Maria L

Luften har gått ur mig. Rejält. Vid den här tidpunkten på året borde inspirationen flöda och humöret vara på topp men för mig känns det som att jag står och konstant trampar vatten och inte kommer någonstans. Jag är trött, sliten och less.

Hur svårt ska det egentligen vara att hitta ett jobb? Idag fick jag med posten ett brev från ett företag där jag sökte en tjänst för ett par veckor sedan. Inte alls mitt drömjobb, men absolut ett jobb som jag skulle kunna trivas på och göra bra ifrån mig.
I brevet informerade dem mig om att jag inte var en av dem som gått vidare i rekryteringsprocessen. Omtänksamt ändå att skriva ut ett brev, lägga det i ett kuvert och handskriva min adress på det istället för att bara skicka ett automatiskt mail.

Det var förresten det andra jobbet på två dagar som jag fått nobben ifrån. Igår fick jag svar på en spontanansökan som jag hade gjort att de inte behövde mer folk till sommaren men att de behöll min ansökan ifall att det skulle behövas till hösten.

Problemet är att jag behöver ett jobb NU. Jag har inte alls många dagar kvar som jag kan stämpla på. När de dagarna är slut ska jag till Arbetsförmedlingen för att bli inskriven i Jobb- och utbildningsgarantin (har inte den blekaste aning om hur det fungerar). Jag fasar för den dagen. Med min tur kommer Arbetsförmedlingen att placera mig på ett äldreboende som assistent.
Jag beundrar verkligen människor som jobbar inom vård och omsorg, men det är inte för mig. Jag skulle aldrig klara av det.

Idag är det riktigt, riktigt tungt att vara utan jobb.

Idag ska jag gå och anmäla mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen. Det är inget besök jag ser fram emot. Jag är övertygad om att människorna som jobbar där gör sitt allra yttersta, men jag har väldigt svårt för när personer pratar med mig som om jag vore förståndsbegränsad. Eller handlingsförlamad.
Vid mitt senaste besök hos AF i höstas, innan jag fick ett jobb, satt jag mitt emot en man som letade jobbannonser åt mig på nätet. Till slut var jag tvungen att säga: "Exakt det du gör just nu, är det jag gör hemma flera timmar varje dag!".

Tyvärr är det inte bara Arbetsförmedlingen som tror att man är helt passiv och oengagerad som arbetssökande. Det är nog en generell uppfattning. Trots att jag ägnade fler antal timmar per vecka på att söka jobb än vad de gjorde som hade en heltidssysselsättning med lön.

Utsikterna att hitta ett jobb i år är bra mycket bättre än vad dem var förra året. Då var jobbläget kritiskt. I år finns det fler jobb att söka, konjunkturen är på väg att vända.
Redan på onsdag har jag en intervju för ett jobb som jag verkligen vill ha och har inte Eyjafjallajökull gjort allt för stor skada, så kommer min period som arbetssökande inte bli så lång.

Men jag tänker inte min arbetslöshet överskugga denna dag. För just idag är det på dagen två månader kvar till det kungliga bröllopet!

När vi åker från Saigons flygplats till hotellet upptäcker jag att de har KFC i närheten. Kanske bara fem minuters gångväg från hotellet där vi bor. Jag blir eld och lågor. Där måste jag äta. Det finns ju - som bekant - inte i den svenska kungliga huvudstaden (liksom mycket annat som jag saknar - hövlighet till exempel).

Efter att ha sovit ett par timmar (jag var däckad och är glad att brandlarmet inte gick för det hade jag aldrig hört), beger vi oss ut på Saigons gator. En av mina kollegor - härlige Magnus - har kollat upp att det finns ett krigsmuséum cirka femton minuter ifrån där vi bor. Det är dagens mål. 
Men först måste jag få äta på KFC.

Uppskattningsvis finns det en miljard vespor/mopeder/högljudda tvåhjulsfordon i Saigon. Övergångsställen med grön/röd gubbe har ännu inte slagit igenom. Det är fullständigt traffikkaos och varje gång jag gick över en gata kändes det som jag utmanade ödet med råge och upprepade fasen "Ske Guds vilja" så högt jag kunde (faktum är att när jag sedan kom tillbaka till hotellrummet och var helskadd, inbillade mig att jag hade överlevt av en orsak - någon där uppe vill att jag ska leva).

Jag har många talanger, men är född helt utan lokalsinne. Därför tog det oss cirka en timme att hitta det KFC som jag sett från bussen.
När vi sedan kom fram till krigsmuséet höll det på att stänga (varför ett muséum i en så pass stor stad bara har öppet till fem på vardagarna övergår mitt förstånd).

Lyckligtvis ska jag dit nästa vecka igen och lyckligtvis har jag även då med mig Magnus som faktiskt är välsignad med ett fantastiskt lokalsinne. Han blev snabbt utsedd till nästa veckas lekledare. Ja, vi har i stort sett redan planerat alla våra dagar tillsammans.
Nästa vecka gör jag bara som han säger och följer efter.


Efter intensivt letande var vi äntligen framme vid KFC. Jag blev attackerad av en hund (som såg ut som någonting man annars skurar golv med) på vägen dit och trodde resten av resan att jag hade fått rabies.


Det blir inte alltid som man planerar vid beställningar när man inte kan kommunicera med varandra. Söta vaniljpajer till friterad kyckling var en spännande, men inte så lyckad kombination.


Saigons mest välbehövda associar. Övervägde ett tag på att köpa en hjälm för att överleva promenaden.


Magnus vid ett vietnamesiskt gatukök.


Det här var vad jag hade som utmaning vart jag än vände mig.


Detta är vad vi såg av muséet. Nästa vecka går vi in. Lovar.


Jag är så imponerad över alla elledningar som gick kors och tvärs överallt. Och en smula överraskad att det inte blev kortslutning.


Vilket nystan!


Tro på fan... Stockholm har inget KFC, men i Saigon hittade vi till slut flera stycken.