Nesbö maler på i "Rödhake"
"Rödhake" är Jo Nesbös tredje bok om Harry Hole. Och visst märker man en förbättring i hans skrivande mot de tidigare två böckerna. Problemet är bara att den är alldeles för lång, alldeles för detaljerad, alldeles för mycket. Nesbö har ännu inte lärt sig "kill your darlings" (kanske gör han det senare i serien) och boken hade vunnit på att kortas ner 100-150 sidor. Han maler på i oändlighet.
Trots en spännande intrig (eller egentligen flera) så tappar man som läsare emellanåt fokus på grund av alla onödiga utlägg som inte tillför historien någonting. Och här behärskar Nesbö ännu inte tekniken (kanske den också förbättras under seriens gång) att skifta berättelser från olika tidsepoker. Boken får därför en ganska seg och rörig inledning.
Dock ska Nesbö ha en eloge för sitt engagemang. Det märks att det är känsla bakom boken. En tänkbar orsak till att det varit så svårt för honom att korta ner den.
Som miniserie på tv i en si så där 3 avsnitt à 1,5 timme skulle det här bli en riktig nagelbitare.
BETYG: 2 av 5
Ett måste för alla Bowie-fans
David Bowie vore inte David Bowie om han inte gjorde det man minst förväntar sig av honom. På sin 66-årsdag i år överraskade han omvärlden - som tagit för givet att han dragit sig tillbaka för gott - med ny singel och nyheten att han släpper ett helt nytt album i mars.
Och i väntan på nytt material kan man gå längs med minnenas aveny i Paolo Hewitts "coffeetablebook", "Album för album". Fantastiskt hantverk om Bowies alla utgivna skivor genom karriären, kryddat med kloka citat från huvudpersonen själv och vackra fotografier.
Ett måste för alla fans.
BETYG: 5 av 5
En oväntad besvikelse från Holt
Anne Holt har länge tillhört en av mina favoritförfattare inom deckargenren. Hon tillhör en av de absolut främsta och jag har slukat hennes böcker allt eftersom de givits ut. Den enda som hittills inte hållt måttet enligt den höga ribba hon har satt upp var "1222 över havet" - en pusseldeckare som kanske inte låg rätt i tiden (den förde tankarna tillbaka till Agatha Christie) men ändå var ett spännande författarexperiment.
Holts senaste bok - "Död i skugga" - behandlar två tunga ämnen. Samma dag som terrordåden i Oslo och på Utöya, dör en åttaårig pojke i sitt hem i en tragisk olycka. Föräldrarna är bekanta med kriminalpsykologen Inger Johanne Vik och tillsammans med den oerfarne unga polisen Henrik Holm engagerar hon sig i fallet.
Den här skulle kunna vara en tung bok. Barnmisshandel är motbjudande och såren från Oslo och Utöya har inte läkt ännu. Därför blir jag så besviken över att det känns som om Holt bara skrapar lite på ytan. Jag saknar ett engagemang. Ett djup. Ett driv.
Som hennes tidigare böcker är "Död i skugga" lättläst utan en massa onödiga ord. Men den här gången hade jag behövt någonting mer. Jag blir inte berörd. Inte på det sättet jag borde bli när en bok rör vid så fruktansvärda ämnen.
Det hade jag aldrig förväntat mig av Anne Holt.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av Adlibris (adlibris, adlibris,adlibris, adlibris, cdon, cdon, cdon, bokia, bokus, bokus, bokus)
Ganska trist groupiebekännelse
Det är inte direkt några sensationella bekännelser Pamela Des Barres kommer med i "Jag är med bandet" trots att undertexten antyder det. Och med handen på hjärtat får man nog mer intima detaljer om rockstjärnor serverade bara man öppnar en kvällstidning idag.
Men det är en söt liten berättelse från en helt annan tidsepok. Om den lilla naiva småstadstjejen som drömmer om pojkar, kommer till Hollywood med förhoppningen att bli känd (det här var långt innan dokusåporna gjorde entré), träffar en rad med rockstjärnor och får hjärtat krossat emellanåt.
Har man levt det liv som Pamela Des Barres har levt så skulle memoarerna kunna bli både spännande och underhållande. Men istället känner jag mig bara uttråkad och en smula blåst på konfekten. Hon maler egentligen bara på om samma saker med ett oavbrutet namndroppande.
Jag vet inte när den här boken gavs ut första gången (kanske väckte den uppmärksamhet då) men idag känns den bara förlegad, omodern och tråkig. Det finns så många bra rockbiografier skrivna men detta är inte en av dem.
BETYG: 2 av 5
Läsvärt av Fredrik Strage
Med på semestern följde journalisten Fredrik Strages bok "Fans" som länge legat i "ska läsa"-högen hemma. Den har ett år på nacken nu och jag hade föreställt mig den som en ganska rolig och lättsam underhållning - perfekt läsning på en semester med andra ord.
I själva verket skrämde den på vissa ställen vettet ur mig.
Strage inleder med ett ganska harmlöst kapitel om fans till Michael Jackson. Denna bok är skriven innan Jacksons död så här får vi istället följa fansens lojalitet under den period då han stod anklagad för övergrepp på barn (senare frikändes han på alla åtalspunkter).
Senare i boken får vi också läsa om en helt underbar svensk man vars största idoler är Lill-Babs och Elvis samt tonårsflickor som svärmar för en pojkgrupp. Ganska harmlös och söt beundran.
Men det är två historier som skrämmer mig fullkomligt. Dels den som handlar om Evert Taubes stalker, dels den om Agneta Fältskogs.
Den kvinna som förföljde Taube och hans familj under flera år och hade - minst sagt - en annan verklighetsuppfattning än vi andra (hon led av paranoid schizofreni). Hon tände eld på hans sommarhus och skrev till och med en bok ur "sin synvinkel" ("Sjösala brinner"). Efter Everts död fortsatte hon att förfölja sonen Sven-Bertil.
Man kan inte annat än att ifrågasätta svenska lagar efter att ha läst denna historia. Visserligen har väl lagarna om stalkning på pappret blivit strängare de senaste åren men jag häpnar ändå över att besatthet kan gå så långt utan att någon egentligen griper in på allvar.
Kapitlet om Agneta Fältskogs stalker skrämde mig också men av helt andra anledningar.
"Fans" är välskriven och läsvärd. Strage har verkligen lagt ner gediget arbete bakom boken, kapitlen är lagom långa och som läsare blir man aldrig uttråkad.
Och jag inser att mina tonårssvärmerier för rockstjärnor som jag senare i vuxen ålder såg tillbaka på som överdrivna faktiskt var helt normala i jämförelse.
BETYG: 3,5 av 5
Det tar sig för Nesbö
För dryga fem år sedan läste jag första boken i serien om Harry Hole - "Fladdermusmannen". Flera bekanta hade rekommenderat Jo Nesbö som en författare "man måste läsa".
Och det gjorde jag. Och blev fruktansvärt besviken.
Den storheten som alla talade om gick mig tydligen obemärkt förbi. Jag tyckte boken var illa skriven, osammanhängande, för lång, för tråkig, för klyschig. En alkolisterad polis i huvudrollen? Det är inte direkt nyskapande (visst vore det uppfriskande att någon gång få läsa om en polis som är nykterist?).
Nej, Nesbö och jag blev inte förälskade.
Jag har inte heller haft planer på att läsa fler böcker i serien om Hole. Men när jag ändå skulle iväg på semester och hade bok två liggandes hemma och samlade damm kunde jag lika gärna ge honom en chans till.
Jag är glad att jag gjorde det. Även om "Kackerlackorna" inte är fulländad som kriminalroman så är den betydligt mycket bättre än debuten.
Boken hade ett annat driv, en mer fokuserad berättarteknik och kändes mer genomtänkt. I "Kackerlackorna" åker Hole till Bangkok (han får verkligen se sig om i världen) för att utreda mordet på en norsk ambassadör (och brottas självklart med sin törst). På vissa ställen onödigt brutal och våldsam och slutet är en besvikelse men jag är ändå positivt överraskad. Mina bekanta har kanske en poäng när de lovar att böckerna blir bättre.
Jag är inte övertygad men så pass nyfiken att jag ska läsa även nästa bok i serien. Vi tar det steg för steg, jag och Nesbö.
BETYG: 2 av 5
Eat, pray, love - ett litet lyckopiller i bokform
Måhända var det omgivningen och situationen som gjorde att jag förälskade mig så enormt i Elizabeth Gilberts "Eat, pray, love". Trettiofem plusgrader på en harmonisk och exotisk plats kanske stärkte intrycket. Eller så hade jag kanske bara väldigt låga förhoppningar på den och överraskades av en oväntad förälskelse.
I vilket fall som helst blev jag alldeles förtrollad av texten och läste den med största möjliga njutning. Även om jag kanske inte kunde identifiera mig hundra procent i Elizabeths sökande efter inre harmoni så nickade jag igenkännande många gånger på hennes resa genom Italien, Indien och Indonesien. Kärleken till maten i Italien, lugnet i Indien och den främmande kulturen på Bali.
Vi får följa en rotlös och sökande Elizabeth som tar sin början i en infekterad skilsmässa som leder till en resa som man inte kan annat än avundas. Hur hon genom att lämna sin till synes fasta punkt i livet finner njutning, sinnesro och balans.
Jag blev glad av att läsa den här boken och jag tror faktiskt att jag så småningom kommer att läsa den igen. I perioder i livet behöver man fylla på sitt lager av positiv energi och det är exakt vad den här boken gör. Ett litet lyckopiller i bokform.
Sedan kan jag ju ifrågasätta varför man översätter en kort och konsist titel som "Eat, pray, love" till "Lyckan, kärleken och meningen med livet"? Kanske ansåg man att "be" är ett för laddat ord för den svenska publiken?
BETYG: 4,5 av 5
Vid poolen idag...
...började jag på en dansk deckare: "Krigsbarn" av Gretelise Holm.
Utförliga recensioner av böckerna jag har läst här ska jag försöka lägga upp på bloggen i slutet av nästa vecka.
Kommer ju faktiskt hem på onsdag kväll.
Förälskad!
Igår började jag läsa "Eat, pray, love". Den har legat hemma i "ska läsa"-högen ett tag nu och jag är så glad att jag tog med mig den på semestern - jag är helt förälskad i den trots att jag bara kommit halvvägs.
Skrattretande sörja
Banalt och torftigt språk. Barclay vrider handlingen fjorton varv för mycket tills det mynnar ut i en skrattretande sörja.
BETYG: 1 av 5
Fans eller stalkers?
Vid poolen idag läste jag ut Fredrik Strages bok "Fans". Den har ett par år på nacken nu men den blev inte mindre intressant för det.
Jag ska skriva en mer utförlig recension av boken när jag kommer hem. För i ärlighetens namn så skrämmer de flesta "fans" som Strage skickligt skildrar vettet ur mig.
Det finns en del riktigt, riktigt läskiga människor omkring oss.
Läsvärd med otäck.
BETYG: 3 av 5
En groupies bekännelser
Jag tog med mig ganska många pocketböcker hit till Krabi. En del av dem har legat på hög i mitt sovrum i ett par år i väntan på att bli lästa.
Första boken att bli utläst var Pamela Des Barres självbiografiska "Jag är med bandet". Med undertiteln "En groupies bekännelser".
Lättläst, stundtals underhållande, hysteriskt namndroppande, banalt språk och spretigt upplägg men några oväntade avslöjanden eller "bekännelser" bjöds det inte på.
BETYG: 2 av 5
Kloka ord från Bowie
Bland alla julklappar som jag beställde på nätet kom det igår också en liten klapp till mig själv: en "coffee table book" om Bowies alla album skriven av Paolo Hewitt.
Helt fantastisk bok. Nästa vecka ska jag försöka recensera den (hinner inte nu - ska iväg på jobb i helgen). Varje kapitel inleds med ett citat från Bowie själv och följande tyckte jag var så bra. Ska försöka anamma det i mitt eget tänkande framöver.
"Sandmannen" - Keplers hittills bästa
Liksom de tidigare Lars Kepler-böckerna känns "Sandmannen" som den är skriven under extrem tidspress. Redan vid sidan 74 blir jag konfunderad över varför en seriemördare blir dömd i kammarrätten. Det känns inte riktigt som om författarparet har koll på rättsinstanserna i Sverige (och med handen på hjärtat tar det bara ett par sekunder att hitta sådan information på nätet idag).
Intrycket blir redan från början att boken är slarvigt sammansatt.
Det som skiljer "Sandmannen" från de tre tidigare böckerna är att inledningen är ganska seg. Tidigare har det rafflande tempot böckerna igenom blivit deras signum. Här tar inte handlingen fart förrän efter halva boken.
Vi får återigen träffa kriminalkommissarie Joona Linna som enligt första boken "Hypnotisören" är uppvuxen i Stockholmsförorter och har gått i svenska skolor men ändå bryter på finska (fullkomligt ologiskt). I "Sandmannen" hamnar Linnas förflutna i fokus då en av seriemördaren Jurek Walters offer visar sig leva. Walter är dömd till rättspsykiatrisk vård och isolering och man behöver genast finna någon som kan ta sig in på säkerthetsenheten och vinna seriemördarens förtroende.
Personligen har jag svårt för att läsa skönlitteratur som är skriven i presens. Dock måste jag nog säga att "Sandmannen" trots allt är Keplers hittills bästa bok.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Planen för idag
Långt förspel utan klimax
När böcker blir överhypade lämnar de inte sällan mig med en eftersmak av besvikelse och en känsla av att vara blåst på konfekten (två bra exempel på detta är Dan Browns "Da Vinci-koden" och svenska "Hypnotisören").
Den senaste tidens stora "snackis" har varit EL James "Fifty shades"-triologi som utlovar erotisk litteratur av sällan skådat slag.
Och självklart blir jag nyfiken. Efter de senaste årens deckarvåg var kanske erotik precis det vi behövde som motvikt. Man vill ju liksom veta orsaken till att dessa böcker skapat så stor uppståndelse.
Så jag börjar läsa "Femtio nyanser av honom". Och jag läser och läser. Förvisso går det fort eftersom språket är banalt och många sidor ägnas åt mailkonversation mellan de två huvudrollsinnehavarna som bara är sidutfyllnad (kanske får EL James betalt per sida istället för ord?).
Men det händer ingenting. "Femtio nyanser av honom" är som ett långt förspel utan klimax.
Att boken inte faller mig i smaken är en sak. Det som verkligen skrämmer mig är att kvinnor på 2010-talet faktiskt finner den revolutionerande.
På den svenska upplagan har man till och med citerat recensionen från The Telegraph med orden: "Utan tvivel kommer kvinnor att diskutera den under år framöver".
Verkligen? Vad exakt är det vi kommer att diskutera? Hur man lyckas sälja 35 miljoner exemplar av dynga med hjälp av bra marknadsföring? Det har vi faktiskt varit med om förut.
"Femtio nyanser av honom" gör mig bara uttråkad och jag betvivlar starkt att jag kommer att läsa de två andra böcker i triologin - det vore bara slöseri med tid.
Vill man läsa tantsnusk rekommenderar jag istället att man dammar av gamla Jackie Collins-böcker.
BETYG: 1 av 5
Det blir en recension i morgon
Hörrni, jag har läst ut "Femtio nyanser av honom" nu. Skriver en recension om den i morgon eftersom jag jobbar ikväll.
På bussen till och från jobbet idag blir det istället Marian Keyes nya "Hemligheten på Mercy Close". Jag hoppas att den är mer underhållande...
Dagens fynd: Nytt med Marian Keyes
Det blev en ganska trevlig egodag i huvudstaden idag. Jag strosade mest runt och fönstershoppade, fikade och besökte en av butikerna som jag kom i kontakt med på Hem&Villamässan - Ambiance. Underbar butik! Den kommer jag att besöka fler gånger.
Dagens fynd var Marian Keyes nya roman, "Hemligheten på Mercy Close", som var på specialpris på Åhléns (med medlemskort). Den ska jag läsa så fort jag är klar med "Femtio nyanser av honom" (som hittills varit en stor besvikelse).
Junk food från scratch!
Jag är inget stort fan av junk food generellt men ska man promt bjuda på det så kan man i alla fall lägga ner lite möda bakom. Att värma torra majsskal, steka upp lite köttfärs och skära upp grönsaker i tärningar och lägga i olika skålar är höjden av lathet och bekvämlighet (speciellt gott är det inte heller).
Junk food är ingen mat vi bör få i oss dagligen. Ska man dock ha det som tema på en fest eller bjudning så är Liselotte Forslins "Junk food - på riktigt" att rekommendera. Här lagas det junk food från scratch!
Här finns recept på hemlagad senap, ketchup och majonnäs, flottiga munkar och pommes frites. Och även om kaloriintaget förmodligen blir lika högt så lär det smaka så mycket bättre än om man köper färdigt. Dessutom får man sina gäster att känna sig mer speciella och omhändertagna än om man för tionde gången i rad dukar upp en "tacobuffé" på bordet.
Det jag föll för först med boken var faktiskt dess framsida. Det är en otroligt snygg bok som man kan ha framme som prydnad i köket. Och jag kommer förmodligen att hämta inspiration ifrån den nästa gång jag bjuder på middag med amerikanskt tema.
Så skräpmatsälskare: släng de torra majsskalen i soporna och investera istället i denna bok!
BETYG: 4 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Kvällslektyren
