Sigtuna litteraturfestival
Nu i helgen har jag varit i de finare delarna av kommunen där Sigtuna Litteraturfestival ägt rum. I går var jag och lyssnade på Kristina Ohlsson vars tre första böcker var helt briljanta (läs bland annat hennes Änglavakter) och idag lyssnade jag på Anders Roslund och Börje Hellström.
Jag har faktiskt inte läst någonting av Roslund/Hellström ännu. Medvetet har jag undvikit det eftersom deras böcker beskrivs som "samhällskritiska" (där min personliga åsikt är att "utanförskap" inte berättigar att man beter sig hur som helst - man måste göra någonting själv också. Men den diskussionen kan vi ta vid ett annat tillfälle).
Dock var det två helt fantastiska herrar som pratade i en timme i Mariakyrkan (inte bästa akustiken om man vill höra vad folk säger - kyrkan lämpar sig mer för bröllop). Jag blev oerhört förtjust i dem så småningom kommer jag säkert att läsa någonting de har skrivit.
Igår blev jag också så där gulligt starstruck när jag träffade Henning Mankell på Stora gatan (gatan är i verkligheten jätteliten - det är ett namn som förmodligen hängt med sedan Medeltiden då Sigtuna var Sveriges huvudstad och har ingenting med ironi att göra). Jag gick dock aldrig och lyssnade på honom eftersom han inte var där i egenskap att prata om sitt författarskap vilket är det som intresserar mig.
Det är mycket positivt att man arrangerar festivaler av det här slaget i kommunen. Hade jag haft mer ork och energi så hade jag gått och lyssnat på fler författare. Jag hoppas att Litteraturfestivalen förvandlas till en årlig tradition.
Jungstedt serverar brutalt dålig sörja
Jag kan kort och gott konstatera en sak: Mari Jungstedt ska nog vara lycklig över att hon redan har ett befintligt kontrakt hos Albert Bonniers förlag. För hade vem som helst annars skickat in manus till "Du går inte ensam" hade den aldrig blivit utgiven. Med all rätt.
Först och främst påminner boken mer om en novell än en roman. Texten är stor, styckena korta, mycket blanka utrymmen. Det här är någonting som Jungstedt snabbt och under kort tid hafsat ner och skickat in till förlaget. Jag tror inte ens att hon har orkat lägga ner någon energi över huvud taget. Jag visste sedan tidigare att Jungstedt inte ägnar någon tid alls på research men nu börjar det likna ett hån mot läsarna. Språket är barnsligt banalt och intrigen rentav löjlig.
Jag sammanfattar "Du går inte ensam" som brutalt dålig sörja. Och de som borde skämmas allra mest är ansvariga på Albert Bonniers förlag - det här duger inte ens som skithuspapper!
BETYG: 1 av 5
Griffiths kurva går uppåt
Elly Griffiths femte bok om Ruth Galloway - "En orolig grav" - är en riktig bladvändare. Spänningen är mer intensiv än tidigare, bra intrig med ett slut som inte kändes förutsägbart. Jag har förälskat mig i personerna i serien och följer med största intresse deras invecklade relationer till varandra.
I "En orolig grav" har kvarlevorna av den legendariske kung Arthur en central roll och Ruth blir - på fler sätt en ett - mer inblandad än hon önskar.
Utan spektakulära våldsscener lyckas Griffiths skapa rejäl spänning för sina läsare. Hon blir mer självsäker i sitt skrivande för varje bok vilket avspeglar sig på ett positivt sätt i texten. Inte heller komplicerar hon saker i onödan vilket ger ett bra flyt och driver handlingen framåt. Jag ser fram emot bok nummer sex.
BETYG: 3 av 5
Bild lånad av Adlibris
Arkeologen Ruth tillbaka
Efter att ha tillbringat mycket tid med den brutale Harry Hole var det skönt att få återstifta bekantskapen med arkeologen Ruth Galloway igen.
"Känslan av död" är Elly Griffiths fjärde bok om Ruth. På det historiska museet i idylliska Norfolk ska kvarlevorna efter en medeltida biskop utforskas. När Ruth anländer hittar hon istället museiintendenten livlös bredvid kistan.
Precis som de tre tidigare böckerna är detta lågmäld spänning, kluriga små intriger som kryddas av Ruths oerhört invecklande förhållande till kommissarie Nelson. Griffiths främsta styrka är miljöbeskrivningarna. Man får en önskan att besöka Norfolk och med egna ögon beskåda omgivningarna.
Egentligen är "Känslan av död" den hittills svagaste i serien men jag tycker ändå att den är läsvärd. Den har en "feel-good"-känsla över sig på samma sätt som "Morden i Midsomer".
För oss som är svaga för brittiska kriminalromaner är Elly Griffiths en självklarhet. Jag har redan börjat på bok nummer fem.
BETYG: 2,5 av 5
Fira med Maria Montazami
"Vi firar allt som går att fira!"
Det är inledningen på Maria Montazamis nya bok - "Fira med Maria Montazami" - och jag fullkomligt älskar inställningen. Man har faktiskt svårt att föreställa sig att denna kvinna är född i ett land där det nästan är fult att fira. Kanske alla svenskar skulle må bra av att bo utomlands i ett par år?
I denna bok firas allt möjligt. Från amerikansk Thanksgiving och Halloween (svenskar, läs detta kapitel extra noggrant) till svensk Midsommar som Maria gjort till tradition även i Kalifornien.
Boken är fylld med fantastiska fotografier tagna av Roland Persson och bara genom att titta på dessa blir man inspirerad till att duka upp till en kalasmiddag.
Maria bjuder på recept till årets alla högtider: Krabbhjärtan till Alla hjärtans dag, Frozen bananas till Fredagsmyset, den traditionella kalkonen till Thanksgiving, Candy Apples till jul och skaldjurscocktail till Nyårsafton.
Det här är absolut ingen bok för dem som suckar och stönar inför varje jul och allt vad den innebär. Heller ingenting för dem som anammar uttrycket "less is more". För här firas det med besked!
Personligen tror jag att Maria Montazami är en välsignelse för de stela svenska folkhemmen. Läs, lär och fira!
BETYG: 5 av 5
Långtråkigaste Harry Hole hittills
Om man bortser från den bedrövliga debuten - "Fladdermusmannen" - så är den nionde Harry Hole-deckaren - "Gengångare" - den absolut långtråkigaste i serien.
Här återvänder Hole till Oslo från Hongkong där han varit i tre år. Och hans ärende är att utreda ett mord i knarkkretsar som på pappret redan är uppklarat. Det är ju bara det att den som står åtalad för mordet är sonen till Holes största kärlek Rakel vid sidan av alkoholen - Oleg...
Ungefär hälften av boken är skriven ur den mördade pojkens perspektiv. I kursiv stil. Det blir enerverande redan efter första stycket.
Slutet hade ju varit helt fantastiskt, modigt och unikt om jag inte hade vetat att det kommit en tionde bok i serien, "Polis".
Den måste jag ju läsa bara för att få veta om Harry Hole uppstår likt Bobby Ewing gjorde i duschen.
BETYG: 2 av 5
Nesbös hyllning till Agatha Christie?
Det är inte samma driv, samma spänning i den åttonde Harry Hole-deckaren - "Pansarhjärta" - som det var i boken innan, "Snömannen". Tvärtom är den ganska seg på sina ställen (=långtråkig), spretig intrig och som läsare har man svårt att fokusera på handlingen.
Jag blir alldeles matt av att läsa all denna text.
Men det är inte utan att jag beundrar Nesbö som författare. Jag kan tänka mig att han får stångas rejält med bokförlag för att hålla fast vid sin vision, att han vägrar kompromissa. Det tyder på att han antingen har en beundransvärd integritet eller sällsynt envishet.
"Pansarhjärta" för mina tankar till Agatha Christies klassiska "Ten Little Indians" (aka "And then there were none"). Om det är en medveten hyllning till den legendariska författarinnan eller inte låter jag vara osagt. Om det är medvetet är det oerhört snyggt. Är det inte det så är det bara en sorglig påminnelse om att man inte kan uppfinna hjulet på nytt.
Jag väljer att tro på det första alternativet.
BETYG: 3 av 5
Nesbö imponerar
Sjunde Harry Hole-deckaren och det börjar äntligen att ta fart. Fortfarande anser jag att Jo Nesbö borde lära sig att "kill your darlings" men "Snömannen" har ett mycket bättre driv än de tidigare sex böckerna. Den är uppskruvad, överdriven och för mycket av allt men det ger intrigen en rejäl skjuts framåt och jag har inte tråkigt en sekund. Faktum är att boken mot slutet var så pass spännande att jag var tvungen att läsa de sista 200 sidorna i ett svep - det gick inte att lägga undan boken till förmån för sömn.
Det är också härligt med en författare som vågar ta ut svängarna så extremt och som bevisligen lägger ner ett stort och genuint jobb på research. Därför känns "Snömannen" som ett omsorgsfullt sammansatt hantverk, genomtänkt och kompromisslös.
Jag vill fortfarande emellanåt redigera och stryka en massa onödig text men inte i samma utsträckning som i de tidigare sex böckerna. "Snömannen" imponerar.
BETYG: 4 av 5
Nesbö maler på i "Frälsaren"
Större delen av dagen i dag har jag legat i soffan med sprängande huvudvärk. Det finns de som hävdar att väderlek inte alls har någon betydande roll när det gäller just huvudvärk men så fort det är åska på ingång så får jag det. Och idag var den inte nådig.
Så det enda jag har gjort idag är att läsa ut den sjätte boken i Harry Hole-serien, "Frälsaren". Och efter sex böcker av Jo Nesbö känner jag fortfarande att han borde läsa Stephen Kings mästerverk "Att skriva" där King ger det ovärderliga rådet "Uteslut alla onödiga ord".
Jag gillar Nesbös råhet men böckerna tenderar att bli för gaggiga. Samtliga böcker jag nu läst av Nesbö hade tjänat på att kortats av 150-200 sidor. Och som författare är man ju allsmäktig. Se för Guds skull till att Harry Hole får behandling för sin alkoholism, Nesbö!
BETYG: 2 av 5
Ännu en besvikelse från Gerhardsen
En återkommande tanke som dyker upp i mitt huvud under tiden som jag läser Carin Gerhardsens sjätte kriminalroman - "Hennes iskalla ögon" - är "amatörmässigt". Den skicklighet som hon så elegant visade i sina första tre böcker finns inte längre. Ironiskt nog försvann hennes briljans i samma veva som hon bytte bokförlag. Kanske borde hon låtit bli?
Handlingen - eller handlingarna - i "Hennes iskalla ögon" är oerhört spretiga. Inledningen är seg och Gerhardsen kämpar sedan förgäves för att knyta ihop trådarna av intriger. Det fungerar inte och jag som läsare lämnas kvar med flera obesvarade frågor.
Jag saknar både djup och engagemang i boken. Den känns ytlig och ogenomtänkt. Trist, för Gerhardsen var efter debuten väldigt lovande.
Om man ska hitta någonting positivt med boken så är den väldigt lättläst. Man plöjer igenom den på ett par timmar. Kanske attraherar den en målgrupp som inte har energin att engagera sig för mycket?
BETYG: 2- av 5
Kvällslektyr
Börjar på bok nummer sex nu...
Återhämtning av Kristina Ohlsson i "Davidsstjärnor"
Visst återhämtar sig Kristina Ohlsson rejält efter den katastrofala "Paradisoffer" men hennes senaste spänningsroman - "Davidsstjärnor" - är långt ifrån en fullträff som hennes första tre böcker var. En lärare skjuts till döds på Salomonskolan i Stockholm inför elever och föräldrar och bara ett par timmar senare försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning.
Det är spännande. Från början till slut. Ohlsson skriver korta små stycken vilket ger ett högt tempo i boken och som läsare blir man aldrig uttråkad. Visst har hon en tendens att vrida intrigen ett par varv för mycket men det stör inte så mycket eftersom effekten blir drivande. Boken är lättläst och man vill faktiskt inte lägga den i från sig även om man nästan blir serverad upplösningen ganska tidigt.
"Davidsstjärnor" är den perfekta semesterläsningen och förtjänar verkligen att bli läst. Men jag kan inte undgå att undra varför den inte fick titeln "Papperspojken" istället.
BETYG: 3 av 5
Bild lånad av adlibris (adlibris, adlibris, adlibris, cdon, cdon, cdon, cdon, bokus, bokus, bokus, bokus, bokia, bokia)
Echols berör i "Dödsdömd"
Emellanåt är Damien Echols självbiografi "Dödsdömd" så otäck att jag måste lägga den ifrån mig. Jag blir stundtals så illa berörd att jag mår fysiskt illa. Den gör mig fruktansvärt nedstämd och jag fylls samtidigt av skam. Det är bara ett år som skiljer Echols och mig. Vi har samma musiksmak, intresserar oss båda för det spirituella, läser samma författare.
Skillnaden ligger i att Echols - mycket på grund av sitt utseende och sina intressen - blev dömd till döden som tonåring. Jag ansågs vara "konstnärlig".
Jag behövde heller aldrig bo i en husvagn utan el och vatten som barn. När jag läser Echols berättelse inser jag hur lyckligt lottad jag är. Hans barndom är kanske det i boken som gör mig mest illa berörd eftersom vi är jämngamla - där har jag någonting att relatera till. När han skriver om alla stulna år som han fick sitta i dödscellen blir det nästan för abstrakt för att ta in. Man förstår inte riktigt som bortskämd svensk vilket helvete han har fått gå igenom. Och hur maktlös man kan vara mot rättsväsendet.
Var man inte emot dödsstraff innan så blir man det garanterat efter att ha läst "Dödsdömd". Echols berättar om hur levnadsförhållandena är för de dömda fångarna, hur de behandlas och hur skrämmande många det är av dem som inte har den mentala förmågan att ens förstå att de är dömda att dö (trots att det enligt lag är förbjudet att döma människor till döden som har mentala problem eller är förståndshandikappade).
"... den mest moraliskt motbjudande avrättning som staten Arkansas har verkställt hittills var när man tog livet av en man som hade skjutit sig själv i huvudet. Han hade lyckats lobotomera sig själv med pistolkulan. När han blev tillfrågad om vad han ville ha som sista måltid sa han: ´Paj´. Han åt halva pajen, sedan plastade han in den andra halvan för att spara den till efter avrättningen. Man kunde alltså inte ens få honom att förstå att han inte skulle kunna äta upp pajen efter sin död.
Det är sådana här saker som jag kommer att minnas för resten av livet."
"Dödsdömd" lämnar knappast någon oberörd. Om man inte är insatt i det specifika fallet så har författaren David Jauss gjort en sammanfattning i slutet av boken (man blir inte mindre arg när man läser den).
Trots att detta är en mycket tung bok att ta sig igenom så saknar den inte humor och hopp. Echols skriver mycket om kärleken till hustrun Lorri (som även boken är tillägnad till) och hur just kärleken fick honom att överleva nästan tjugo år i en dödscell.
Vi svenskar i synnerhet har mycket att lära av Echols. Man får lite perspektiv på sina egna i-landsproblem när man läser hans om hans livsöde. Och han är imponerande. Jag har fortfarande inte helt kunnat smälta mötet med honom på Kulturhuset i april i år. Hur en man som blivit bestulen på så mycket ändå kan vara så positiv och älska livet så mycket.
Läs boken. Och framför allt: var tacksam för livet.
BETYG: 5 av 5
Laddar inför semestern
Det är bara två veckor kvar till min semester. Massor av roliga saker finns på agendan men framför allt ska jag ta det lugnt. Därför har jag förberett lite genom att beställa en massa böcker. Hämtade ut ett paket nyss.
Damien Echols biografi är jag faktiskt snart klar med. Ska försöka recensera den på bloggen i början av nästa vecka.
Idéer till lantlig inredning
Personligen känner jag sorg i hjärtat när jag kliver in i hem som är inredda i "den svenska minimalismen": framför allt i vår huvudstad ser hemmen ut som de är stöpta i samma form. Visserligen är möblerna i dessa hem inköpta för hutlösa priser på exklusiva och trendiga butiker men den sorgliga sanningen är att intrycket ändå bara andas IKEA-katalog. För allting ser likadant ut. "Stilrent", opersonligt och sterilt.
Jag vill att ett hem ska se ut som ett hem. Blanda olika stilar, nytt och gammalt med personliga detaljer. För egen del skulle jag ledsna ganska fort om jag bodde i ett hem som gick i samma stil rakt igenom - jag har olika teman i olika rum. Man ska inte vara rädd för att hämta sin inspiration från olika ställen - ofta resulterar det i något bra, annorlunda och unikt.
Mitt sovrum går till exempel i en lantlig stil. Jag ville att känslan när man kliver in där skulle vara som om man befinner sig i ett sovrum i ett hus i skärgården.
Den lantliga stilen gör sig också väldigt bra i ett kök.
I Anna Örnbergs bok "Inred lantligt på ditt eget sätt" hittar man mycket idéer hur man enkelt - och till en billig penning om man är påhittig - kan sätta en lantlig prägel på sitt hem. Boken är fylld med vackra bilder på interiör samt ger praktiska råd och tips om hur man själv kan fixa och dona.
Det är bara fantasin som sätter gränser.
BETYG: 4 av 5
Världens mat i Gordon Ramsays version
Trots att man finner Gordon Ramsay i flera olika matlagningsprogram i flera svenska tv-kanaler samtidigt så finns det än så länge bara tre stycken kokböcker av honom översatta till svenska (varav två i skrivande stund är restnoterade). När det gäller just kokböcker vill i alla fall jag personligen ha den översatta till rätt måttenheter då jag saknar både tid och tålamod att konvertera dem.
Den jag har i min ägo heter kort och gott "Världens mat!" (ja, med utropstecken). Och titeln håller vad den lovar. Här bjuder Ramsay på sina favoritrecept med rötter i bland annat Frankrike, Italien, Thailand, Indien och USA. Boken är generöst illustrerad med vackra bilder, utförliga tips (till exempel hur man halstrar pilgrimsmusslor) och han har förenklat och anpassat recepteten så man utan problem kan laga rätterna i ett svenskt kök utan att behöva ägna en hel dag vid spisen.
"Världens mat!" är faktiskt väldigt användbar eftersom den spänner över flera områden. Från lättlagad vardagsmat till festligare måltider och desserter. Både recept och instruktioner är lätta att följa och man blir inspirerad till matlagning bara genom att bläddra i boken.
Ramsays attityd må reta gallfeber på många men det finns knappast någon som kan slå honom på fingrarna när det gäller matlagning. Killen kan sin sak.
BETYG: 5 av 5
Starka intryck av Damien Echols
Jag gick till sängs helt överväldigad av intryck efter att ha hört och sett Damien Echols på Kulturhuset igår. Fredrik Strage gjorde ett utomordentligt bra jobb som intervjuare och ställde både relevanta och intressanta frågor (TV4: ge Strage ett eget program där han kan intervjua intressanta personer - han är vass och i en helt annan klass än Malou von Sivers).
Jag har faktiskt inte smält allting ännu. Och det kommer förmodligen att ta tid innan jag gör det (om någonsin). Det är svårt att ens sätta sig in i Echols situation som svensk. Man får dock perspektiv på sitt eget liv av att höra honom prata. Och jag kände en enorm tacksamhet och ödmjukhet när jag gick därifrån över det liv jag har - jag är så oerhört lyckligt lottad på så många sätt (främst kanske för jag är född och lever i ett land där vi inte dömer barn till döden utan bevis).
Det första jag gjorde när jag kom hem igår kväll var att beställa Echols bok, "Dödsdömd". Det som imponerade mig mest med Echols var att han inte har låtit bitterheten äta upp honom inifrån - det ska bli intressant att även läsa hans historia. Jag tror vi alla har någonting att lära av honom.
Fynd från årets bokrea
Hämtade ut mitt paket från Adlibris med de böcker jag beställt från årets bokrea.
En inredningsbok och en kokbok av Gordon Ramsay.
Mot Helsingfors med Nesbö
Idag återvänder jag till Helsingfors (sov där två nätter förra veckan). Underbara sängar, vilket har fått mig att leta efter en ny.
Nu på förmiddagen hann jag börja röja i klädkammaren också. Undra om det är vårkänslorna som gör att man vill städa ut det gamla?
Nerpackat i väskan för läsning innan nattning ikväll: Jo Nesbös "Smärtans hus".
Bild lånad av Adlibris.
Amatörmässig bokdebut för Börjlinds
Utan hållbar intrig faller en historia ihop som ett korthus. Det spelar ingen roll att man kryddar med oväsentligheter i absurdum. Skadan blir snarare värre.
Cilla och Rolf Börjlind är kanske inte namn som allmänheten känner igen direkt, trots att paret skrivit manus till samtliga 26 Beck-filmer med Peter Haber och Mikael Persbrandt i huvudrollerna som visats så många gånger i repris på TV4 på söndagkvällarna att det har börjat likna en fars. Dessa filmer har - mycket tack vare Persbrands tolkning av den uppkäftige Gunvald Larsson - gått hem hos svenska publiken.
Dessutom skrev paret Börjlind manuset till den fantastiska serien "Graven" med Kjell Bergqvist i huvudrollen för ett par år sedan.
Så manus kan de producera. Men i bokform blir det en fullkomlig katastrof. Texten i "Springfloden" känns amatörmässig, intrigen är för tunn och för spretig och huvudrollspersonerna - som ska lösa en mordgåta tillsammans - är en ovanligt blek 23-årig kvinnlig polisstuderande och en hemlös fd kriminalkommissarie.
Författarparet blandar in alldeles för många namn och personer i handlingen för att skapa villospår men det misslyckas totalt. Åtgärden känns som ett desperat försök att försöka rädda någonting som är utom räddning. De rappa replikerna som blivit Börjlinds signum i de annars så banala Beck-filmerna saknas också helt.
Nej, "Springfloden" får underkänt. Har man skrivit manus till serier som "Graven" och "Morden" kan man bättre. Börjlinds borde genast sätta sig ner och skriva manus till en tredje säsong av den serien istället.
BETYG: 1 av 5
