någon istället skulle kunna vara barmhärtig mot denna kvinna som gjort sig till åtlöje i hela Europa med sin okunskap om fortplantningsprocessen och få henne att inse att dottern har haft sex?

I Sverige kallar man in "experter" för att slå hål på kvinnans bisarra historia. Det är som att vi behöver bekräftelse på att det är omöjligt att bli befruktad på detta sätt. Som om en del sitter därhemma och funderar över om det finns en liten, liten chans att detta skulle kunna inträffa på riktigt.

Men behövs det verkligen experter för att bekräfta detta? Var det verkligen någon som trodde att detta var möjligt?

Lågkonjunkturen bland mina ägodelar fortsätter. Senast i raden att börja strejka är min mixer.

Jag har aldrig varit en fruktostmänniska. Jag måste vara vaken i ett par timmar innan jag kan stoppa någonting annat än kaffe i munnen. Så har det alltid varit.
På helgerna gör jag mig till lite. Då blir det rejäl frukost. Eller brunch är väl en mer korrekt beskrivning. Idag skulle jag göra en smoothie.

Tog fram min mixer, slängde i lite vaniljyogurt, minimjölk, frysta hallon och blåbär och kör igång. Efter två sekunder la mixern av. Den orkar inte med att mixa frysta bär längre.

Jag låter mig inte knäckas av det. Det är ju en Lotto-dragning ikväll. Imorgon kanske jag kan köpa en ny mixer. Inga problem.

Jag blev smittad av Glenn Hyséns positiva attityd. Jag anammar den nu.

Steg ett: ta tag i mina sömnproblem. Det är föga förvånande med tanke på hur min livssitation ser ut just nu att John Blund sällan hälsar på mig. Men att inte få sova är tortyr. Det är hemskt. Man blir kraftlös och nedstämd och har inte ork till någonting.

Så idag gjorde jag slag i saken. Jag ringde till farbror doktorn och förklarade mitt dilemma. Eller inte till doktorn för det var en snäll sjuksköterska jag fick prata med, men hon ska forsla "ärendet" vidare.

Jag ser en ljusning.