Alla kan bli en "vardagshjälte" i köket
Man kan inte bli annat än varm i hjärtat när Donal Skehan lagar mat i TV och pratar charmig swengelska. Han kallas redan "den nya Jamie Oliver" och har förutom sin kockkarriär hunnit med att medverka i den irlänska melodifestivalen.
Hans första kokbok utgiven på svenska - "Kitchen Hero" - innehåller smakrika och enkla recept på vardagsrätter för hela familjen. Det ska inte behöva ta lång tid att laga vardagsmat och inspirationen har Skehan fått från sin egen matälskande familj.
Glädjande nog är de flesta recepten också nyttiga. Skehan älskar att använda spännande grönsaker i sin matlagning och har hämtat mycket influenser från det asiatiska köket.
"Kitchen Hero" innehåller dock recept på allting från soppor till cupcakes och blir därför också användbar i mer festliga sammanhang.
Själv hade jag äran att få provsmaka hans fiskfärsbiffar på Hem&Villamässan i torsdags och blev så imponerad att jag genast skrev upp en ordentlig matmixer på inköpslistan!
Ett recept på hans vitlöksrostade pitabröd med auberginedipp hittar ni HÄR. Efter att ha ätit denna dipp kommer man aldrig mer att köpa färdig.
"Kitchen Hero" känns fräsch, modern och nyskapande. Det finns massor av inspiration att hämta till sin matlagning från Skehan!
BETYG: 5 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Överpretentiöst porträtt av vår kändaste kändis
Alla får komma till tals i Andreas Ekström och Johanna Koljonens "Främling". Utom huvudpersonen själv - Carola.
Jag misstänker att ambitionen från början har varit att skriva ett opartiskt porträtt av vår kändaste kändis. Den personen alla har en åsikt om (oavsett om man tycker om henne eller inte).
Dessvärre spårar boken ur ganska snabbt och överanalyserar istället varje steg i Carolas karriär samt varje löpsedel hon prytt. Ekström och Koljonen försöker också överträffa varandra i fyndiga formuleringar vilket resulterar i att boken blir så pretentiös att man ibland vill stoppa fingrarna i halsen. Längst med vägen verkar de vara så uppfyllda av sina egna ord att bokens egentliga huvudperson kommer i skymundan.
Som biografi är "Främling" en babblig sörja. Man ägnar till exempel flera sidor att beskriva en enda händelse när Carola ska medverka i ett gammalt nöjesprogram med Jacob Dahlin på SVT i början av 90-talet. Vad syftet är med denna långa historia är oklart. De missar helt enkelt att förse berättelsen med en poäng.
Mitt egna förhållande till Carola är komplicerat och jag blev inte mycket klokare på henne som person efter den här boken. Kanske får vi så småningom läsa hennes egen berättelse med hennes egna ord, skriva på papper utan den tillgjorda talrösten.
Jag har en känsla av att Carola skriver sin historia bättre och intressantare än någon annan.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Imorgon: Hem&Villamässa i Älvsjö
I morgon är det jag som (i god tid) sätter mig förväntansfull på pendeltåget och åker till Älvsjö för Hem & Villamässan. Det jag mest ser fram emot är Leilas General Store som kommer att ha en tillfällig pop-up-butik på mässan.
Min senaste favoritkock - Donal Skehan - kommer också att vara på plats.
Jag hoppas att jag kommer hem med massor av inspiration och kanske en och annan vacker sak till hemmet. Det får ni självklart läsa om i morgon kväll.
Innan du dog - originell spänningsroman
"Innan du dog" är systrarna Camilla Grebe och Åsa Träffs tredje (nästan fristående) roman om terapeuten Siri Bergman.
Siri, som till synes efter ett par turbulenta år, verkar ha funnit lugn, harmoni och lycka i livet. Men hon kan inte riktigt släppa maken Stefans självmord några år tidigare.
När hon en dag går igenom sin döde makes papper finner hon en koppling mellan hans död och ett ouppklarat mord vid Karlaplan.
Liksom de två tidigare böckerna om Siri så är det inga rafflande deckare i högt tempo. Istället lyckas Grebe/Träff skapa en lågmäld spänning som triggar läsarens nyfikenhet. Texten är läsvänlig och har en behaglig rytm. Mer än i de två tidigare böckerna blir vi som läsare överraskade med oväntade vändningar i handlingen.
"Innan du dog" är på så många sätt ett oerhört skickligt hantverk och författarna har haft modet att tänka utanför ramarna vilket gör deras triologi väldigt originell.
Trots att jag är väldigt förtjust i Grebe/Träffs tre böcker så hoppas jag innerligt att de nu låter Siri vila och får försöka återgå till lugn och ro i sitt liv igen. Mer än så här kan man inte mjölka ur från Siri utan att förstöra storheten. Men självklart ser jag fram emot att få läsa mer av deckarduon.
BETYG: 4 av 5
Magnifikt porträtt av Pink Floyd
Om ni bara har tänkt att läsa en musikbiografi under er livstid så är Bengt Liljegrens magnifika porträtt av Pink Floyd den boken ni ska välja.
Redan efter ett par sidor häpnar jag över det oerhörda engagemang och arbete Liljegren har lagt ner för att försöka ge oss en bild av världens kanske mest mytomspunna och hemliga musikgrupper. Vilket inte alls kan ha varit ett lätt arbete eftersom medlemmarna i gruppen så medvetet odlat mystiken kring sig på ett nästan utstuderat sätt.
Förvisso blir vi som läsare inte så mycket klokare på personerna bakom Pink Floyd eftersom boken bygger på intervjuer och uttalanden från tidsskrifter och medarbetare. Vi kan bara anta och spekulera. De framställer sig själva som ganska tråkiga och pretentiösa och gnabbet mellan dem (som resulterat i både rättstvister och offentlig smutskastning) är stundtals på sandlådenivå.
Liljegren har gjort ett oklanderligt arbete med biografin. Upplägget är noggrant planerat, texten flyter som rinnande vatten (bara det är en bedrift när det gäller denna sortens böcker) och man har mycket svårt att sluta läsa. Jag tog varje tillfälle i akt att läsa ett par sidor här och där. Och det är inte utan att man känner saknad när boken är färdigläst.
Utan tvekan en av de bästa biografier jag någonsin läst. Det är också en av de få böcker jag - så småningom - kommer att läsa om.
BETYG: 5 av 5
Lite nya böcker
När Londonresan ställdes in förra veckan beslutade jag att unna mig lite nya böcker istället.
Det blev två kokböcker som jag trånat efter ett tag...
...samt lite tantsnusk!
Rensar i röran
Med jämna mellanrum plockar jag fram Karen Kingstons bok "Rensa i röran". Jag älskar den boken. Den är fullkomligt genialisk. Inte bara hjälper den till att skapa ordning och harmoni i hemmet utan även inombords. Och just nu har jag ett stort behov av att rensa både inom mig och i mitt hem.
Jag började med badrummet idag. Skurade grundligt ur både badkar, toalett, handfat, på väggar och spegeln. Sedan rensade jag skoningslöst i badrumsskåpet. Slängde gamla produkter och gjorde rent hyllorna. Det känns redan bättre.
Tjugo regler om viktminskning
Bob Harper har ett imponerande CV som personlig tränare och viktminskningsexpert. I flera år har han varit en av tränarna i amerikanska "Biggest loser" och där har han hjälpt överviktiga människor att åstakomma fantastiska resultat.
Med den långa erfarenhet han har av kost och träning kan man sammanfatta det som att killen vet vad han pratar om.
I sin senaste bok - "The skinny rules" - sammanställer han tjugo till synes "enkla regler" för lyckad viktminskning. Reglerna i sig själv är enkla men Harper påpekar också ärligt att det krävs både arbete och tid för att nå sina mål. Han hymlar inte heller med att det gäller att ändra sin livsstil för gott - inte bara under en begränsad period.
Boken är inte heller speciellt krångligt uppbyggd. Han har skrivit en inledning om sitt sätt att tänka, sedan följer tjugo regler med utlägg om hur och varför, och slutligen får vi ta del av olika recept och idéer om hur vi ska lägga upp mat och träning dagligen.
Jag har hämtat mycket inspiration från Bob Harper under åren och jag gillar honom verkligen. Han är rak och ärlig och har sunda idéer.
De "regler" vi får ta del av finns bland annat: drick alltid ett stort glas vatten före varje måltid, drick inte dina kalorier, låt varje måltid innehålla protein, ät ett äpple och bär varje dag, inga kolhydrater efter lunch, gå alltid till sängs lite hungrig, sov rätt.
Ja, det är inga revolutionerande regler att följa men heller inte så svåra.
Boken finns än så länge bara på engelska och därför kräver det lite ansträngning om man vill översätta recepten men annars är inte boken skriven på så avancerad engelska.
BETYG: 4 av 5
Bild lånad av Adlibris
En "spänningsroman" som bjuder till skratt
Sofie Sarenbrants "Vila i frid" för mina tankar till The Beatles klassiska "Paperback writer". För den personen som har skrivit texten på bokens baksida är utan tvekan ett geni (och förtjänar ett hedersvärt pris för sin prestation).
Jag blir nämligen lovad en handling som verkar oerhört spännande: En känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden, därefter finner man ett äldre par döda i rum 327, ytterligare en person hittas död i de varma källorna utomhus...
Ja, kort och gott dör folk som flugor på den dyra SPA-anläggningen.
Och en massa mord borde ju vara en "bra" grundpelare i en deckare. Men istället för en spännande jakt på mördaren får jag mycket detaljerat (jag menar verkligen överdrivet mycket) följa poliskvinnan Emmas längtan och kamp efter att bli gravid, hennes systers jobbiga pussel att få ihop arbetsliv och familjeliv, hotellchefen Peter Bergs dåliga samvete över att han flyttat hem sin familj till Sverige igen efter att ha bott i Phoenix i flera år, VD:n Nils Wedéns drickande som börjar eskalera efter en skilsmässa.
Dessa sidohistorier tar så mycket fokus från den verkliga intrigen att man stundtals glömmer bort att det är just en spänningsroman man läser. Texten är väldigt lättläst - man plöjer igenom boken på ett par timmar - och under tidens gång blir det bara mer och mer märkligt. Upplösningen är så absurd att jag slår igen boken med ett skratt. Det är inte någonting man borde göra efter en bok i denna genre - då har man misslyckats fundamentalt.
Ännu mer humoristiskt blir det av att självaste Camilla Läckberg lånat ut sitt namn för pocketbokens upplaga under texten: "Sofie Sarenbrant är det mest spännande stjärnskottet på den svenska deckarscenen idag. Bästa läsningen just nu är utan tvekan ´Vila i frid´".
Om det här är "det mest spännande stjärnskottet" den svenska deckarscenen har att erbjuda idag är vi jäkligt illa ute! Du måste skämta, Camilla!
BETYG: 1 av 5
"Till offer åt Molok"
Efter debuten med "Solstorm" - som både var spännande och välskriven - så kände jag personligen att Åsa Larssons följande böcker blev lite väl flummiga och spretiga. I någon bok talade döda och för mig blir det så abstrakt att jag tappade intresset för boken (det var dessutom någon trend inom svensk deckargenre vid tidpunkten att döda talade och det blev så tröttsamt i längden att läsa det om och om igen).
I den femte boken om Rebecka Martinsson - "Till offer åt Molok" - höjer Larsson sin kvalitet igen och når nästan upp till nivån hon hade i sin debutroman. Och hon lyckas dessutom hålla läsaren fängslad trots en nästan löjligt tunn intrig.
Detta beror självklart på hennes skicklighet att beskriva människor och miljö i Kiruna. Larssons kärlek till området har den verkliga huvudrollen i samtliga böcker.
Det är inget rafflande högt tempo i denna bok. Istället är det en lågmäld spänningsroman med en behaglig rytm. Flera gånger under mitt läsande märker jag att jag har svårt att lägga boken ifrån mig.
Den faller - tack och lov! - utanför ramarna hur samtida deckarromaner idag är uppbyggda och just det gör Åsa Larsson till en så unik författare.
BETYG: 3 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Sövande tråkigt i Sandhamn
Jag har givit Viveca Sten ytterligare en chans med hennes senaste Sandhamn-deckare, "I stundens hetta". Men ljuv musik vill helt enkelt inte uppstå mellan oss. Och hettar till gör det inte heller, trots att titeln vill påstå det.
Tvärtom gör boken mig ganska uttråkad eftersom det aldrig blir riktigt spännande. Istället retar jag mig på att Sten envisas med att hålla kvar vid den enerverande karaktären Nora, vars uppgift i böckerna är obegriplig. Den här gången har Sten löst det med att Noras nya pojkväns tonårsdotter passande "försvinner". Men det är tröttsamt att läsa.
Nej, den här boken går mig obemärkt förbi. Om en vecka har jag glömt handlingen helt.
BETYG: 1 av 5
Bild lånad av Adlibris.
En bra läshöst?
Det blev inte alls så mycket läsning under sommaren som jag hade hoppats på. Läslusten är det dock inget fel på, snarare är det tid och ork som saknas (hinner inte ens ta upp en bok på kvällen innan jag somnar).
Jag hoppas att det blir lite ändring på det nu när hösten kommer.
Tog en sväng förbi Akademibokhandeln där man kan köpa 4 pocketböcker och betala för 3. Det hade kommit en massa spännande och läsvärt så det var inga svårigheter att välja ut fyra böcker. Faktum är att jag fick massor med lästips. Men vi börjar med dessa:
Min förmiddag
Gerhardsen på väg tillbaka mot deckartronen
Carin Gerhardsen når kanske inte full pott med sin femte deckare - "Gideons ring" - men hon är med besked på väg tillbaka mot toppen igen efter det sanlösa magplasket med förra boken, "Helgonet". Och det gläder mig - Gerhardsen har verkligen potential att sitta på den svenska deckartronen.
En våldtagen och svårt misshandlad kvinna hittas utanför pianoteknikern John Gideons dörr. Hur och varför hon har hamnat just där kan hon själv inte redogöra för eftersom hon verkar ha hamnat i ett närmast apatiskt tillstånd.
Gideon själv har ett något skamfilat rykte. Enligt grannarna ränner det alldeles för unga och för många flickor hemma hos honom. Och vart han nu befinner sig är det ingen som vet.
"Gideons ring" når inte upp till samma klass som hennes tre första böcker men är snubblande nära. Fortfarande ägnar Gerhardsen alldeles för mycket tid och text åt irrelevanta bihistorier som förmodligen är menat som ett villospår för läsaren men som istället blir ett irritationsmoment.
Men jag är obeskrivligt tacksam över att den våldtäktshistoria som gått som en röd tråd genom alla fem böckerna nu - äntligen! - verkar ha fått sin upplösning. I "Helgonet" misstänkte jag att Gerhardsen inte visste hur hon skulle avsluta den långdragn historien utan bara malde på men jag håller både tummar och tår att den nu är till ända på riktigt. Det blev för uttjatat till slut.
Jag blev också glatt överraskad över att "Gideons ring" faktiskt inte var ett dugg förutsägbar - jag kände viss oro och skepsis efter "Helgonet". Istället tog handlingen vägar som jag inte alls hade förväntat mig och jag kunde inte i min vildaste fantasi räkna ut hur intrigen hängde ihop. Mycket skickligt av Gerhardsen.
Nu ser jag med förväntan fram emot nästa bok. "Gideons ring" får en stark trea i betyg. Härlig återhämtning av Gerhardsen!
BETYG: 3 av 5
Bild lånad av adlibris.com
Paulúns 50 genvägar till fettförbränning
Bild lånad av adlibris.com
Jag tycker mycket om innehållet i den här boken. Däremot är jag inte förtjust i titeln. Ordet "genvägar" tilltalar oftast den målgrupp människor som mest behöver se över sin hälsa och som just försöker hitta "genvägar" för att bränna fett. Gärna utan att behöva kliva upp ur soffan eller ändra sin kost.
Det fungerar inte så.
Hellre hade jag föredragit att Paulún kallat boken för "50 råd som kan bidra till ett lättare liv". Här förklarar nämligen Paulún - mycket skickligt - näringslära med ord som vi vanliga motionärer förstår. Vad vi behöver få i oss, hur mycket, varför och hur kost och träning påverkar oss (och vår förbränning). I denna djungel av dieter och trender är denna sakliga text en välsignelse.
Vi får lära oss vilka kryddor och drycker som kan sätta fart på fettförbränningen och hur man kan öka den genom bland annat morgonpromenader innan frukost, stryketräning, god sömn och genom att sluta stressa (mycket är sunt förnuft men kan inte påpekas tillräckligt).
En lärorik och intressant bok. Inte bara för dem som vill gå ner i vikt utan även dem som bara vill leva lite mer hälsosamt. Rekommenderas alla.
BETYG: 5 av 5
Tung träning idag
Eftersom jag tog mig sovmorgon i morse så blev min morgonrunda inte av förrän vid halv elva. Då var det redan väldigt varmt ute. Kvavt. Precis som om det inte fanns någon syre att andas.
Jag genomförde hela rundan men det var tunga steg som tog mig runt.
Någon vidare aptit har jag inte heller när det är så här varmt ute. Jag blir mätt fort på lite mat. Därför var denna dag exemplarisk till att utesluta kolhydrater helt (mest var det för att jag inte hade orken att koka någon fullkornspasta till lunchen).
Tidigt på kvällen körde jag triceps och ett spinningpass på gymmet. Det var riktigt jobbigt. Men vansinnigt kul!
Resten av kvällen ägnar jag åt Carin Gerhardsens senaste deckare, "Gideons ring". I morgon hoppas jag hinna recensera två tränings/kostböcker på bloggen.
Sov gott, kära vänner!
En obetydlig bagatell om en påstådd kärleksaffär
C. David Heymanns biografi om Jackie Kennedy Onassis och Bobby Kennedys påstådda kärleksaffär - "Bobby och Jackie - en kärlekshistoria" - marknadsförs som "1960-talets mest oväntade och hemligaste kärlekssaga".
En si så här femtio år senare är det knappast någon som lyfter på ögonbrynen över påståendet att affären ägt rum. Särskilt hemlig lär inte affären heller ha varit - man pratade bara inte om den.
Och "kärlekssaga"? Nja, det var väl mer ett förhållande av det fysiska slaget. Några djupare känslor verkar inte ha varit inblandade. Om det nu var någonting mellan dem över huvud taget.
Hela boken är nämligen byggd på hörsägen och skvaller. Ingen av de inblandade är ju längre i livet för att kunna kommentera. Jackie Kennedy Onassis dog 1994 och begravdes med den mystik som hon så medvetet odlat kring sin person.
Kennedy-klanens öden och äventyr fascinerar dock fortfarande. Inte bara i USA. Det är inte utan att man blir imponerad över det enorma jobb Heymann måste ha lagt ner för att sammanställa denna bok. Jag skulle nästan kalla Heymanns intresse för familjen (och då främst Jackie) som besatthet eftersom detta inte är den enda biografin han skrivit i ämnet.
Förmodligen var familjen Kennedy omgivna av väldigt lojala människor eftersom Heymann aldrig riktigt lyckas få sina påståenden bekräftade. Texten är ofta bara ett återgivande av vad andra har hört på omvägar. Emellanåt blir det nästan sövande tråkigt då Heymann i ett desperat försök att styrka sin trovärdighet väver in alldeles för mycket händelser med varandra.
Det finns förmodligen andra biografier om familjen Kennedy som är mer intressanta att läsa och fler kommer säkert att skrivas framöver. De är ju fortfarande USA´s mest mytomspunna familj och intresset för dem verkar aldrig svalna.
Heymanns biografi känns bara som en obetydlig bagatell.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av adlibris.com
Löjligt förutsägbar och lättläst "deckare"
Jag har lovat mig själv att läsa mer på semestern. Jag har läst ovanligt lite böcker det senaste halvåret. Det finns oerhört mycket i min "vill läsa"-lista som jag ser fram emot att ta tag i och läslusten har kommit tillbaka. Inte för att den egentligen någonsin varit försvunnen - jag har nog bara haft väldigt svårt att få ro i kroppen att sitta still och koncentrera mig.
Men i helgen tjuvstartade jag lite på semesterläsningen och läste Mari Jungstedts senaste, "Den sista akten". Hennes senaste böcker har inte imponerat ett dugg på mig främst på grund av banalt språk och dålig research. Den här boken hade dock - till en början - potential att inte bli en total katastrof. Vilket den tyvärr till slut blev ändå.
Den är extremt lättläst. Meningarna är korta, kapitlen likaså och jag får väldigt ofta känslan av att hon skriver under enorm tidspress. Det är som Jungstedt komprimerat hela berättelsen.
Särskilt spännande blir det heller aldrig eftersom den är löjligt förutsägbar.
Om ett par dagar har jag med största sannolikhet glömt vad den handlade om. Det är med andra ord ingen bok jag rekommenderar att ni ägnar tid åt på semestern.
BETYG: 1 av 5
Bild lånad av adlibris.com
Poänglöst haveri
Jag är den första att hävda att en fiktiv roman inte alls behöver vara speciellt verklighetstrogen. Det är just det som är poängen med böcker - att man kan få sväva ut i fantasin och drömma sig bort i en alternativ värld.
Men när det blir en blandning av fantasi och verklighet på grund av (vad som verkar) dålig research så blir man som läsare både besviken och mycket uttråkad.
Kanske hade jag också sett fram emot Kristina Ohlssons fjärde deckare - "Paradisoffer" - alldeles för mycket. Hennes tre första böcker var fullkomligt lysande. Välskrivna, genomtänkta och spännande. I sin fjärde bok har hon drabbats av samma syndrom som Carin Gerhardsen som också skrev tre fantastiska böcker i rad för att sedan kollapsa i fjärde.
Det finns så många detaljer i "Paradisoffer" som man lätt - om man har orken - kan googla sig fram till. Det kräver inte ens en större ansträngning för att få reda på SAS historia, vilken flygplansflotta de har samt vad det krävs för att få flyga linjer över Atlanten.
Ohlsson har nämligen använt sig av ett - ännu så länge - existerande flygbolag i sin handling. Och då SAS som varje svensk känner till. Här hade det varit bättre att hitta på ett fiktiv bolag - för alla inblandade.
Intrigen är den att ett SAS-plan från Stockholm på väg till New York blir kapat.
Jag är inte ens säker på vad Ohlsson vill säga med den här boken. Det blir aldrig riktigt spännande och ofta lyser hennes egna åsikter för starkt mellan raderna. Den är - för mig - fullkomligt poänglös.
Jag vet inte ens vem som skulle ha intresse av att läsa boken. Människor i flygbranschen skrattar förmodligen hånfullt åt den dåliga researchen, deckarälskarna kommer att sakna innehåll och intrig. Flygrädda ska verkligen inte ta boken i sin hand men jag kan trösta er med att tillvägagångssättet ligger så långt ifrån verkligheten att ni inte har någonting att oroa er för (det krävs till exempel många års erfarenhet bakom spakarna för att få flyga den här sortens trafik).
"Paradisoffer" behöver ni absolut inte offra någon tid på. Läs då istället Kristina Ohlssons första tre böcker.
BETYG: 1 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Men när det blir en blandning av fantasi och verklighet på grund av (vad som verkar) dålig research så blir man som läsare både besviken och mycket uttråkad.
Kanske hade jag också sett fram emot Kristina Ohlssons fjärde deckare - "Paradisoffer" - alldeles för mycket. Hennes tre första böcker var fullkomligt lysande. Välskrivna, genomtänkta och spännande. I sin fjärde bok har hon drabbats av samma syndrom som Carin Gerhardsen som också skrev tre fantastiska böcker i rad för att sedan kollapsa i fjärde.
Det finns så många detaljer i "Paradisoffer" som man lätt - om man har orken - kan googla sig fram till. Det kräver inte ens en större ansträngning för att få reda på SAS historia, vilken flygplansflotta de har samt vad det krävs för att få flyga linjer över Atlanten.
Ohlsson har nämligen använt sig av ett - ännu så länge - existerande flygbolag i sin handling. Och då SAS som varje svensk känner till. Här hade det varit bättre att hitta på ett fiktiv bolag - för alla inblandade.
Intrigen är den att ett SAS-plan från Stockholm på väg till New York blir kapat.
Jag är inte ens säker på vad Ohlsson vill säga med den här boken. Det blir aldrig riktigt spännande och ofta lyser hennes egna åsikter för starkt mellan raderna. Den är - för mig - fullkomligt poänglös.
Jag vet inte ens vem som skulle ha intresse av att läsa boken. Människor i flygbranschen skrattar förmodligen hånfullt åt den dåliga researchen, deckarälskarna kommer att sakna innehåll och intrig. Flygrädda ska verkligen inte ta boken i sin hand men jag kan trösta er med att tillvägagångssättet ligger så långt ifrån verkligheten att ni inte har någonting att oroa er för (det krävs till exempel många års erfarenhet bakom spakarna för att få flyga den här sortens trafik).
"Paradisoffer" behöver ni absolut inte offra någon tid på. Läs då istället Kristina Ohlssons första tre böcker.
BETYG: 1 av 5
Bild lånad av Adlibris.
Efterlängtad deckare
Idag kom äntligen Kristina Ohlssons nya deckare, "Paradisoffer", med posten (eller rättare sagt, jag fick hämta ut den själv på Pan-ICA eftersom det tydligen är jättejobbigt att dela ut böcker för brevbärarna).
Den ska jag börja läsa ikväll. Längtar redan.
Den ska jag börja läsa ikväll. Längtar redan.
